I helgen ska Make och jag ha egentid! Det är välbehövligt, vi har inte varit på något jättebra ställe på länge nu. Båda har gått var för sig och småtjurat, irriterat sig på saker hos den andre. Vi blir nog så båda två att vi drar oss undan snarare än bråkar men stämningen är tung och tryckande. För några veckor sedan började jag märka av bröstsmärtor. Det kom och gick, en stickande känsla på vänster sida av bröstkorgen. Det är väl kanske sådant man ska söka för men jag upptäckte att det ofelbart kom när jag tänkte på Make och vår relation. När vi var hemma en helg tillsammans fick jag spänningshuvudvärk och när han åkte iväg några dagar kände jag hur jag liksom andades ut. Så har det varit länge.
Helgen för två veckor sedan blev det bara för mycket, det kändes som att jag höll på att gå sönder och jag initierade ett samtal som blev rätt känslosamt men också nyttigt för oss båda. Han har försökt prata flera gånger men jag har inte varit mottaglig, antagligen har jag varit feg och rädd att han skulle säga något jag inte ville höra. Nu hade vi ändå kommit så långt att om han sagt att han vill att vi delar på oss så hade jag accepterat det, något jag - när allt lite ställdes på sin spets, kände att jag inte vill. Det är inte perfekt, vår relation saknar komponenter som kanske egentligen är essentiella, men vi har andra styrkor. Make har rätt i att vi inte gör något ihop längre, att vi har för lite gemensamt. Det här med att jag inte vill flyga är något som blivit ett irritationsmoment i vår relation. Han rationaliserar sitt nöjesflygande precis som nästan alla andra och jag märker att han blir irriterad på mig för att jag sätter mig på tvären, han upplever det som att vi förlorat ett gemensamt intresse. Det är faktiskt rätt svårt att vara i en relation där man har så olika uppfattning om det egna ansvaret kring klimatpåverkan.
I helgen ska vi i alla fall utan barn till sommarstugan och på lördag har vi bokat bort på ett ställe som ska vara riktigt bra inne i närmaste stad. Vi ska promenera, glädjas åt vår kakelugn, äta gott, piffa i gäststugan, läsa och umgås med varandra. Vi behöver det. Jag längtar verkligen jättemycket!
1 kommentar:
Det är ett gott tecken att du längtar tycker jag! Jag och min man är nog där att jag inte uppskattar vår egentid lika mycket som förr. Jag tycker det är så mysigt när hela familjen är tillsammans och vi skapar minnen som familj. Jag vet att det kan låta rätt....torrt. Men det jag uppskattar mest med min man är att han är en sån otrolig pappa. Det finns inget macho i honom och att vara pappa så naturligt för honom. Tyvärr tror jag inte att det finns så mycket passion kvar i vår relation, men jag älskar honom och den han är.
Kanske är det kopplat till tiden just nu, våra barn är tonåringar och vi börjar ju fatta att vi inte kommer ha dem hemma på heltid så länge till. Allt vi får vara med på i deras liv känns som en ynnest. Jag kände inte så när de var mindre och de var mer beroende av oss, nu är det mer ett val de gör....och ur det vill jag klämma ut precis allt jag kan...
Skicka en kommentar