Mamma berättade att hon ska in på stor magundersökninh efter nyår pga blod i avföringen. En slump att det upptäcktes, hon är med i en forskningsstudie. Jag som tycker att jag kan känna på mig vad som ska hända har haft många tankar på att mina föräldrar kan bli sjuka senaste tiden, mycket sedan Make krockade med bilen. Innan dess var jag orolig att något skulle hända honom men inte längre. Det var som att det var hans olycka och det gick bra.

Jag har tänkt mycket på om något skulle hända mamma, hur ensam pappa skulle bli. Han har INGA vänner, inget eget umgänge. Det enda han har är genom mamma som har masssor av väninnor. Pappa är som lite för fin för att umgås med andra. Han hatar att anpassa dig efter andra, om det är så lite som att bestämma en tid att fika. Han vill fika när han känner för der, inte en bestämd tid. Om mamma inte fanns - det skulle bli ohållbart?

Hon är ändå lugn. Klart, rädd ibland säger hon men ändå rätt lugn. Vi tar det som det kommer och är det något är det nog ganska tidigt. Vi håller tummarn och korsar fingrar.

Livet från den ljusa sidan

Fördelen med att vara fattig är att det aldrig varit så lätt att undvika hoppa på kampanjer och erbjudanden som nu. Har ju helt enket en enda policy: Köp inget annat än det absolut mest nödvändiga. Sedan Black Friday-helgen har jag inte köpt något annat än mat och (igår) lite grejer från Apoteket. Känns jättebra!

Eller... Kul är det ju inte. Hade varit roligre (i vissa aspekter) att vara Blondinbella men ja, verkligheten osv.

Fattig

Är jag också. Vi. Som kyrkråttor just nu.

Min första månadslön blev en halvmånadslön p g a att frånvaron släpar. Enda anledningen till att jag fick ens en halv månadslön var för att jag tog mina två sista FL-veckor som semester. Annars hade jag haft noll. Vår löneadministratör pratade med mig i en halvtimma utan att tappa humöret och samtalet gick liksom i frustrerade cirklar för jag fattade verkligen inte. Så sa hon (för tionde gången): Jag vet inte hur jag ska förklara det på något annat sätt och jag förstod väl på någon nivå att hon antagligen hade rätt men jag blev så frustrerad över att inte fatta hur. Så lade vi på och jag tittade på lönespecen igen och då trillade polletten ner.

Make har ju sagt upp sig och missar typ 10 000 i månaden i föräldralön under uppsägningstiden. Det känns. Dessutom kan han bara begära föräldrapeng för fyra dagar i veckan eftersom vi har Son på förskola resten, eftersom det är meningen att Make ska plugga men det blir ju självklart inget pluggande när han har hand om Lilltjompan. Dessutom är det inget mer den här terminen. Hade vi inte haft sparpengar att nalla av hade vi varit i typ personlig konkurs vid det här laget.

Därför är det totalt köpstopp på allt utom mat framöver. Ja, det får väl bli lite måste-julklappar också men begraver inte barnen i grejer som vissa andra familjer gör, det handlar inte om pengar. Lilltjompan får nog bara någon symbolisk julklapp och Son några få (ska försöka köpa second hand) men tycker att de där bergen av presenter är så smaklös. Mycket med julen som är smaklös, äcklig. Parkeringsplatsen utanför stans shoppingmall till exempel. Hetsen. Fy fan.

Världens sämsta kompis

Är jag numera.

När jag inte jobbade var jag om mig och kring mig till tusen men nu: Har inte haft en enda social aktivitet sedan jag började jobba. Har i o f s försökt men sjukdomar har kommit i vägen. Ändå: Pratar inte ens med mina vänner. Finns varken ork eller tid.

 Jag tröstar mig med att alla antagligen har ungefär lika fullt upp så ett sms med jämna mellanrum får räcka och kanske orkar/hinner man mer, senare.

Den enda jag träffar regelbundet är Lisa men det är för att hon inte jobbar (dvs är flexibel) och det blir så att vi äter lunch ihop nära mitt jobb. Åh, så mycket jag uppskattar henne i alla fall. Det låter kanske hemskt men det är så skönt att hon inte har barn och är helt ointresserad av barn som företeelse. Så befriande. Det är få jag känner mig så mycket som en egen individ med, som med henne.

Under cover

Det är fortfarande så att ingen utanför teamet vet att min kollega ska sluta och att jag tar över hans jobb. Helt obegripligt så dåligt skött men av lojalitet mot chefen håller hela teamet klaffen. Det känns nästan som att vara på hemligt uppdrag, nu när kollegan fasat över större delen av sitt jobb till mig, har slutat gå på möten och (tror jag) mest sitter och slösurfar hela dagarna. Ingen utanför teamet har hela bilden av vår arbetsfördelning så alla tror att jag bara avlastar honom lite. Det är vad vi säger när någon frågar. Ska du driva den här? Då ser jag lite fundersam ut och säger att ja, det blir nog så att jag tar den pucken.

Det känns lite bättre nu med att ta över hans segment men roligt är det inte. Jag blir kräkfärdig av produkterna men jag inser att jobbet kommer innebära lite annat än bara process/heat and flow/givare/sensorer/fläktar och fan och hans moster. Och jag tycker ju så bra om chefen. Hon är precis så grym som jag förväntade mig.

I veckan ska jag till ”moderskeppet” för kategorimöte tis-tors. Känns sådär kul, att sitta och lyssna på en massa blaha blaha. Kollegan ska inte följa med, jag får hitta på någon rimlig ursäkt till varför jag är där och inte han, och han är inte direkt supermotiverad att hjälpa mig komma ikapp. Jag fick närapå tvinga honom att göra en one pager tillsammans med mig kring status i hans projekt.

Det ligger ett annat jobb ute på Platsbanken, något som är totalt totalt TOTALT annorlunda mot vad jag någonsin gjort men det låter spännande och roligt och tilltalande just att det är annorlunda. Antingen hade jag varit hel-rätt för det, eller hel-fel. Jag ska söka i alla fall, så får vi se.

Högt i tak

En sak jag verkligen gillar med den här arbetsplatsen och egentligen alla industrier jag jobbat på: Man kan vara rak. Det är befriande!

Idag har jag varit vansinnig på en av teknikerna som drygat sig och försökt tala om för oss på inköp hur vi ska göra vårt jobb, dessutom med alla som cc. Ett tag fick jag sätta mig på händerna för att inte skicka ett surt mejl tillbaka med innebörden att visst, varsågod, ta över det kommersiella ansvaret du då, om du nu tycker att det är så jävla roligt men när allt skiter sig får du fanimej reda ut det också.  

Nå, take the high road osv. Min avvecklande kollega svarade vuxet och pedagogiskt. Men nu efter lunch kom teknikern till mitt kontor och inledde med orden ”Oj, vad jag är jobbig va?” Ja, du är så jävla jobbig! svarade jag med eftertryck, menade varje ord, och så garvade vi lite och redde ut allt. Slutet gott. Jag trivs med det. Den så kallade råa men hjärtliga stämningen.

Som manna från himlen

I lördags hörde jag att Make pratade med någon i telefon och drog snabbt slutsatsen att det var hans mamma och att hon undrar om vi vill hänga med till Kåbdalis (föcking Jokkmokk!) där vi var i våras. Han lät glad och jag hörde ”Ja, så härligt! Gärna!” och så blev jag lite sur över att han tackade ja utan att ens ha frågat mig för ärligt talat – ta ledigt och betala en massa pengar för att åka skidor är inte riktigt vad jag drömmer om MEN!

MEN!

NEJ!

Hon ringde för att bjuda med oss till Grand Canaria på all inclusive lyxhotell i februari! De tyckte att vi behövde något att se fram emot! Vet inte när jag blev så glad senast! Inte för att det direkt var synd om oss tidigare men åh, så mycket ljusare allt blev plötsligt!