Ett och ett halvt dygn

För första gången på hela semestern ställer jag klockan tidigt och hämtar syrran redan innan åtta. Kvällen innan har jag loggat in på min mejl och ser att jag har åtta olästa mejl från Äventyret sedan i lördags då han senast sa att han skulle låta mig vara ifred. De är av varierande sort. Kärleksförklaringar varvat med utskällningar. Jag skriver ännu ett långt, sakligt svar, påminner honom att han inte kan tvinga mig till att vilja vara med honom och uppmanar honom om att söka proffshjälp för att hantera sina känslor. Jag reflekterar också över att ju mer saklig jag är i mina svar, desto mer provocerad blir han. 

Vi kör norrut, mot Västerås, där vi ska möta upp vår kusin för att traditionsenligt tillbringa ett dygn tillsammans för att fira en jämn födelsedag. Tredje året på raken. Jag är född 83, kusinen 84, syrran 85. Kusinen och jag hade hört så mycket bra om Steam att vi bestämde oss för att åka dit, fast det var så många timmar i bilen för mig och syrran. Under vårt lunchåladd-stopp ser jag att Äventyret SMS:at, raljant och rasande på samma gång. ”Det här blir det sista du hör från mig” skriver han. Jag har tappat räkningen på hur många gånger han skrivit det senaste månaden. 

Väl på the Steam i Västerås blev vi inte särskilt imponerade. Nästan hela stället kolmörkt, så pass att vi behövde använda mobilernas ficklampor för att hitta rätt rum och sedan för att sminka oss. Vår slot tid i spa:t var 2,5 timma, sedan blev alla utslängda. Vi var dessutom sena in p g a otur i trafiken mm. Tur att vi köpt till spa förmiddagen efter också. Dessutom hittills enda hotell jag bott på där man blev utslängd från frukosten när den stänger, fick inte ens sitta kvar och dricka upp kaffet. Stället bygger på slot tider. Lätt att planera - det förstår vi, men förtar en hel del av känslan. 

 Syrran sa att det känns som att man en labbråtta, att någon betraktar en för att se hur man tacklar olika situationer, som att behöva leta upp ett eluttag för att kunna göra en kopp kaffe (den snygga platsbyggda möbeln med kaffe/te-station, glas, minibar var ej utrustat med eluttag - den lilla detaljen) eller att handdukstorken inte går igång fast sladden sitter i väggen och man tryckt på knappen. Senare sa de i receptionen att alla handdukstorkar, på grund av en incident, kopplats ur men när vi kom tillbaka upp till rummet efter middagen hade den ändå gått igång, våra baddräkter torra och varma. Hela stället känns skumt, en blandning mellan spökhuset på Gröna Lund och halvhjärtad ambition till trendigt lyxhotell? Vi funderar på om det är så mörkt för att man inte ska se alla skavanker. Det är så många spår kvar av byggnadens tidigare liv, kanske blev det övermäktigt för dem att fixa allt så de löste saken genom att köra med minsta tänkbara belysning?

Dagen efter lämnar jag syrran i Norrköping, hon ska vidare till ett annat ställe, och kör själv söderut. Stannar till och träffar en av mina närmaste vänner som bor ungefär 1,5 från oss. Vi har knappt hörts på ett år men ändå som att ingen tid gått. Hon är den enda som vet att jag träffat någon, och nu har hon själv träffat en gift man som lever i en öppen relation men (som hon) valt att avsluta eftersom hon började känna för mycket och hon är förvirrad, får inte ihop sina känslor med normen, fast hans relation är långt mycket mer öppen än min och de närmast bott ihop de veckor hon inte haft barnen. 

Jag säger att bara hon kan avgöra vad hon vill men antyder försiktigt att kärlek och relationer kan komma i olika skepnader och former. Allt måste inte nödvändigtvis pressas in i samma lilla ruta som (till synes) alla andra befinner sig i. Hon ser på mig med någon som lite klichéartat kan liknas vid en blandning mellan hopp och förtvivlan. 

Tiden gick fort, jag kunde inte stanna så länge men vi ska ses snart igen. 

Kom hem innan 22 fredag kväll och noterade att trots att Make varit hemma och haft både semester och barnfritt större delen av tiden såg det ut ungefär precis som när jag åkte. Det han inte diskat klart efter middagen i onsdags stod fortfarande på köksön, samma kattleksaker på samma ställe på golvet, alla köksstolar utdragna, ett par svarta herrstrumpor ihopkorvade under en av dem. Vattnet i Klong-vasen på soffbordet ser ut som gammal urin, ett mögligt blomblad i det. Han har haft fullt upp, säger han. Han har jobbat. Jag säger inget, tar istället några djupa andetag och tänker på min väns prydliga, välstädade radhus, där bara hon bor.

Nedslag

 Igår bjöd syrran på hemma-kock-middag, eftersom hon fyllt 40. Wow-upplevelse, minst sagt. Stjärnkrogsnivå, inklusive hållbara jättelokala råvaror och grönsaker från kockens egen trädgård/skog. Ja tack. Skäms dock lite för mina föräldrar som fjäskstönar så överdrivet. Klart att kocken vill att man ska uppskatta maten, men de där lite för höga (så att det ska höras ut till köket) orgasmstönen och lovordstävlingen  ”Det är så änglarna SJUNGER!” (också lite för högt) får min inre tonåring att vilja plocka fram skämskudden. De vill ju dessutom gärna att kocken ska förstå att de är fint folk, så de jämför högljutt med stadens enda stjärna (där kocken också har jobbat i många år). ”Det här är mycket bättre MYCKET BÄTTRE än avsmakningsmeny på…!”  halvropar den ena och den andra svarar ”Ja AVSMAKNINGSMENYN PÅ …. är inte alls lika bra som detta!” 

Äventyret har varit på god väg att knäcka mig. Orkar inte dra allt men den mentala påfrestningen i att han ena dagen skriver att han släpper mig nu, inte ska höra av sig mer för att två dagar senare vara helt tokig igen och vägrar acceptera uppbrottet om han inte får en ”trovärdig förklaring”. Moment 22, eftersom mina förklaringar, som jag dragit fler gånger än jag kan räkna, anser han inte vara trovärdiga. Nej, han tror därför att jag döljer något och har helt på egen hand räknat ut att det måste vara Make som tvingat mig göra slut, varför han nu skulle ha gjort det. För en veckan sedan hotade Äventyret med att vända sig direkt till Make, man till man liksom,  och ställa frågan till honom. Jag vill absolut inte att Make ska bli inblandad, vill inte att han ska oroa sig över det och känner starkt att mina ’behov’ är en tillräcklig belastning för honom, han ska inte behöva ta DET också. 

Sent igår, när Äventyret tog upp samma hot igen, kände jag att jag inte klarade det längre och berättade allt för Make. Stunder som dessa blir jag påmind om hur fantastisk han är, som iofs blir orolig och bekymrad, som tycker att jag borde berättat tidigare, men som ändå lugnt och sakligt stöttar mig och visar att han är i min ringhörna. Han är helt otroligt fin, min man. Jag ska bli bättre på att påminna mig själv om det (när jag för femte gången samma dan ställer upp hans skor i skohyllan, hihi).

Men i morse, efter en orolig natt och en anspänning som satt sig i muskler och leder, är Äventyret igen lugn och sansad, skriver förlåt för att han gick för långt men att han inte såg klart med sitt brustna hjärta. Så just nu lugnt men jag vågar inte lita på det förrän det gått åtminstone en vecka. 

Så här kan vi säga: Tre män i en gift kvinnas liv är åtminstone en för mycket. Jaja, det är sagt med snustorr självdistans, om ni undrar. 

BDSM-humor

 När vi efter tre timmars intensiv lek äter pratar vi nästan bara om båtliv och Sällskapsresan SOS, skrattar åt verklighetens bäring på dråpligheterna i filmen, som att jag bara inte förmår låta bli att säga ”ja men det står water” när vi tankar båten.

Senare, när vi egentligen är rätt slöa men jag ändå föreslagit att vi ska gå upp en runda till, kanske testa några knopar bara. Behöver inte bli mer än så. I studiesyfte. Förberedande, till nästa gång. Han ser lycklig ut och säger att vi kan testa en box tie, som han tänkt så länge men inte blivit av. Ja, det gör vi!

Han ber mig sitta på puffen under takbjälkarna och hålla mig själv om underarmarna, bakom ryggen. Jag har på min yukata från Hasseludden, en smula passande med det japanska när ’shibari’ står på agendan. Det tar tid och det är mysigt. Repet är långt, vet inte hur många meter, och känns mjukt. Jag frågar om han pluggat på eller kör på uppstuds, för han verkar väldigt säker i hur repet ska gå, så många olika vändor om armarna och min överkropp. Han säger att han har grunderna klara för sig men tar det delvis på uppstuds också. Jag känner mig ompysslad. Han håller på i säkert tio minuter innan han konstaterar att repet tog slut. 

”Men skarva på med nå’t då älskling” säger jag och vi fnissar åt referensen men skarva på är just vad han gör.

När han är klar känner jag mig som ett prydligt paket. Undrar om det är därför det kallas box tie, eller om det är för att armarna bildar som en låda på ryggen. Han är nöjd, frågar hur det känns, om vi ska köra på benen också? 

Absolut, tycker jag. 

En enkel men, tycker jag, elegant repdragning om mina underben, han avslutar med att koppla ihop med box tie:en och dra till så att min överkropp dras mot knäna. Varsamt lirkar han med kimonon, blottlägger de delar av mig han vill ha tillgång till. 

När det skymmer blått ligger jag fortfarande i min helt oflexibla fosterställning på sida i sängen, orörlig och hög, en variant av subspace tror jag. Känner mig så avslappnad att jag nästan inte vill eller kan hålla ögonen öppna, blinkar långsamt och fast det börjar bli mörkt i rummet söker jag hans blick där han sitter en bit bort, i fåtöljen och betraktar mig. Bortsett från att vi då och då växlar något ord är det helt tyst och stilla. Vet inte hur länge. Är det i något ögonblick jag skulle vilja trycka på paus är det nu.

Vecka trettio

En skön semestervecka hemmavid, det här. Son har aktivitet på bibblan varje eftermiddag, Lill har överraskande god tillgång på vänner att leka med, Make åkte i förväg till stugan. Vi skämtade om att han skulle ta lite pappaledigt, dvs ledigt från att vara pappa, eftersom jag varit mammaledig i två veckor redan. 

Ikväll ska Lill sova över hos sin bästis, så Son och jag ska ha mys på egen hand. Igår kom bästisens mamma spontant hit på bubbel och plock. Två kvinnor mitt emot varandra, en flaska bubbel och ett välfyllt charkfat, det blir inte att man ’äter middag’, man pratar, smuttar på vinet, då och då tar något från fatet. Mer tilltugg än middag men mätt blir man. Regnet öste ner utanför, jag tände ljus, barnen åt framför en film och det blev en sån där kväll som man tänker att man borde upprepa oftare. Jag älskar att umgås med bara kvinnor.

Imorgon åker barnen och jag till stugan. Jag hoppas få möjlighet att träffa Seglaren någon dag. Vi har messat en del och jag längtar så efter att gå vidare, ta nästa steg, vad det nu kan tänkas bli. Känner tydligt att han är i sin linda, när det gäller dominansbiten. Det riktigt puttrar i honom, allt han har i sig men aldrig tillåtits ge utlopp för tidigare, för att inte tala om hans egna, inre gränser och spärrar. Driften å ena sidan, en känsla för vad som allmänt anses vara rätt och fel, det han riskerar om han ”gör fel” å andra sidan. Det ska bli så spännande att se vad som händer när han väl vågar släppa fram den sidan av sig själv. 

Sista ordet

 Undrar hur många ’sista ordet’ det egentligen förekommit i Berättelsen om Äventyret. Många. Vågar nog aldrig riktigt tro att det är sista, man vet aldrig med honom. Det är väl hans eldiga passionerade personlighet. Man tror att det är lugnt men en aldrig så liten glöd kan utan förvarning få allt att blossa upp igen. 

Jag berättade för honom att jag träffat någon ny. Han reagerade ungefär som jag trott. Anklagelser om att jag varit otrogen mot honom, att jag letat efter en ersättare medan jag fortfarande träffade honom och slutligen, efter att jag lugnt och tålmodigt bemött allt, den gamla godingen: Jag borde väntat längre.  

Det kröp fram att han velat att vi skulle hitta en väg framåt, att han tyckt att jag gett upp för lätt. Det finns bara ett rimligt svar på det, ett svar jag senaste veckan upprepat fler gånger än jag kan räkna:

”Jag ville inte mer då och jag vill inte mer nu.” 

Jag vill inte mer, jag vill inte mer, jag vill inte mer, jag vill inte mer. Vad han än säger, känner, anser eller vill går just det inte att ändra på. Jag vill inte mer. 

Till slut var det som att det sjönk in. Han stillnade. Accepterade. Oroade sig (uppenbart) för att den nya skulle göra mig illa, begå någon form av övergrepp. Jag svarade att jag vet att han inte kommer göra det eftersom (Äventyret insisterade på att få veta) han frågar inför varje litet steg. Jag känner mig helt lugn och trygg med honom. Äventyret accepterade det, till min förvåning.

Han sa att han alltid kommer finnas där för mig om jag behöver honom. Vi kunde t o m skämta lite om det och jag hoppas verkligen att detta var sista orden, för det hade varit en fin avslutning, värdig våra åtta år. Omtanke och respekt. 

Annars är det bra. Jag kan inte säga att jag saknade familjen när de var borta men är glad att ha dem hemma igen. Make och jag hade en heldag i Båstad i helgen, private banking-event. Man kan vänja sig vid det och perfekt miljö att umgås med Make efter två veckor isär. Fint att få komma iväg med honom, lätt att glömma eller ta för givet, men jag är glad att jag har honom vid min sida. Han är en fantastisk person och jag är väldigt stolt över honom, stolt att få vara hans närmaste. Det andra… jag förstår att det är svårt att förstå, men det är bara sex. Omtanke och varma känslor också, men i grund och botten handlar det bara om sex.

Ett Äventyrs dödsryckning

Imorgon kommer min familj hem igen. Det blir fint att få hem dem men lite tungt att behöva börja ’fråga om lov’ för att träffa Seglaren. Vi har setts fyra gånger under två veckor. Jag är där sex sju timmar varje gång. Det är lagom. Vi hinner allt vi vill hinna. Han har inte sagt att han vill att jag ska sova över och jag hade ändå skyllt på katten. Jag vill somna själv och vakna själv. Han med, tror jag.

Igår gjorde Äventyret ett sista (hoppas jag) extranummer. En grand finale som lämnade mig matt och påverkad. Jag var just på väg till Seglaren då han ballade ur och när jag äntligen slängde mig i Seglarens stora trygga famn sa han att jag darrade. Vi pratade om det. Jag berättade mer om Äventyret. Sedan lekte vi, jag mådde utmärkt men efter leken, när han släppt loss mig och jag låg på hans säng (nitiskt bäddad med sträckt överkast, så klart) blev jag plötsligt snurrig. Bad om ett glas vatten och medan han hämtade det slängde jag upp närmsta fönster på vid gavel, spritt naken med överkroppen ute i regnsvala luften och bara djupandades, kände som att jag behövde kräkas. Han blev orolig så klart, jag sa att jag behövde frisk luft så vi tog på varsin morgonrock och han ledde mig varsamt ut, jag höll hårt i hans arm för att inte trilla, så mycket gungade marken under mig. Regnet hade gjort uppehåll men allt var blött, trots det satte jag mig på en stol och bara andades, fokuserade på att inte kräkas. Han lugn och närvarande, vi enades om att det nog var en stressreaktion pga Äventyret, samt (hjälpte han mig förstå) jag hade varken ätit ett druckit som jag borde. Jag vet ju att yrsel är ett av mina tell-tale signs för stress, så egentligen inte konstigt, men detta var något utöver det vanliga.

In, äta, vila lite i soffan. Prata mer om Äventyret. Han berättade om en knäpp tjej han dejtat. Upp till sängen, stillsam aktivitet som blev en orgasm som nog överträffade allt jag (och han för den delen) någonsin upplevt tidigare. Efteråt frågade han mig om jag har någon uppfattning om hur länge det håller på. Kanske… trettio sekunder? gissade jag. Det räcker inte, sa han. 45 minst. Kanske 60. Det går sömlöst över i efterskalv som tar fem tio minuter på sig att upphöra helt och under tiden han håller om mig så hårt att jag knappt kan röra mig, då är det som att njutningen går inåt istället för utåt. 

 Jag har alltid tänkt att jag har svårt för att komma, det är inte som på film, och jag har större delen av vuxenlivet haft en sorts komplex över det, men å andra sidan - med tanke på hur intensivt det blir, kanske jag inte dragit det kortaste strået ändå. 

Sist övertygade jag honom om att jag mådde bra igen, ville leka mer, vi var inte klara. 

Senare, i bilen på väg hem, tänkte jag på Äventyret och formulerade en come back i huvudet. När jag svängt av mot ön stannade jag på en rastplats och skrev ihop ett extremt koncist och sakligt SMS som i princip gick ut på att han bara ska låta mig vara. När jag sedan blinkade ut mig på vägen igen krängde allt till, som att vägen roterade åt ena hållet och bilen åt andra. Efter några sekunder då jag krypkört fram gick det över och jag tog mig hem utan att ha utsatt mig själv eller andra för onödig risk.  

Äventyret blev naturligtvis extremt upprörd av mitt sakliga SMS och öste ur sig både det ena och det andra men jag höll fast. Kortfattat, sakligt, iskallt. Jag tror att det fungerade. Till slut.

Ett youniverse

(Eller yoni-verse, höhöhö.) 

Hans rep har lämnat ett nytt blåmärke, format som ett långt streck, på min överarm. Ett tryck syns som små lila punkter på insidan av mitt lår. Vi har båda kryssat av några bucket list-punkter och jag ser på honom att han är lycklig, bitvis ser han ut att vilja nypa sig i armen.

Fortfarande en smula avvaktande från hans sida, inte riktigt redo att släppa efter helt men ändå ett stort steg närmre. Han förklarar att det alltid är så, även han behöver tid. Han tycker att jag är tålig, fast det vi ägnat oss åt hittills inte varit i närheten av utmanande för mig. Kittlande och väldigt sexigt, absolut, men inte utmanande. Jag säger att jag känner mig lugn och trygg och då tål jag mycket. Så snart jag blir rädd tål jag ingenting.

  

"Jag vill aldrig göra dig rädd" säger han allvarligt. Jag frågar om han alltid varit så lyhörd och empatisk. Han möter min blick och säger att det förfinats. En kort paus och sedan tillägger han att han, för länge sedan, insett att han ibland gått för långt, inte varit tillräckligt empatisk. Att han säger det berör mig, kryper ihop i hans enorma famn och förklarar att jag nog är färgad av mina erfarenheter men tror att de allra flesta män någon gång har gått över gränsen, mer eller mindre av oaktsamhet, men det är bara en liten klick som skulle reflektera över det och ännu färre som skulle medge det för någon annan. Alla kan göra missbedömningar och jag dömer (faktiskt) inte för det (i de flesta fall) men just det där att reflektera och ta ansvar i efterhand, det är fint att han gör det. Han drar upp ena mungipan, ser nästan lite sorgsen ut, stryker mig över håret och håller mig mot sig så hårt att det gör ont i revbenen.

 

Vi äter på hans nysnickrade altan. Det är så skönt att han inte bor i min stad, inte har några grannar. Ett annat universum här, det är som att vi gömt oss under en osynlighetsmantel tillsammans. I flera veckor har en förrymd get då och då dykt upp vid hans hus, för skygg för att låta någon närma sig. Vi hör en helikopter någonstans över skogen och jag säger "Nu är dom nog ute och letar efter geten." Han stirrar på mig i två sekunder och sedan börjar vi båda gapskratta.