Om bara en halvtimma ska jag åka hem, fixa det sista och så hämtar pappa klockan 2, kör mig till tåget. Mina föräldrar, alltså. Gu' så fantastiska de är. Det ställer tamejtusan alltid upp. Igår var pappa hemma och klippte gräset åt oss. Jag hade sagt att jag skulle innan jag åkte men har verkligen inte hunnit/orkat i helgen så istället för att jag skulle göra det sent igår kväll gjorde han det på dagen.
Nå, som vanligt inför semester sjukt mycket på jobbet och lite jobbiga grejer som jag inte kan delegera. Den jag normalt sett hade delegerat till fick bebis i helgen så han är ute ur leken.
Min närmaste kollega, som jag täckte upp extremt mycket för i somras när ett annat projekt var som mest intensivt, blänger surt (alltså riktigt surt) när jag säger "Du kommer få cc på det så när du får det kan du väl skicka det till leverantören?". Minsta lilla antydan om extrajobb för hans del och han blir som ett åskmoln men jag totalignorerar det. Han är ändå inköpsansvarig i projektet i fråga, och så mycket jobb blir det inte - kommer ju faktiskt bara vara ledig tre dagar (fast borta en vecka). I somras matade jag ut inköpsordrar på hans grejer, med all skit som följer i månader efteråt: leveransbevakning, jaga dokumentation, hantera dispenser, attestera fakturor och sådant. Payback time, för fan.
tisdag 30 maj 2017
söndag 28 maj 2017
"Kompisar"
I lördags blev jag hembjuden till några kompisar som bor i samma område som vi. Deras son är lika gammal som vår och går på dagis ihop. Vi var i samma BVC-grupp och lärde känna varandra den vägen.
Kvinnan i paret får mig helt ur balans. Ju mer tid jag tillbringar med henne, desto mer förvirrad blir jag för hon beter sig så märkligt hela tid. Det känns som att jag är i ett psykologiskt experiment som snart pågått i tre år. Jag tror att det är lite av en kvinnlig grej, att man som mer social varelse, mer kollektiv än män, blir mer störd när någon i gruppen inte beter sig på "rätt" sätt men jag brukar ändå vara ganska öppensinnad efter att ha jobbat med många skumma personer under åren.
Jallafall, hon ger noll gensvar, så som man förväntar sig och som är liksom (tycker jag) socialt korrekt att göra. Några exempel:
- Om man har varit hos frissan och klippt bort 10 centimer samt färgat mörkt: Hon nämnder det inte med ett ord. Samma sak om de kommer hem till oss och vi gjort någon stor grej hemma.
- Av alla de gånger man bjudit på middag har hon aldrig sagt "Det var gott".
- Skulle jag erbjuda mig att göra något snällt för henne, för att underlätta för henne säger hon inte "Åh, tack, så snällt av dig!" utan bara "Ja, det kan du få göra." Punkt.
- Hon ställer aldrig, någonsin frågor, utom av kritisk eller ifrågasättande karaktär eller för att man ska komma in på ämnet så hon har något hon själv vill prata om. Ger inget gensvar i övrigt. När jag berättade att jag var gravid sa hon (i o f s) grattis men övergick direkt till att prata om sig själv och deras egna tankar kring att (inte) skaffa en till. I lördags när hennes man grattade mig och ställde de där frågorna man ställer var hon knäpptyst. Sa inte ett ord, låtsades inte höra, verkade bara irriterad som tusan (för att samtalet för en stund inte handlade om något som hon kunde hi-jacka.)
Å andra sidan är hon snäll med andra grejer. Kommer alltid förbi med en flaska saft om hon gjort egen, eller som i lördags: Spontanbjuder in på middag. Mannen i paret är jättetrevlig, verkligen superälskvärd och jag känner ofta att han är behållningen av att umgås med de två. Ibland tänker jag att det kanske är något mot mig, att jag på något vis triggar något hos henne.
I somras bjöd vi ner till till huset i Frankrike. Vi tänkte att eftersom barnen är lika stora och känner varandra kunde det vara trevligt. Det var nog egentligen då jag (vi) verkligen började irritera mig (oss), hade inte tänkt så mycket på det innan. Under hela vistelsen sa hon inte ett ord som kunde tolkas som att hon uppskattade det. Inte för att vara sådan, men marknadspriset för att hyra det huset en vecka hade legat på mellan 50 och 70 000 kronor. Det är en nästan 300 kvadratmeter stor villa med havsutsikt, på västsidan av föcking C d' A. Man kan åtminstonde, vid något tillfälle under vistelsen, till exempel när man sippar rosévin på terrassen och ser solen gå ner över Cannes, säga: Så härligt det är att vara här! Men inte. Ett. Ord. På hela jävla veckan. Och för den delen inte sedan heller. Inget i efterhand. Inget Så trevligt det var! eller Så snällt att vi fick komma och hälsa på! Ingenting. Som att det aldrig hänt. I alla fall inte förrän tidigt i våras, typ den där tiden på året då man börjar fila på sina semesterplaner. Då plötsligt: Vi kanske ska hitta på något tillsammans i sommar? och kort därpå Det var ju så trevligt i Frankrike. När ska ni dit i år, förresten? Jo, jag tackar jag.
(Okej, jag inser att det låter som att jag är en bekräftelsejunkie men det är inte det. Det är nog att jag upplever en grav brist på artighet för allt hon inte säger. Kan man vara oartig för sådant man inte säger?)
Kvinnan i paret får mig helt ur balans. Ju mer tid jag tillbringar med henne, desto mer förvirrad blir jag för hon beter sig så märkligt hela tid. Det känns som att jag är i ett psykologiskt experiment som snart pågått i tre år. Jag tror att det är lite av en kvinnlig grej, att man som mer social varelse, mer kollektiv än män, blir mer störd när någon i gruppen inte beter sig på "rätt" sätt men jag brukar ändå vara ganska öppensinnad efter att ha jobbat med många skumma personer under åren.
Jallafall, hon ger noll gensvar, så som man förväntar sig och som är liksom (tycker jag) socialt korrekt att göra. Några exempel:
- Om man har varit hos frissan och klippt bort 10 centimer samt färgat mörkt: Hon nämnder det inte med ett ord. Samma sak om de kommer hem till oss och vi gjort någon stor grej hemma.
- Av alla de gånger man bjudit på middag har hon aldrig sagt "Det var gott".
- Skulle jag erbjuda mig att göra något snällt för henne, för att underlätta för henne säger hon inte "Åh, tack, så snällt av dig!" utan bara "Ja, det kan du få göra." Punkt.
- Hon ställer aldrig, någonsin frågor, utom av kritisk eller ifrågasättande karaktär eller för att man ska komma in på ämnet så hon har något hon själv vill prata om. Ger inget gensvar i övrigt. När jag berättade att jag var gravid sa hon (i o f s) grattis men övergick direkt till att prata om sig själv och deras egna tankar kring att (inte) skaffa en till. I lördags när hennes man grattade mig och ställde de där frågorna man ställer var hon knäpptyst. Sa inte ett ord, låtsades inte höra, verkade bara irriterad som tusan (för att samtalet för en stund inte handlade om något som hon kunde hi-jacka.)
Å andra sidan är hon snäll med andra grejer. Kommer alltid förbi med en flaska saft om hon gjort egen, eller som i lördags: Spontanbjuder in på middag. Mannen i paret är jättetrevlig, verkligen superälskvärd och jag känner ofta att han är behållningen av att umgås med de två. Ibland tänker jag att det kanske är något mot mig, att jag på något vis triggar något hos henne.
I somras bjöd vi ner till till huset i Frankrike. Vi tänkte att eftersom barnen är lika stora och känner varandra kunde det vara trevligt. Det var nog egentligen då jag (vi) verkligen började irritera mig (oss), hade inte tänkt så mycket på det innan. Under hela vistelsen sa hon inte ett ord som kunde tolkas som att hon uppskattade det. Inte för att vara sådan, men marknadspriset för att hyra det huset en vecka hade legat på mellan 50 och 70 000 kronor. Det är en nästan 300 kvadratmeter stor villa med havsutsikt, på västsidan av föcking C d' A. Man kan åtminstonde, vid något tillfälle under vistelsen, till exempel när man sippar rosévin på terrassen och ser solen gå ner över Cannes, säga: Så härligt det är att vara här! Men inte. Ett. Ord. På hela jävla veckan. Och för den delen inte sedan heller. Inget i efterhand. Inget Så trevligt det var! eller Så snällt att vi fick komma och hälsa på! Ingenting. Som att det aldrig hänt. I alla fall inte förrän tidigt i våras, typ den där tiden på året då man börjar fila på sina semesterplaner. Då plötsligt: Vi kanske ska hitta på något tillsammans i sommar? och kort därpå Det var ju så trevligt i Frankrike. När ska ni dit i år, förresten? Jo, jag tackar jag.
(Okej, jag inser att det låter som att jag är en bekräftelsejunkie men det är inte det. Det är nog att jag upplever en grav brist på artighet för allt hon inte säger. Kan man vara oartig för sådant man inte säger?)
onsdag 24 maj 2017
17+0
Huvudvärken! Ska det vara så här? Jag som aldrig har huvudvärk! Så var det aldrig (heller) med Son. Fifan.
Tycker på hela taget att trimester 2 var mycket bättre förra gången. Inget direkt som är fel nu (förutom huvudvärken senaste dagarna) men då mådde jag så fantastiskt. Kanske för att man gick och tänkte på det mer, fokuserade på att vara gravid. Make och jag hade tid att gå och purra med varandra, på hela taget hade vi det så mysigt då. Minns att jag kände mig som en kattunge typ hela graviditeten. Bara att vi bodde i lägenhet då, med så mycket mindre som skulle fixas, gjorde nog sitt till.
Annars känner jag mig frääääsch i kroppen. Tycker att magen fortfarande är ganska liten, det har inte hänt så mycket senaste veckorna, men det går ju i lite trappsteg det där. Känns osannolikt att vi bara är några veckor från halvvägs. Känner inga sparkar än, bara det där konstiga kittlandet på insidan av magen. Längtar så till första buffen, längtar efter att låta Son känna det.
Annan skillnad mot förra gången är hur Make är. Det märks att det är så mycket mer konkret för honom nu för då var det som att han knappt fattade att det bodde en bebis i min mage. Han var nästan rädd för magen då. Han ville inte känna på magen när det sparkade, var liksom rädd för att lägga minsta lilla tryck på magen och trodde mig inte när jag sa att det inte var någon fara. Han är mycket mer empatisk den här gången. Då, när jag till exempel mådde jätteilla, kunde han föreslå att jag skulle åka och träna, för "man mår alltid bättre av att träna". Samma sak om jag var trött. Och när jag crejvade kolhydrater i form av makaroner blev han sur (en gång, men det räckte) för att "vi skulle ju äta lite nyttigare, sa vi". Den gången höll det på att bli skilsmässa, kan jag säga. Jallafall, helt annorlunda nu.
Men sex: Vi har på riktigt inte legat en enda gång sedan bebisen blev till. Förra gången var jag ofta sugen, det minns jag, men då ville inte han. Den här gången är jag som helt avstängd. Jag vill sova, punkt. Hoppas det vänder, för efteråt är det ju ytterligare ett halvår innan man kommer igång igen. Håhåjaja.
Tycker på hela taget att trimester 2 var mycket bättre förra gången. Inget direkt som är fel nu (förutom huvudvärken senaste dagarna) men då mådde jag så fantastiskt. Kanske för att man gick och tänkte på det mer, fokuserade på att vara gravid. Make och jag hade tid att gå och purra med varandra, på hela taget hade vi det så mysigt då. Minns att jag kände mig som en kattunge typ hela graviditeten. Bara att vi bodde i lägenhet då, med så mycket mindre som skulle fixas, gjorde nog sitt till.
Annars känner jag mig frääääsch i kroppen. Tycker att magen fortfarande är ganska liten, det har inte hänt så mycket senaste veckorna, men det går ju i lite trappsteg det där. Känns osannolikt att vi bara är några veckor från halvvägs. Känner inga sparkar än, bara det där konstiga kittlandet på insidan av magen. Längtar så till första buffen, längtar efter att låta Son känna det.
Annan skillnad mot förra gången är hur Make är. Det märks att det är så mycket mer konkret för honom nu för då var det som att han knappt fattade att det bodde en bebis i min mage. Han var nästan rädd för magen då. Han ville inte känna på magen när det sparkade, var liksom rädd för att lägga minsta lilla tryck på magen och trodde mig inte när jag sa att det inte var någon fara. Han är mycket mer empatisk den här gången. Då, när jag till exempel mådde jätteilla, kunde han föreslå att jag skulle åka och träna, för "man mår alltid bättre av att träna". Samma sak om jag var trött. Och när jag crejvade kolhydrater i form av makaroner blev han sur (en gång, men det räckte) för att "vi skulle ju äta lite nyttigare, sa vi". Den gången höll det på att bli skilsmässa, kan jag säga. Jallafall, helt annorlunda nu.
Men sex: Vi har på riktigt inte legat en enda gång sedan bebisen blev till. Förra gången var jag ofta sugen, det minns jag, men då ville inte han. Den här gången är jag som helt avstängd. Jag vill sova, punkt. Hoppas det vänder, för efteråt är det ju ytterligare ett halvår innan man kommer igång igen. Håhåjaja.
måndag 22 maj 2017
"Jobba över"
Igår kvällsjobbade Make, var inte hemma förrän halv tio. Ibland när han gör det kan jag tänka Tänk om han inte jobbar. Tänk om han träffar någon. Den där unga hurtiga tjejen på jobbet som jag tycker slänger varma blickar på honom eller han as-snygga frisör som jag vet att han är svag för. Jag är inte svartsjuk egentligen, han får tycka att hans frisör är skitsnygg, det är mer en Tänk om-grej. Sådant händer.
Jag har varit den andra kvinnan, den som män ljuger för sina fruar för att träffa. Jag har suttit bredvid när de pratat med sina fruar i telefon, hört dem ljuga. Jag har hört dem ringa mormor, bett henne passa barnen några timmar, eftersom 'det är så mycket på jobbet'. Jo, det är äckligt. Nu när jag tänker tillbaka så är det äckligt men då brydde jag mig inte. Jag var tjugo, tjugotvå, tjugofyra och sket i vilket. Tycker att det är preskiberat nu, det är så länge sedan. Jag har för den delen varit otrogen själv, varit den som ljugit så jag tror på något vis att jag skulle känna igen det.
Lögner i ett förhållande skapar luftbubblor, tomrum och hårda skal. Make och jag lovade varandra innan vi gifte oss att vi inte ska ha hemligheter för varandra, inte gå och tänka på något vi inte vågar släppa fram för det är så tomrum uppstår. Vi ska låta varandra släppa fram känslor och tankar utan att den andra har rätt att bli arg. Vi är inte helt bra på det alla gånger, men det ligger ändå som ett grundlöfte mellan oss och det känns tryggt. Han är så fin och jag önskar att jag var bättre på att uppskatta det oftare i vardagen.
Jag har varit den andra kvinnan, den som män ljuger för sina fruar för att träffa. Jag har suttit bredvid när de pratat med sina fruar i telefon, hört dem ljuga. Jag har hört dem ringa mormor, bett henne passa barnen några timmar, eftersom 'det är så mycket på jobbet'. Jo, det är äckligt. Nu när jag tänker tillbaka så är det äckligt men då brydde jag mig inte. Jag var tjugo, tjugotvå, tjugofyra och sket i vilket. Tycker att det är preskiberat nu, det är så länge sedan. Jag har för den delen varit otrogen själv, varit den som ljugit så jag tror på något vis att jag skulle känna igen det.
Lögner i ett förhållande skapar luftbubblor, tomrum och hårda skal. Make och jag lovade varandra innan vi gifte oss att vi inte ska ha hemligheter för varandra, inte gå och tänka på något vi inte vågar släppa fram för det är så tomrum uppstår. Vi ska låta varandra släppa fram känslor och tankar utan att den andra har rätt att bli arg. Vi är inte helt bra på det alla gånger, men det ligger ändå som ett grundlöfte mellan oss och det känns tryggt. Han är så fin och jag önskar att jag var bättre på att uppskatta det oftare i vardagen.
fredag 19 maj 2017
Farmor
Papsen SMS:ade. Han hade pratat med läkaren som understrukit att farmor är mycket sjuk och det är nära nu. Dagar eller veckor, de vet inte, men hon är på Hemmet, farfar sitter bredvid hennes säng och hon har inte ont. Hon är nöjd med livet som varit, det har hon påpekat om och om igen, precis varenda gång jag pratat med henne de senaste tio-femton-tjugo åren.
På måndag fyller hon 91.
På måndag fyller hon 91.
Skvallerfolk
Så det visar sig att mina kollegor inte är några skvallerkärringar. Det är ju trevligt men något överraskande. Jag tänkte, när jag kom ut ur gravidgarderoben för några veckor sedan, att det skulle räcka med att släppa informationen i teamet och vid fikabordet, men det tog sådan tid innan nyheten spred sig! Jag tror faktiskt att den fortfarande inte nått Projektledarna och idag på fikat var det en kvinna i samma korridor som jag som ba': Va, är du gravid?!
I hennes fall var det nog mest lättnad över att hon slapp undra mer för jag har sett att hon sneglat på min mage men inte velat fråga.
Tänkte att om man undrar och inte vill fråga den det gäller kanske man lite diskret frågar någon tredje person om kvinnan med stor mage sagt något själv, som man missat, men då blir det ju lite skvallerkärringtendenser och som sagt - de är tydligen inga skvallerkärringar!
I hennes fall var det nog mest lättnad över att hon slapp undra mer för jag har sett att hon sneglat på min mage men inte velat fråga.
Tänkte att om man undrar och inte vill fråga den det gäller kanske man lite diskret frågar någon tredje person om kvinnan med stor mage sagt något själv, som man missat, men då blir det ju lite skvallerkärringtendenser och som sagt - de är tydligen inga skvallerkärringar!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)