Givandet och tagandet

 Ja, mina vänner. Det var också en påsk. Inte så pjåkig, faktiskt. 

Skärtorsdagen tog jag ledigt från jobbet, tillbringade sju timmar på vår gravt försummade uteplats. Sedan den blev färdigställd för snart fem år sedan har de tryckimpregnerade plankorna helt lämnats åt sitt öde och mår därefter. Jag föll för influerarna och beställde fem liter västerbottenssåpa. På de sju timmarna hann jag rengöra två tredjedelar av ytan som inte är under tak, vilket i praktiken innebär kanske knappt hälften av den totala ytan, men det som är under tak kommer gå betydligt snabbare. Sedan behandlade jag en bit av det torraste hörnet med såpan för att kunna visa en skeptisk make. 

Jag tokig på honom. Vi kommer aldrig till skott med någonting för att han alltid ska göra så j-a noggrann research. Detta är tredje året vi sagt att vi ska göra något med det stackars träet men jag vet att om jag inte bara gör något kommer sommaren gå utan att något händer. Ändå kan han inte bara nöja sig med att NÅGOT händer, då muttrar han över att såpa inte är tillräckligt bra och skulle vi inte OLJA/ringa golvfirman/prata med färgaffären osv.

Angående Äventyret messade vi lite i fredags. Jag talade fortfarande om paus, han säger att han inte är en sådan som sätter något på paus. För honom är det slut. Jag sa att jag respekterar och förstår det. Vi är eniga om att om detta är slutet så ser vi tillbaka på det som varit med inget annat än kärlek om tacksamhet. 

Under helgen har mina tankar då och då snuddat vid honom, jag har försiktigt letat efter känslor som inte infinner sig.  När jag tänker att om vi inte ses mer kommer jag kanske inte att ha sex med någon någonsin igen. Inte ens inför det känner jag något särskilt. Sex är ett givande och ett tagande, i den bästa av världar (och som det ändå för det mesta varit med Äventyret) upplever båda givandet och tagandet parallellt, den parallella njutningen som han och jag ofta talat om som vårt signum. I alla fall förr, när vi sågs mer sällan, men längre stunder. Om jag zoomar ut lite tycker jag att det genom livet, för mig, till övervägande del varit ett givande. Lite cyniskt kanske, men om det nu är så det alltid till slut blir, då kanske det inte är någon större förlust att låta bli helt och hållet? 

Nya och gamla relationer

Makes och min helg blev väl sådär, summa summarum. En skön helg men vi kom egentligen inte varandra närmare. När vi började prata om saken, naturligtvis med helt fel timing, visade det sig att vi båda gått och stört oss på att den andra upplevts som frånvarande. Jag irriterade mig på att han satt med näsan i telefonen/iPaden/datorn så fort jag tyckte att vi skulle umgås, han irriterade sig på att jag hade en lång lista med grejer som jag ville få fixat och lade mycket tid på det. Jag antar att det åtminstone är positivt att vi pratar med varandra och en lärdom – för vilken gång i ordningen? Om man bara säger vad man känner och upplever direkt blir allt så mycket bättre, istället för att gå tyst och tro att den andra ska räkna ut varför man är sur. Hur kan man ha varit gifta i mer än 12 år och fortfarande trilla i den fällan?

 

Mitt i hela snurran med Make och hur pissigt vi båda mått av det, kände jag att jag – åtminstone just nu – inte orkar med Äventyret. Ännu en relation som ska underhållas, förväntningar från honom som jag oftare än förr upplever som en belastning, en återkommande känsla av att jag gör honom nöjd honom på bekostnad av mig själv mer än att delad njutning är dubbel njutning, som det är när vi ses mer sällan men längre stunder. En paus alltså, varken mer eller mindre. Gott så. Time will tell osv.

 

En kul grej är att au pair för HT 2025 är rekryterad! Det blir trots allt en spansk au pair igen men den här känns helt annorlunda än den förra, på alla sätt. Hon är uppvuxen på bondgård, duktig ryttare och utbildad grundskolelärare (idrott, matte) och verkar på hela taget väldigt rejäl, långt ifrån någon primadonna som Sofia var. Hon och Lill kommer ha så kul med varandra, den här tjejen verkar uppskatta äventyr och fysisk aktivitet på samma nivå som Lill!

Roligt på jobbet, del 53

Min underbara, lite virriga blinkar-vänster-svänger-höger-kollega Marie kom in när klockan närmade sig halv fem och sa Du måste hjälpa mig! Jag har glömt hur man stänger av datorn!

 

Bara det ska man nog se som ett tecken på att det verkligen är dags att stänga av datorn. Jaja, jag gick in och hjälpte henne. Det visade sig att hon hade bråttom iväg eftersom hon skulle hem till sin dotter för att hjälpa henne med ett strulande nätverk. Du behöver hjälp med att stänga av datorn men ska hjälpa dottern med nätverket? sa jag och så skrattade vi så tårarna rann.

 

Classic Marie. Mitt liv vore så mycket tråkigare utan henne. 

Jag: En kompetent och högpresterande medelmåtta

Medarbetarsamtal med min chef igår, en trevlig tillställning med vettiga förbättringspunkter och positivt tonläge. En av frågorna, där både han och jag skulle värdera min insats runt "motsvarar förväntningarna" (mer, mindre eller på pricken) hade vi båda satt en trea: 'motsvarar förväntningarna'. I mitt fall satte jag det eftersom jag vet att han är nöjd med mig, men han förväntar sig inte mindre än jag presterar. Alltså: Motsvarar förväntningarna.

I sittande möte filosoferade jag lite om det luriga med just den frågan för om det nu är så att jag gör ett skitbra jobb och alltid "överpresterar" kommer han förvänta sig det av mig, alltså motsvarar jag förväntningarna, en trea på en femgradig skala, vilket inte imponerar på någon. Om jag å andra sidan underpresterat något alldeles förskräckligt förra året och hans förväntningar varit i enlighet med det hade jag kanske fått en femma om jag skärpt till mig, fast ändå objektivt sett fortfarande presterat medelmåttigt.  

 

Detta fnissade han lite åt men sa sedan med eftertryck: Jag är nöjd! Ta med dig det, jag är nöjd. Du gör ett jättebra jobb!

Ja, det värmer ju själen men kan ändå inte låta bli att tänka att om någon utomstående öppnar vårt protokoll kommer hen se tre-poängaren och få intrycket av att jag är en medelmåtta.  

 

På fråga om ambitioner sa jag att det vore väldigt roligt och motiverande att få bli delägare. Ett okänt antal anställda har under åren fått chans att köpa in sig på en aktiepost eller några stycken. Numera är det något som nya chefer får erbjudande om automatiskt, samt vissa som bedöms vara särskilt viktiga för verksamheten men inte, som senast 2015, ett erbjudande som går ut till alla. 

 

Chefen verkade positivt överraskad och (till min förvåning) glad över att jag frågade. Han sa att han ska föra det vidare till VDn, som tillsammans med styrelsen bestämmer. Gott så. Mina förväntningar på ett erbjudande är rätt låga men jag är stolt över att jag tog upp det.  

Ner och upp

I helgen ska Make och jag ha egentid! Det är välbehövligt, vi har inte varit på något jättebra ställe på länge nu. Båda har gått var för sig och småtjurat, irriterat sig på saker hos den andre. Vi blir nog så båda två att vi drar oss undan snarare än bråkar men stämningen är tung och tryckande. För några veckor sedan började jag märka av bröstsmärtor. Det kom och gick, en stickande känsla på vänster sida av bröstkorgen. Det är väl kanske sådant man ska söka för men jag upptäckte att det ofelbart kom när jag tänkte på Make och vår relation. När vi var hemma en helg tillsammans fick jag spänningshuvudvärk och när han åkte iväg några dagar kände jag hur jag liksom andades ut. Så har det varit länge.

 

Helgen för två veckor sedan blev det bara för mycket, det kändes som att jag höll på att gå sönder och jag initierade ett samtal som blev rätt känslosamt men också nyttigt för oss båda. Han har försökt prata flera gånger men jag har inte varit mottaglig, antagligen har jag varit feg och rädd att han skulle säga något jag inte ville höra. Nu hade vi ändå kommit så långt att om han sagt att han vill att vi delar på oss så hade jag accepterat det, något jag - när allt lite ställdes på sin spets, kände att jag inte vill. Det är inte perfekt, vår relation saknar komponenter som kanske egentligen är essentiella, men vi har andra styrkor. Make har rätt i att vi inte gör något ihop längre, att vi har för lite gemensamt. Det här med att jag inte vill flyga är något som blivit ett irritationsmoment i vår relation. Han rationaliserar sitt nöjesflygande precis som nästan alla andra och jag märker att han blir irriterad på mig för att jag sätter mig på tvären, han upplever det som att vi förlorat ett gemensamt intresse. Det är faktiskt rätt svårt att vara i en relation där man har så olika uppfattning om det egna ansvaret kring klimatpåverkan.

 

I helgen ska vi i alla fall utan barn till sommarstugan och på lördag har vi bokat bort på ett ställe som ska vara riktigt bra inne i närmaste stad. Vi ska promenera, glädjas åt vår kakelugn, äta gott, piffa i gäststugan, läsa och umgås med varandra. Vi behöver det. Jag längtar verkligen jättemycket!

Siktlinjer

 Igår efter lunch fick vi börja flytta in i det som nu är våra nya kontor. Faktiskt en ganska mäktig känsla, lite som att kliva in i en kyrka. Folk smög runt, tittade, kände in, viskade. Högtidligt. Doftar nytt. Jag tycker extra mycket om symmetrin i utsikten från mitt kontor. Har alltid varit svag för siktlinjer. 

Jag har ett fönster också, nedanför det en trevlig innergård med stort rundat trädäck, bänkar och sittmöbler. Mitt kontor är precis ovanför matsalen. Det absolut sämsta är rullgardinen som går ner automatiskt när solen ligger på, och är i princip helt mörkläggande. Enligt väl insatta källor är han som varit ytterst ansvarig för hela bygget vansinnig över dessa gardiner. Mycket missnöjd. Fattar det. 

Nu längtar jag till måndag.

Klibb

En tämligen junior men smart och välutbildad kille på en angränsande avdelning gör ingen hemlighet av att han vill börja jobba i vårt team. Han är klart ambitiös men på ett lillgammalt sätt – eller som jag hörde någon säga nyligen – han är gammal för sin ålder. Knappt 25 men kommer till jobbet i gubbiga kavajer och slips, med en tung parfym som ger mig huvudvärk när vi sitter i möte.

 

För ett tag sedan, efter indikationer på att han kanske skulle ansluta till oss, tog jag mod till mig och sa till chefen att jag tycker att han är klibbig.

Klibbig? sa chefen, som att han aldrig hört ordet tidigare.
Ja, sa jag. Klibbig.

 

Han är klibbig. Klibbigheten kan bero att han på ett tämligen genomskinligt sätt 'väntar in mig' för att kunna ta sällskap, men låtsas som att det är en tillfällighet, eller att hans blick hela tiden glider neråt när vi pratar med varandra, får mig att vilja stå med armarna korsade över bröstet. Han är för ung för att ha lärt sig att sådant syns. Men den upplevda klibbigheten kan också bero på att jag, enligt ett varningssystem som jag tror att nästan alla kvinnor har djupt inprogrammerat i sitt DNA, uppfattar att han är ute efter något. Kanske är det bara att ställa sig in, öka sina chanser till nytt jobb, men jag uppfattar det ändå som klibbigt i hur simpelt och uppenbart han i flera steg krattar manegen för att (tror han) plocka poäng. Jag gillar inte det.