Just idag känns det extra mycket som Tillbaka till verkligheten. Tvära kast liksom. Från bra restauranger, gott vin, inte behöva ta upp plånboken en enda gång, bli bortskämd och känna sig viktig tillbaka till… ja, verkligheten. Fabriken. Här är man 'just another brick in the wall' och det är helt okej men ärligt talat, lätt att vänja sig vid det där andra.
Jag måste säga att helgen överträffade mina, förvisso lågt ställda, förväntningar. Ett bra drag att hänga med på "damprogrammet", de jag talade med av de andra fruarna var genuint trevliga och över det vita lunchvinet i fredags blev det omgående hög stämning, samtal som gick direkt på väsentligheterna. Jag berättade om min danska farmor och alla hennes roliga uttryck, bland annat "…och se på mig nu, här sitter jag med rumpan i smöret" vilket väckte stor munterhet och vi konstaterade gemensamt att det måste man ju säga om oss också, vi sitter definitivt med rumpan i smöret.
Galamiddagen hölls i en gammal dynamitfabrik, känd från teve. Jag hade inte reflekterat över att det var jubileumsår och extra uppklätt. Nästan alla män hade smoking och nästan alla damer hade långklänning så jag kände mig först lite stressad över min knälånga och Makes kostym, men så finns det guschelov alltid någon som är mindre uppklädd och då känns det bättre.
Vi hade tur och hamnade vid ett väldigt trevligt bord, även där samtal som bara högst pliktskyldigt passerade de tråkiga vad-jobbar-du-med-då-frågorna. Frampå nattkröken uppträdde en s k 'flickfavorit' från bland annat Mello. Mer energi och utstrålning än musikalisk upplevelse kanske men härlig närvaro och jag råkade stå så att han sprang förbi mig på väg ut efter sitt nummer plötsligt var han bredvid mig, lade en arm om min midja och gav mig en liten kram innan han rusade vidare, bråttom iväg innan någon hann komma på tanken att be om en selfie.
När vi skulle checka ut på lördagen noterade jag att hotellets städerska hade sin son med sig. Han var något år yngre än Son och hjälpte sin mamma i arbetet. Han var så duktig, sprang med grejer mellan rummen och städvagnen, hjälpte henne byta sängkläder. Det träffade rakt i hjärtat och på väg mot hissen med väskorna tvärvände jag, gick tillbaka och hittade dem i ett rum. Sa till mamman (tolkat via sonen) att jag gärna ville ge dem lite dricks men hade inte kontanter, kunde jag möjligen swisha? Det tog ett tag innan de förstod men jag fick mammans nummer och skickade en slant, antagligen generöst för att vara dricks men på tåget hem ångrade jag att jag inte dubblade summan, eller vad fan - tredubblat. Mammor alltså, vad de kämpar. Och deras barn också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar