Tyvärr, jag är i Venezuela

Åsa skrev så kul om huliganer och jag kom att tänka på något liknande, när jag var barn och man ropade på MAAAMMAAAA! sådär som jag får stressutslag när mina barn ropar på mig. Nu som vuxen förstår jag att hon inte svarade ibland. Däremot sa pappa ofta ”Hon har åkt till Venezuela”. Det betydde att man kunde ropa tills man blev blå i ansiktet, hon skulle ändå inte svara, det var liksom pappa eller inget. Venezuela sa oss ingenting. Det kunde vara precis vad som helst. Skulle tro att det var första gången jag med visst intresse studerade en världskarta som det gick upp för mig att var hon än må ha befunnit sig när vi ropade så var det inte i Venezuela. 

På tal om detta bad jag AI ta fram en bild på det jag önskar mig mest av allt i julklapp: En skylt att hänga på t ex badrumsdörren, med texten ”Fråga pappa” på. Jag är så trött på att säga Fråga pappa. Realistiskt tänker jag att någon gång borde de lära sig men rent intuitivt anar jag att de inte kommer göra det. 

I Frankrike umgicks vi lite med en otroligt trevlig mamma och hennes något mindre trevlige son. Han var lurig, framstod som sympatisk och vänlig men jag observerade honom fler än en gång leverera subtila spydigheter till Son, så raffinerat att jag misstänkte att Son inte fattade men så sa Son vid något tillfälle att han inte tyckte att den killen var så himla trevlig så vi slutade umgås med dem. Jaja, han hade inte haft det så lätt. Inte mamman heller. Hon berättade att killens pappa misshandlat henne och nästan bitit av henne örat. Eller om det var killen som berättade det där om örat för Son. Minns inte.

Vid något tillfälle hörde killen mig säga ”Fråga pappa” till barnen, eftersom jag haft en hel vecka med dem själv och tyckte att det var Makes tur att hantera tjat, medling, konflikter mm. Killen flinade överlägset och frågade om jag inte fick bestämma något själv. Det var något i hans uppsyn som fick mog att tagga till, som att han skulle trycka till mig och även i hur han ibland pratade med och om sin mamma när hon satt bredvid. Fullt medveten om att han generade henne men så charmigt leende att det utan vidare passerade som ’sånt där som barn säger’. Jag tror inte att han blir någon vidare trevlig person när han växer upp. 

Icke-fruandet

Köket är fortfarande uppochner men vi kan använda häll, ugn och vatten så klagar inte. Det är bara uppställt, smutsigt, kaosigt. Plattsättaren blir klar idag. Täckskivor till köksön kommer på måndag och jag har sagt till bänkskivsleverantören att de kan komma med bänkskivan från och med tisdag nästa vecka.

 

När vi planerade projektet trodde jag inte att vi skulle bli så påverkade som vi ändå blir. Till och med barnen tycker att det är jobbigt och undrar när det är klart. Katten bajsade på skyddspappret förra veckan. Misstänker att det var hans sätt att markera missnöje. Märker dessutom att om det är oreda i centrum av huset blir det oreda lite överallt, som att man bara lägger grejer där man står och tänker jaja, det är ju ändå stökigt.

 

Messade med Seglaren igår, han bad om smakråd för tredje rummet. Tror jag att det vore fint med mörkbetsade bjälkar? Absolut! Jag föreslog en sänggavel eller -ram som går att leka med. Han skrev att han nog 'designar' och bygger en egen, med goda möjligheter till fästpunkter. Hehe. Han är jäkligt händig, duktig på att snickra och får mycket gjort men är själv fullt medveten om att han saknar blick för inredning. En stark kontrast till Äventyret som hade oklanderlig smak i allt, kompromissade inte med något. Jag kan sakna hans säng ibland, alltid bäddad med dyra lakan i dova färger. Allt fluffigt, mjukt, lyxigt. Som en smekning bara att krypa ner där. Seglaren… Han förvarar sina t-shirts, pikétröjor och underkläder i en öppen Billy-bokhylla i sovrummet. Han tycker väl bara inte att clutter är ett problem och det är inte ett problem för mig heller, för jag är bara på tillfälligt besök.

 

I sängen har han uddaörngott som inte nödvändigtvis matchar påslakanen och jag har noterat att han ofta bara bäddat ena sidan. Varför använda två påslakan om man sover själv? Jaja. Det är nästan så jag gottar mig åt att han får göra vad han vill, det är inte min sak, jag har mer än nog med mitt eget hem. Jag vägrade frua Äventyret och jag vägrar frua Seglaren. 

Reader discretion is advised

Det blev en fin helg som dessvärre slutade med feber och halsont. 
En fredagskväll på skärgårdsön, vin, brasa och bok. Jag kände mig inte mörkrädd på hela kvällen och sov gott. Lördagen flöt på, jag fräste älggrytbitar, kantareller, kryddor och grönsaker i en gjutjärnsgryta, hällde i rödvin och smaksatt crème fraiche, lät det puttra på svag värme i flera timmar men ställde ut på trappen i god tid för att hinna svalna. 

De håller på med tredje och sista sovrummet på hans övervåning. Även där frilagda takbjälkar nu men snickaren hade tagit ett eget initiativ och gjort dem "only for eyes" som Seglaren citerade, med brytning och allt. 
Om han säger only for eyes, vad menar han då? I motsats till vad? undrade jag. 
Seglaren fnissade och sa att näe, han tänker nog inte riktigt så, menar nog mer med hänsyn till husets konstruktion men att Seglaren kommer testa hållfastheten själv innan de används till något annat. Klarar de att han gör chins med sina dryga 110 kilo så ska de nog klara det mesta vi har i åtanke. 

Han tänker ha en säng under snedtaket. Jag föreslår att han ska ställa den framför fönstret istället, med en låg sänggavel bakom. Inte så dumt att ha bjälkarna rakt över sängen liksom. Det låter som en bra idé, tycker han. 

Vi hamnade i hans andra sovrum, han på rygg, lite trött efter en dags byggjobb, och jag över, lite trött av en annalkande infektion. Innan jag visste ordet av hade han tagit tag i mig och lyft mig rakt upp i luften, höll mig så på raka armar. Det känns så konstigt att bli lyft som ett litet barn och jag vet ju att jag inte är liten, 170 cm lång och väger närmare 70 än 60 kilo. Fick för mig att han inte skulle orka, att jag skulle tippa framlänges och göra en faceplant i golvet. 
Du vägar ju ingenting säger han när jag ligger på hans bröst igen utan att kunna sluta fnittra - en nervös reaktion kanske. 
Mitt rekord är 150 kilo i bänkpress. Gånger två. Din vikt är ingenting.

Senare, i hans sovrum, lyfter han mig igen, men den här gången hjälper jag till själv. Mina händer är bundna rakt upp mot en av takbjälkarna när han får upp mitt knä mot sin höft. Jag tar tag om repet och drar mig uppåt, försöker att inte tänka på vad som händer om det inte klarar belastningen, låser benen om hans midja, hans händer om min rumpa.
Hett viskar han. Så jävla hett. 

Fotänden av hans säng har ändå takbjälkar över. Manschetter om mina handleder, bakom ryggen, ett rep uppåt, tvingar mig att sitta framåtlutad på knä i sängen. Han justerar, tror att jag klarar lite tightare. Jag klarar allt han säger att jag klarar. Emellanåt ändrar jag position. Om jag står på knä istället för att sitta får armarna vila en stund. Han har överseende med det, begränsade stunder i alla fall. Jag är dimmig, påverkad, har sedan länge tappat tidsuppfattningen. Han frågar om jag vill komma men i så fall behöver han lösgöra mig så jag skakar på huvudet och säger Senare. Jag vill inte sluta än. Då och då känner han på mina händer, ser till att de inte är kalla, att cirkulationen är tillräcklig. Slutligen tycker han ändå att det räcker, lossar repet och låter mig ligga på sida, fortfarande med händerna fast bakom ryggen. Först då känner jag hur trött jag är i kroppen, hur skönt det är att ligga ner. Han stoppar om mig, viskar till mig att vila en stund, smeker bort håret från mitt ansikte och frågar om jag mår bra. Jag mår bättre än bra. Jag blundar, svävar, hög som ett hus på alla -in kroppen har att erbjuda. 

Klockan är ett innan jag är i säng, sover dåligt som vanligt och vaknar tidigt av att halsen svider. Upp, frukost, bädda ur sängen, bära ut det sista i bilen och hem. Lill har uppvisning kl 14 och behöver få håret fixat av mamma. På kvällen har jag över 38 grader och somnar tidigt. Idag första sjukdagen från jobbet på över tre år. 

Mot en bättre helg

Det blir en bra helg, tror vi! Ingen dimma som kan ställa till det! Det blir nästan en hel helg själv i stugan – woohoo!

 

Bilen är redan packad med diverse förnödenheter och idag tänker jag lämna jobbet så tidigt som mitt (tämligen flexibla) samvete tillåter så att jag kan komma till stugan, tända i kakelugnen och förhoppningsvis hinna få hjälpligt varmt innan det är läggdags men även om… så gör det inget. Jag har sovit fullt påklädd med raggsockar där tidigare, är inte rädd för lite kyla. Vi planerar att byta luftvärmepumpen till en som man kan fjärrstyra genom wifi, ser mycket fram emot det.

Seglaren har snickare hos sig i helgen, därför var det extra lämpligt att jag utgår från stugan. Kommer inte kunna åka till honom förrän lite senare imorgon eftermiddag och så behöver jag inte känna att jag ska vara hemma en viss tid heller. Jag hade gärna sovit över men Make har lagt in sitt veto så jag låter bli. Lika skönt som det (vore) att bara få krypa ner under täcket och somna istället för att klä på sig och ge sig ut i mörkret, lika skönt är det att vakna själv.  En dejt bör aldrig bli så lång att man behöver komma in på en toa som luktar illa, enligt mitt tycke.  

Luciagate, del 2

I veckan har det varit struligt med affärssystemet, så pass att allt (allt) som gjordes under hela tisdagen försvann. Poff, borta. Allt måste göras om, alla godsmottag, inköpsordrar, tillverkningsordrar, systemuppdateringar, betalningar, attester mm. För oss som jobbar hundraprocentig spårbarhet i våra produkter innebar det att vi behövde öppna allt vi monterat under dagen för att notera serienummer osv. Man höll sig för skratt men mest av alla höll sig vår lokale datakille, tillika skrivbordsgranne med den lilla kurviga på Ekonomi, för skratt.

 

Han har även med stor framgång lyckats hålla sig för skratt när det handlat om P&C-luciatåget som han, i egenskap av att organisatoriskt tillhöra Finance, förväntas medverka i. Olyckligtvis sammanföll luciatågsplaneringen med just affärssystemets krasch, så datakillen kunde dessvärre inte medverka i planeringen.

 

Den lilla kurviga på Ekonomi berättade för mig hur det hela hade utspelat sig. Hon hade kommit tillbaka från planeringsmötet och uppfattat hur pissigt datakillen tyckte att livet var så hon hade inte hjärta att berätta för honom att det under mötet beslutats att datakillen skulle medverka i luciatåget utklädd till lussebulle. IT-chefen är en riktig spelevink som även råkar äga en lussebulledräkt (han brukar ha den på julfesterna) så han tyckte antagligen att detta var en utmärkt idé. Så den lilla kurviga höll tand för tunga och allt hade väl varit lugnt där och då om inte P&C-direktören en smula tondövt bestämt sig för att sticka in huvudet och briefa datakillen om vad de kommit fram till på planeringsmötet.

"…ja och så tänkte vi att du ska vara utklädd till lussebulle."

Den lilla kurviga återberättade detta för mig med de avslutande orden: "Och då svarade datakillen, sådär lugnt och lågt som bara en riktigt vansinnig man kan säga det: Jag ska inte vara med i något jävla luciatåg." P&C-tanten retirerade, en aning chockad. 

På samma lag

Behagligt pirrig inför helgen då jag hoppas kunna träffa Seglaren. Vi har kommunicerat rekord-lite sedan senast, mest för att tiden gått, vi har nog haft fullt upp på varsitt håll och det har inte funnits jättemycket att dryfta men här om kvällen messade vi en lång stund och jag tog upp det som loopat i min hjärna sedan senast, sa att jag inte vill att han ska fråga om lov men jag vill att han ska berätta innan, ge mig möjlighet att reagera. 

Han uttrycker uppskattning för att jag "ger konstruktiv feedback både i avhjälpande och förebyggande syfte". Det är väl en vana från jobbet, att formulera sig så. Jag är bara glad att det landar rätt hos honom, att han genuint värdesätter att jag gör mitt bästa för att hjälpa honom göra rätt och inte skyller ifrån sig.

 

Jag svarade att jag inte alltid kan ta ansvar för vad som händer i situationen, men jag kan alltid ta ansvar för att kommunicera om det, både före(byggande) och efteråt. Han är som sagt inte lika engagerad som Äventyret men upprepar, så ofta som jag behöver, att den delen av mig, mina minor som vi kallar dem, en blinkning till hans yrkesroll, inte gör honom något. Vi hanterar dem tillsammans, navigerar runt eller – om vi kan – desarmerar dem.

Vi är ju på samma lag, du och jag.

Rumpan i smöret

Just idag känns det extra mycket som Tillbaka till verkligheten. Tvära kast liksom. Från bra restauranger, gott vin, inte behöva ta upp plånboken en enda gång, bli bortskämd och känna sig viktig tillbaka till… ja, verkligheten. Fabriken. Här är man 'just another brick in the wall' och det är helt okej men ärligt talat, lätt att vänja sig vid det där andra.

 

Jag måste säga att helgen överträffade mina, förvisso lågt ställda, förväntningar. Ett bra drag att hänga med på "damprogrammet", de jag talade med av de andra fruarna var genuint trevliga och över det vita lunchvinet i fredags blev det omgående hög stämning, samtal som gick direkt på väsentligheterna. Jag berättade om min danska farmor och alla hennes roliga uttryck, bland annat "…och se på mig nu, här sitter jag med rumpan i smöret" vilket väckte stor munterhet och vi konstaterade gemensamt att det måste man ju säga om oss också, vi sitter definitivt med rumpan i smöret.

 

Galamiddagen hölls i en gammal dynamitfabrik, känd från teve. Jag hade inte reflekterat över att det var jubileumsår och extra uppklätt. Nästan alla män hade smoking och nästan alla damer hade långklänning så jag kände mig först lite stressad över min knälånga och Makes kostym, men så finns det guschelov alltid någon som är mindre uppklädd och då känns det bättre.

 

Vi hade tur och hamnade vid ett väldigt trevligt bord, även där samtal som bara högst pliktskyldigt passerade de tråkiga vad-jobbar-du-med-då-frågorna. Frampå nattkröken uppträdde en s k 'flickfavorit' från bland annat Mello. Mer energi och utstrålning än musikalisk upplevelse kanske men härlig närvaro och jag råkade stå så att han sprang förbi mig på väg ut efter sitt nummer plötsligt var han bredvid mig, lade en arm om min midja och gav mig en liten kram innan han rusade vidare, bråttom iväg innan någon hann komma på tanken att be om en selfie.

 

När vi skulle checka ut på lördagen noterade jag att hotellets städerska hade sin son med sig. Han var något år yngre än Son och hjälpte sin mamma i arbetet. Han var så duktig, sprang med grejer mellan rummen och städvagnen, hjälpte henne byta sängkläder. Det träffade rakt i hjärtat och på väg mot hissen med väskorna tvärvände jag, gick tillbaka och hittade dem i ett rum. Sa till mamman (tolkat via sonen) att jag gärna ville ge dem lite dricks men hade inte kontanter, kunde jag möjligen swisha?  Det tog ett tag innan de förstod men jag fick mammans nummer och skickade en slant, antagligen generöst för att vara dricks men på tåget hem ångrade jag att jag inte dubblade summan, eller vad fan - tredubblat. Mammor alltså, vad de kämpar. Och deras barn också.