Barnförbjudet

Nu har jag två veckor av mitt liv som känns som undantag, det är så befriande. Ensam i sommarstugan med katten och min dator.

Jag har träffat Seglaren igen, åkte hem till honom. I hallen hängde hans arbetsklädsel och han placerade sin vita runda mössa på mitt huvud, fick mig att tänka på en gammal Lavazza-reklam när jag såg mig i spegeln, den klädde mig faktiskt. Önskar att jag fått se honom klädd för jobb någon gång men får nöja mig med den mentala bilden. 

Han bor mitt ute i skogen, inte en människa på varken hör- eller synhåll, i ett renoveringsobjekt och också lite på undantag, kan man säga. Saker och ting blev inte som det var tänkt och hans huvudfokus verkar vara att göra sig av med stenbumlingar. En form av terapi? Jag hade gärna suttit med ett glas cava och sett på när han kämpar med stenarna, hehe. Nästan skrämmande stark, den mannen. Som en oxe. Tur att han är snäll. 

 

Ja, så himla snäll. Tror aldrig att jag träffat en man som är så mån om att göra rätt. Han sätter strikta gränser för sig själv, noga med att vi inte ska gå för fort fram. Till min frustration, får jag väl medge, men zoomar man ut lite ser jag poängen. Han bygger förtroende och det fungerar. Han frågar om han får… om jag är okej med… om det känns bra att… inför varje litet steg, förutsätter inte något. Han kom på sig själv med att inte ha frågat om det han redan frågat om och jag kunde inte låta bli att fnissa och säga att han bara behöver fråga en gång, men jag uppskattar omtanken.

För min del är jag sedan min tid på dejtingscenen så inkörd på att hela tiden hålla säkerhetsmarginaler och buffertzoner, det sitter i ryggraden så det är ovant (men sexigt) att till och med behöva be honom ta nästa steg, att bitvis få vara den drivande istället för att hålla emot och vara på sin vakt. Total trygghet.
Han hade bestämt sig för att vi absolut inte skulle gå hela vägen men vi var nakna tillsammans och han ville se mig så som han nästa gång vill binda mig, prova olika positioner, fast utan rep. 

Sitt så.

Håll armarna så.

Vänd dig om.

Generande men han ska ju ändå se mig förr eller senare och även det bevis på hans självdisciplin, att han har mig så framför sig i sängen, inte ett enda hinder i vägen, inte ens mitt samtycke, men håller det han bestämt sig för. Han smekte mig och kysste mig men ville inte att jag skulle göra samma för honom, "en annan gång". Bara fokus på mig. Avslutade till och med helt otroligt, långdraget, utmattande, brinnande... Tur att han inte har grannar för något sådant går inte att uppleva tyst. Äventyret tog för vana att pressa en kudde över mitt ansikte men det behövs inte när man har 500 meter skog mellan sig själv och närmsta granne. Inte ens när fönstret står på vid gavel. 

Dagen efter, när vi messade, frågade jag om han nästa gång vi ses känner sig redo att ta emot mig så som jag helst vill vara med honom. Han har aldrig haft en kvinna som varit uttalat undergiven tidigare, så han har aldrig till fullo kunnat leva ut sin dominanta sida och jag tror att det är därför han är så mån om att inte gå för fort fram. Han har det uppenbart i sig, det är en drift för honom lika mycket som för mig men jag vill inte stressa honom i det, samtidigt som jag känner att jag har två veckor av frihet och vill hinna uppleva så mycket som möjligt innan vardagen och hänsyn till allt annat kräver mig igen. 

Han svarade det är frestande men han kan inte säga säkert än. Antar att det ger sig när vi ses nästa gång. Jag hoppas i alla fall att han ska ta min hand och leda mig direkt upp till sovrummet med de fantasieggande frilagda takbjälkarna men om han först vill sitta en stund i soffan med en kopp te och mina fötter i sina starka nävar är det naturligtvis helt okej också. 

Jaha, hur många ser fram emot fortsättningen? 

Yoghurtgate

Idag åker Rachel hem för gott. Ännu en som lämnar boet, så att säga. Det har på hela taget fungerat väldigt bra, hon har varit jättefin med Lill och bra på att hålla ordning. Den stora utmaningen med henne har varit att hon är så väldigt svårpratad och tillbakadragen i princip alla samtal. Hon ställer inga frågor, reflekterar sällan över något. Hon pratar så länge någon pratar med henne men tar inga egna initiativ. Man har helt enkelt fått gilla läget och acceptera att det blir många och långa tystnader.

 

Igår tog vi med henne till en av stans trevligare restauranger. Eftersom de inte har något på menyn som våra barn skulle äta kom jag på genidraget att ge barnen middag hemma och på restaurangen fick de varsin skål chips, dricka och dessert. Alla nöjda och glada med det upplägget. Känns bra med ett fint avslut, blir lite rörd av att hon är på väg in i nästa kapitel i livet, med ett kul jobb som väntar i Frankrike och att hon blir återförenad med sitt livs kärlek.

 

Jag har ingen mascara kvar, allt hamnade på en servett vid frukosten (som det heter när man jobbar på fabrik) eftersom jag skrattade så jag grät. Anledningen: Jag berättade för mina fika-kompisar, hälften tjejer, hälften killar, att igår när vi precis skulle somna upplyste Make mig om att hans yoghurt varit slut i en vecka.
Jag var jättetrött men lyckades klämma ur mig ett "Näää?!", i min hjärna med tillägget "Har inte yoghurten förökat sig i kylskåpet som den brukar?" men det sista avhöll jag mig från att säga. Man får välja sina tillfällen. Han bedyrade att jo, den har varit slut jättelänge, samt informerade mig om att min yoghurt också är slut nu, eftersom han åt det sista tidigare, eftersom han inte hade sin.

Vi kvinnor skrattade så hela matsalen vände sig om, killarna flinade och skakade på huvudet oklart om det var åt vår skrattreaktion eller yoghurtsituationen. När vi strax därpå passerade de vithåriga damerna som sköter disken undrade de vad som varit så roligt och jag drog det igen, vilket ledde till att även damerna stod dubbelvikta och skrattade så att tårarna rann. "Gud glömde karlarna" citerade den ena en väninna.

 

Nå, till Makes 'försvar' så har jag lärt mig att det blir så, för han ser det inte som ett problem att hans yoghurt är slut. Om han såg det som ett problem hade han köpt ny yoghurt, men anser att han löser problemet genom att äta något annat istället. I det här fallet min yoghurt..
JAG ser det som ett problem att yoghurten är slut, för jag vill äta yoghurt (och inget annat) till frukost. Tror att det här med att ena parten uppfattar en omständighet som ett problem, medan den andra inte gör det, är en väldigt vanligt förekommande grundorsak till konflikter i relationer. 

Männen i mitt liv, del 54

Igår in på Systemet för en storhandling inför Makes avskedsfest (han slutar på byrån nästa vecka för att i höst börja heltid på familjeföretaget i norr). När jag kom ut från Systemet med alla klirrande tunga lådor hade Äventyret parkerat precis bakom min bil och väntade på mig. "Du kan väl hoppa in fem minuter så vi får prata lite?"

Jag föreslog att vi skulle flytta oss, behövde ju inte sitta precis utanför Systemet, så han körde till ett öde hörn av stora parkeringsplatsen.

 

Han var annorlunda. Dämpad, lite ryckig i rörelserna. Såg äldre, gråare ut än jag minns. Inte lika välvårdad men han har semester och jag var inte så himla snygg jag heller. Han undrade varför jag inte svarat på hans mejl. För att jag inte läst dem. Jag har inte loggat in på den mejlen sedan sista gången jag skrev till honom. Tydligen hade han skrivit ett antal och, förstod jag, det sista försonande (underförstått till skillnad från övriga).

 

Han sa att han tänker på mig hela tiden, det är fortfarande jättejobbigt och han undrar om han gjorde rätt, om det inte varit bättre att ha lite än inget. Vad vill du? frågade han och jag tror att han undrade om jag vill, igen. Jag tänkte på Seglaren och svarade att det nog ändå var bäst, det som hände, men att jag var glad att vi kunde prata en stund, lugnt och sansat. Det var ju ändå bara en tidsfråga innan vi skulle springa på varandra.

 

Angående Seglaren så… Jag vill verkligen. Det känns helt rätt, jag har inga betänkligheter i någon aspekt. Make tycker dock att det är jobbigt och han har rätt till den känslan. Det hade underlättat om jag kunnat koppla in honom i min hjärna så att han såg och kände det jag ser och känner. Jag tror att han blivit lugn då. En ny part är ett potentiellt hot och han är rädd att jag ska lämna. Jag skulle vilja säga till honom, men vet inte hur jag skulle formulera det utan att det låter som ett ultimatum – att det största hotet mot vår relation är om jag inte får träffa någon (och den jag vill träffa är Seglaren, lika säker på det som jag var säker på Äventyret för sju år sedan) och jag känner i varje fiber av min kropp att när det gäller vara ihop det är Make eller ingen alls. Spelar ingen roll vem som finns i andra vågskålen, det kommer alltid vara Make eller ingen.

 

Hösten blir tuff. Make kommer vara borta mycket och har ångest över det. Jag kommer vara den närvarande mamman och den förstående hustrun som hanterar allt med ett leende på läpparna. Det är helt okej och jag vänder gärna ut och in på mig själv för att han ska kunna fokusera på sitt, men det jag vill ha som kompensation är att få ledigt då och då, släppa allt. Jag har klåda inombords av att inte få vara den jag egentligen är ibland. Jag behöver Seglarens rep runt mina handleder.

600

 Seglaren och jag är snart uppe i 600 meddelanden. När det begav sig med Äventyret för åtta år sedan blev det flera tusen meddelanden på Sajten, innan vi bytte forum, men för Seglaren är detta personligt rekord.

Vi sågs igår. Make sa okej men jag fick bakläxa på min tanke om att fika på hans båt. Inte på villkors vis, sa Make. Du känner honom inte, tänk om han… Så vi började utanför men min magkänsla var så stark plus nyfiken på båten att vi efter ett tag klev på och jag fick gå husesyn. Himla mysigt på segelbåt, hans är ett år äldre än jag med klassisk träinredning och mässingsdetaljer - samt en uppfordrande plakett om att kaptenens ord är lag. Yes sir.  

Så hamnade vi i en sorts soffa i aktern, han gav mig bästa platsen, insisterade på att placera en mjuk kudde bakom min rygg och fick mig att lägga upp fötterna. 

Är det okej om jag rör dig här? frågade han och nuddade mot min fot. Jag nickade så han tog min fot i sina händer och började känna sig fram, massera. Skönt. Hälen, greppade fotleden och jag visste att han tänkte på rep. Upp mot vaden, skenbenet, knäskålen som tydligen är kittlig på ett behagligt och pirrande sätt.

Slappna av bara. Jag går inte högre än så här. Och jag kände mig verkligen avslappnad, på ett sätt jag inte trott var möjligt med en man jag aldrig träffat tidigare. Jag hade dessutom varit modig nog att ta på en tunn sommarklänning och kände, när jag satt där med min fot i hans knä, att klänningen egentligen blottlade alldeles för mycket lår, de flesta män hade tagit det som en invit men i hans sällskap kändes det helt tryggt att luta huvudet bakåt, blunda mot solen och njuta av hans händer, samtidigt som jag förstrött ömsom strök hans ben genom shortsen, ömsom hans överarm som jag inte nått runt ens med båda händerna. 

Var sak har sin tid men under andra förutsättningar hade jag gärna stannat hela kvällen, ingen uttalad bortre gräns utan bara litat på att han frågar inför varje nytt steg.

Får jag röra dig här? 

Nu tänker jag (…) - känns det okej?

Men nej. Var sak har sin tid. En lång, lång kram, hans hand som stryker mig stilla över håret och jag lutar först pannan, sedan kinden mot hans stenhårda bröstkorg, vänder inte upp ansiktet mot hans. Inte idag. Det var det här jag ville känna. Han ger mig en puss på huvudet och jag säger hejdå, åker hem till familjen för att upptäcka att jag känner mig gladare och mer harmonisk än på väldigt väldigt länge. 

Svar och frågor

Nu ska jag snart stänga ner för midsommarfirande men först:

Jo, Ylva undrade vad jag gjort för lärdomar efter Äventyret. Bra fråga! Jag har funderat lite på det senaste dagarna och… inga? Även nu när jag ser tillbaka ser jag inte att jag kunnat (eller velat) göra något annorlunda. Jag ser det inte som ett misslyckande att det tog slut utan som en bedrift att vi kunde 'hålla ihop' så länge som vi kunde. Från första stund gav jag honom aldrig några falska förhoppningar, jag var tydlig med vad som gällde från dag ett. Det var hans syn på oss som förändrades, min var samma hela tiden.

 

Om det nu blir något med någon ny – som det känns nu hoppas jag på Seglaren – skulle jag göra något annorlunda? Nej. Tydlig och ärlig, det är det jag behöver vara.  

 

Frågan om Seglaren är just nu på remiss hos Make. Jag behöver hans välsignelse för att gå vidare. Kan tänka mig att han tycker att Seglaren är lite för ung, de är i princip jämngamla. För honom känns det nog som större risk för 'hot' med någon som är närmare i ålder, men jag ser det inte så. Den man jag skulle lämna min familj för finns inte, finns inget jag är så övertygad om som det. Det värsta som kan hända är att Seglaren, liksom Äventyret, någonstans down the line vill mer men den 'risken' bekommer mig inte. I så fall avslutar vi, som jag avslutade med Äventyret när det inte gick längre. Dessutom kände jag på slutet med Äventyret att han blev rätt gammal efter 55. Det hände något där. Jo, han höll sig i topptrim fysiskt men förmågan var inte riktigt samma på slutet även att han fortfarande var mer kapabel än någon man jag träffat hittills. Jag hittar således helst någon precis runt 50. 50 är en bra ålder på män. 

 

Jag tror att det snart är tre månader sedan jag träffade Äventyret sista gången. Minns inte exakt när det var eller hur det var. Minns inte om det var bra eller sådär men när jag gick därifrån trodde både han och jag att vi snart skulle ses igen. Tur att jag inte visste att det var sista gången. Ibland har jag undrat vad han har gjort av mina, våra, grejer. Har han slängt dem i vredesmod eller sparar han dem för en annan kvinna? Har han redan hittat någon ny? Ingen av tankarna berör mig, men de poppar upp då och då.

 

Med det avslutar jag för den här veckan och beger mig inom kort mot sommarstugan! Det blir en fin helg och med lite tur får jag ett OK från Make, och med ännu lite mer tur är vinden gynnsam så att Seglaren på midsommardagen befinner sig någonstans dit jag kan komma med bil. To be continued!

Ut-, in- och avveckling

Visst var det årets första sommarhelg? Fint som snus även att jag drar mig för att vara i solen. Mindre fint att barnen haft magsjuka. Vi var inte säkra på Lill i torsdags, hon mådde dåligt några timmar mitt på dagen, sov och var sedan pigg som en mört. På fredagsnatten vaknade jag av plaskande ljud från Sons rum. Det tog 45 minuter att röja upp bara det värsta, sedan lade jag en god del av lördagen på att totalsanera hans rum, inklusive köpte en textiltvätt att ta sidan av hans madrass med. Den kostade lika mycket som en ny madrass men… ja.

 

Det är ju jäkligt nice att ha en egen textiltvätt. Går inte att sluta när man väl börjat. Vet hur det är, man tycker att möblerna ser rätt okej ut men när man tömmer smutsvattentanken och det är SVART. Tvi!

 

Angående Sajten så är Göteborgaren avslutad. Eller, han avslutade mig. Med besked. "Jag vill inte ha något med dig att göra" och sedan blockade han mig. För att jag uttryckte att jag blev ledsen och illa berörd av något han sa. Han kände sig ifrågasatt och anklagad. Sårad manlig stolthet. Tänker inte gräva ner mig i det, bara glad att han visade den sidan av sig själv innan vi hunnit ses.

 

Seglaren är fortfarande på, han känns bättre och bättre. Jag tittade på kartan och insåg att han bor längre ifrån sommarstugan än jag föreställt mig, i fel ände av kommunen, men å andra sidan inte så långt hemifrån som jag tänkt. Å tredje sidan har han sin båt (som lustigt nog ligger vid samma brygga som vår låg när vi köpte den).

 

Jag fick f ö en så bra och spännande kommentar från Ylva på förra inlägget! Svar kommer!

 

Kommunikationer

Jag har f n väldigt mycket kontakt med Copilot som vi enligt IT får använda (i motsats till ChatGPT). Hittills idag har jag haft mer utbyte med Copilot än med någon människa. När man hittar rätt grejer att fråga den är den galet bra. Sitter med rätt avancerade formler i Excel och ibland fungerar de inte. Då frågar jag Copilot vad som är fel och får veta att jag missat en parentes, varpå Copilot ger mig den korrekta formeln att klistra in i Excel. Resonerar också med den om olika sätt att hantera tomma villkorceller i en SUMIFS-formel, får tips om en SUMPRODUCT istället. Har aldrig använt den innan. Ber Copilot förtydliga exempelformeln den gett mig. Vet inte riktigt vad jag tycker om alla glada tillrop den inleder sina svar med. I början tyckte jag att det var trevligt med "Bra fråga!" eller "Det är en viktig detalj!" men nu börjar jag uppleva den som lite inställsam.

 

På Sajten mejlar jag med två kandidater, jag har pratat med båda via Facetime för att få en första feeling, ingen av dem föll bort på det.

Dels har vi Göteborgaren, han med albumet märkt Varning! och som jag ändå var disträ nog att klicka in mig på. 350 meddelanden senare allt jättebra och god potential och rolig stämning men så i förrgår kväll skrev han något skämtsamt som träffade mig så jädra hårt där jag är som känsligast och det gjorde mig upprörd, ledsen, illa till mods. Jag sov på saken och igår förklarade jag för honom hur jag kände och upplevde det han skrev. Han svarade "Jag är ledsen att du tolkade det så men…" (vilket som vi alla vet är så man säger när man själv inte tycker att man gjort fel) osv, han menade det inte så – naturligtvis. Det fattar jag också, men jag kommer ändå inte ifrån den ledsna känslan. Stänger ingen dörr för det. Han kanske gör det, nu när jag för första gången är "jobbig", men i så fall får det vara så för jag kommer vara jobbig fler gånger.

 

Göteborgaren hör nog egentligen inte hemma på Sajten, är i grunden vanilj, antar att han testade det som en kul grej.  Det är helt okej för mig, ingen dealbreaker. Ärligt talat var det inte jätteofta Äventyret och jag ägnade oss åt mer avancerade övningar heller. Det är inte det jag behöver för att bli nöjd.

 

Den andre kan vi kalla Seglaren. Han bor och verkar i samma kommun som sommarstugan vilket möjligen är mer praktiskt än Göteborg. Seglaren är inte särskilt vanilj uttrycker relativt grunda och smala önskemål - något jag tolkar som att han inte haft möjlighet att utforska annat, begränsad av tidigare partners som inte velat mer. Han är stor som ett hus, på både längden och tvären (muskler, inte fett). Utstrålar styrka, trygghet, lugn, uppenbart genom sin yrkesroll hårt drillad i värderingar, respekt och vad som är rätt och fel när det kommer till hur man beter sig mot andra, ger ett väldigt empatiskt intryck. Han skrev något till mig, ett explicit men inte särskilt grovt uttryck men direkt efter ett nytt meddelande då han bad om ursäkt för sitt ordval eftersom det kunde uppfattas som nedvärderande. Detta balanserat med den läggning han har och vill utforska mer. Jag tycker om de två komponenterna, och hur de samverkar med varandra, i honom. Han känns som någon man kan lita på.

 

Jag vill träffa båda. Inget fuffens, ute bland folk. Jag vill krama båda och lukta på båda. Tror stenhårt att när man uppskattar någons doft är det ett tecken på att man är kompatibla. Har (hade) preliminärt bestämt med Göteborgaren i samband med en tjänsteresa i slutet av månaden men vet inte hur senaste dagarnas utveckling påverkar oss på sikt.

Oklart när det går att styra upp något med Seglaren.