Den lille gubben

 Det här som man (rätt eller fel) brukar prata om som "typiskt pojkar" och som jag vet att en del blir jätteupprörda över för de menar att pojkar blir som de blir för att det tillåts och kanske till och med uppmuntras till det p g a samhällets patriarkala strukturer osv. Nu har jag varit pojk-mamma (oj så skumt det lät) i snart sju år och ärligt talat: Nej. Jag tror mer och mer att det där "typiskt pojkar" är något som sitter i deras DNA för tro mig, vi kämpar och kämpar och kämpar för att få bort det men det är som att slåss med en väderkvarn. Vår son är som en liten gubbe:

Han mansplainar så fort han får chansen, och blir vansinnig om man inte lyssnar andäktigt.
Han ska låta precis hela tiden. Han gör hellre vidriga åsneljud än låter det vara tyst för han ska alltid höras.
Han avbryter andra, håller långa monologer om ingenting och blir vansinnig om någon avbyter honom.
Man får absolut inte säga att något i det han gör eller säger inte är helt korrekt, då tar han oerhört illa vid sig.
Han bryr sig inte om det sociala samspelet, om andra tycker att hans beteende är trevligt eller ej. Han skiter i det. Han gillar att höra sin egen röst, han tycker att hans funderingar och tankar är det mest intressanta i världen och omgivningen får vackert tugga i sig det.

Det jobbar vi med men både Make och jag är helt utmattade på både hans beteende och på att försöka "ta det ur honom". Vi har försökt allt, vi har resonerat, grälat, förklarat. Vi har försökt vara konstruktiva och vi har varit desperat frustrerade men inget hjälper. Han är inte "typiskt pojkig" och tar alldles för stor plats för att vi låter honom göra det eller, helt otänkbart, uppmuntrar det. Vi låter honom inte hållas för att vi undermedvetet tycker att pojkar ska tillåtas ta större plats. Det är som en drift, djupt programmerat i honom. Vore det inte det måste han ju ha lyssnat och förstått vid det här laget.

Vän av ordning säger att det kanske är Son som individ som är sådan, att det inte behöver ha med hans kön att göra. Ja, så kan det vara men instinktivt tror jag inte det. Med det sagt blir (även jag) vansinnig på folk som avfärdande säger "Pojkar..." för jag tycker lika lite som du att en snopp är giltig ursäkt för att inte bete sig väl eller ta hänsyn till sin omgivning. Det kommer aldrig vara någon förmildande omständighet. Min poäng är mest att det är en j-a uppförsbacke.

Ljusningarna

I tisdags var jag på Erikshjälpen och köpte två krukor som egentligen är asfula men som kommer att bli asgulliga nu inför påsk med skira vårblommor i på trappen. En gul och en pastellrosa. Jag har sedan tidigare en himmelsblå kockumsgryta som jag använder som blomkruka när andan faller på. Det kändes bra att ta bort sista ljuslyktorna från verandan och sätta de tre krukorna i grupp. 

I höstas petade jag ner en massa tulpanlökar i några stora krukor. Under vintern har de bara stått under andra upp-och-nervända krukor men igår avtäckte jag och såg att de börjat gro. Så glad över det.

I förgår, när vi hade barnfritt och innan Make läste SMSet från sin pappa sa jag att jag verkligen vill börja odla mer*. Det har varit lite av en stötesten sedan vi köpte hus, för Make är rädd att det ska bli varken hackat eller malet och "se stökigt ut" men vi pratade om både att flytta mina pallgragar till bästa stället och att jag vill ha ett växthus, och han tyckte att jaja, okej. Jag var beredd på världens diskussion och hade laddat upp med solida argument men glad att det inte behövdes, att han än en gång visar att den generositet vi gjort till en helig grundsten i vår relation finns där även när det är jag som vill göra något. 

Bilen har slutat pipa, vattenlåset läcker inte längre (jag skruvade åt lite hårdare och hittills, peppar-peppar). Make har pratat allvar med sin syster och pappa. Pappan hade helt enkelt inte haft en tanke på konsekvenserna av det han skrev till Make, och inte syrran heller när pappan nämnde saken för henne för någon vecka sedan. Nu har de pratat ordentligt och är på samma våglängd. Det är fortfarande ganska kritiskt gentemot externa parter, men de jobbar tillsammans, håller ihop. Det är skönt, en lättnad. Come what may, men de är i alla fall ett lag. 

* Jag skämtar om det, men det här med odling är något jag verkligen har prestationsångest inför. Jag har aldrig riktigt begripit vad folk pratat om när de säger att de jämför sig med folk i flödena och känner sig misslyckade för att deras liv inte är lika perfekta (inte för att mitt liv är perfekt men jag har alltid sett andras bilder som bara en bild, en fasad, inget att jämföra sig med) men nu är jag där själv. Jag får stresspåslag av alla vackra bilder med hashtag #trädgårdsinspiration och har, för nya jobbets skull, börjat följa Sara Bäckmo men står knappt ut med det p g a är så långt efter. Samtidigt VILL jag verkligen, har velat länge. Jag vill att barnen ska vara delaktiga och engagerade, som vi var när jag var liten och det var ett sådant äventyr att se fröna gro till plantor men fan så sent på 'at jag är. 

Gnällkärringen

 En grej jag började lägga märke till för ganska många år sedan, och sedan inte kan sluta lägga märke till, är hur enormt nonchalanta väldigt många som jobbar inom vården är med sekretess och patienters integritet. Första gången jag tänkte på det var i 20-årsåldern då jag var hemma hos mina föräldrar och svarade i hemtelefonen. Det var en sjuksköterska som bad mig hälsa Mammas Namn att dom och dom proverna var bra. Ehhh, okej? sa jag. Mamma reagerade när jag framförde meddelandet, just att de inte borde säga sådant utom till den det berör. 

Med det i färskt minne hände samma sak ett tag senare, men då var det någon som ville att jag skulle hälsa Pappas Namn att den och den medicinen nu fanns att hämta ut på Apoteket. 
Men du, har inte du tystnadsplikt? sa jag. Jag riktigt hörde kallsvetten på sjuksköterskans rygg när hon sa att jo, det har hon ju. Borde du lämna ut den informationen till mig då? frågade jag. 

Hon hade blivit helt förkrossad och ringt pappa senare och bett tusen gånger om ursäkt. Sedan dess lägger jag märke till sådant. När man sitter i ett väntrum och två personal ropar till varandra om att Anna Johansson kommer in, för det och det. Eller när vi var på BB när Son fötts och en av sköterskorna frågade mig, inför Make, om något som stått i min journal och som jag inte berättat för Make. Då hade jag, vis av tidigare erfarenheter, förbjudit min barnmorska på BVC att skriva det där i journalen, för att det var känsligt och jag litar inte på att någon inte kommer stå i en korridor med tio andra i närheten, och tala om det med för hög röst. Likförbannad hade sköterskan på BB scrollat heeeela vägen ner i min journal, gjort en notering och - ja. Frågade om det. För det är inget konstigt med det och heeeelt normalt. 

För en vecka sedan lämnade jag blod. Efteråt får man kvittera antingen att man fått 50 kronor eller att man donerar sina 50 kronor till Ambulansnallarna. Man ombeds signera på en lista där namnet på (upp till ca) 20 personer som lämnat blod innan mig syns. 

Jag reagerade på det, ifrågasatte där och då om det var lämpligt att jag ska kunna titta på listan och se att (tog ett namn i högen) har varit här och lämnat blod? Det har ju inte jag med att göra, lika lite som att någon annan har att göra med att Lo He har gjort samma sak. Sköterskan fnissade lite och tog det uppenbart inte på allvar. 

Så surkärringen här skickade ett mejl till Regionens dataskydd-någonting. Nu en vecka senare får jag ett mjäkigt svar om att de ska kolla med verksamheten om de kan ändra sitt arbetssätt. Jag känner att jag nästan exploderar över det nonchalanta i den inställningen. Om det nu inte är förenligt med riktlinjer/policy om sekretess/integritet/whatever så MÅSTE de ändra sitt arbetssätt. Och ta upp frågan på en central nivå för tydligen är det något som klickat. Sjukvården måste ta patientsekretessen på största allvar, oavsett vad det gäller. 

Arg blir jag. 

Obegripligt många nollor och ett läckande vattenlås

Gårdagen. Vi hade barnfritt och kände att även om vattenlåset i badrummet läcker, bilens elektronik håller på att balla ur och Make är krasslig (ska testa sig idag) så var livet ändå rätt skönt. Vi satt kvar länge vid matbordet efter att vi ätit klart, pratade och sedan såg vi en film, bara för att vi kunde!

Halv 10 var Make helt slut och pratade om att gå och lägga sig men öppnade ett sms som hans pappa skickat medan vi tittade på film. Det stod en helt oerhörd grej där, en bisats som i förbigående. Make bara stönade, chockad, och visade mig. 

Vi somnade sent, jag närmare halv ett men Make låg och vred sig betydligt längre än så. Idag nästan som bakfull, en krypande känsla av att vi står inför något som inte kommer sluta väl. 

Saker och tings läge

 Sån jäla tur att jag slutar om en dryg månad, annars tror jag faktiskt att jag riskerat den berömda väggen. Det går liksom inte att prioritera, allt det som verkligen har högst prio är mer än jag fixar på en arbetsdag. Det är så mycket utöver det jag borde göra men som jag inte kommer i närheten av. Allt jag gör blir skarvlösningar som kommer behöva fixas sen. Jag blir uppgiven och vägrar kvällsjobba för att komma ikapp för jag vet att om jg gör det kommer jag börja må dåligt på riktigt. Nu har jag i alla fall förmåga att släppa jobbet när jag stängt datorn.

Vi är tre strateger med varsitt område. Det är el, metall och så allt som inte är el eller metall. Det sista är mitt område. Det är spretigt, allt från isolering till rör, pumpar, fläktar, element, packningar. Jag har inte lidit av det direkt innan, men nu med transfern är det så väldigt mycket som inte är el eller metall, alltså hamnar på mitt bord. Så är det ju inte så att de andra inte har grejer att göra, de har också fullt upp men jag tror att de mer hinner jobba med det de ska jobba med, jag känner att jag mest stirrar apatiskt på allt som brinner. Jag vet inte var jag ska börja så skriver ett blogginlägg istället. 

Det ska bli så skönt att om fem veckor stänga datorn och aldrig se tillbaka. Fem veckor till står jag ut. 

Annars har man en känsla av att saker och ting (materiellt) rasar. Bilens larm står och tjuter, vad vi än gör, och packningen till vattenlåset i badrummet är sju år gammal och behöver bytas men föcking Ikea har naturligtvis inte packningen som reservdel eftersom vattenlåset utgått (de räknar tydligen med att folk ändå byter ut sin badrumsinredning vart femte år) och efter 30 minuter i telefon med kundtjänsten kommer vi till vägs ände - de kan inte hjälpa mig. Så nu har vi ett vattenlås som läcker och jag är sjukt osugen på att betala en rörmokare några tusen för att lösa något som inte borde ha varit ett problem alls. Japp, har surfat efter packningar på andra ställen, men hittar inget med rätt dimensioner. 

Ditten och datten

 Fläkten till datorn fortsätter att vina, trots att jag drar ur laddsladden. Den är avgjort det störigaste med hemmajobbet numera. VD och jag har möte på fredag om vad jag ska vara klar med innan jag slutar. Henne rundar man inte hur som helst, med en annan interimchef hade jag kunnat sitta av tiden och göra det jag hinner, men icke sa Nicke. Det ska bli så skönt att lämna det här.

Min favoritkollega i teamet avslöjade att han sökt två jobb själv och jag tror att en av inköparna också är på väg att byta för han har varit borta några timmar i stöten två gånger senaste veckan. "Haft något att fixa". Mycket otypiskt för honom och det var precis det mönstret jag hade för några veckor sedan, men kanske bara jag som känner mig själv genom andra. 

Det börjar gå upp för mig, genom andras reaktioner, vilket jädra toppenjobb jag landat. Jag insåg nog inte riktigt det under processen men nu när jag berättar vad jag ska göra säger folk Wow! och menar det. Jag har nog inte riktigt insett det, inte flyttat in mentalt i det än. Bara flyttat ut från mitt nuvarande.

Meanwhile, pappa fyller år i helgen och jag lät Kusin inspirera mig till present. Hon är min mesta influencer. Jag får alltid så mycket idéer från henne. Efter att vi hängde några dagar i hennes stuga i somras kunde jag inte sluta prata om henne. Hon gör ditten och hon gör datten. En grej hon gör är att köpa färdigblandade vinlådor från typ Vinoteket (kostnadsfri leverans hem till dörren). Nu blir det en låda till pappa när han fyller år på lördag: Sommelierenas favoriter under 100-lappen (- just det sista behöver man ju inte berätta för pappa) och jag passade på att ta en Månades deal till oss, när jag ändå beställde. Har siktat in mig på en låda med temat Röda från soliga Frankrike till svärfar när han fyller i slutet av mars. 

Sista ordet

 Jaja. Det gick upp för mig att han var tjurig för igår. I min värld var frågan stängd och avslutad, men inte i hans. När han lufsar runt med utstrålning som en ouppskattad slagpåse och lägger extra mycket krut på hushållsjobbet vet man att han känner sig stukad. Jag tror att han tror att jag ska få dåligt samvete när han pysslar med tvätten och dammsuger, för att jag var fräck nog att antyda att han inte drar lika tungt lass som jag. Orkar inte, så jag bara ignorerar honom. 

Det går till en viss gräns, sedan frågar jag om "vi" kan sluta tjura snart. Det kan "vi" tydligen inte för jag får ett mejlsvar om att han tycker att jag är orättvis mm. Hans bild stämmer inte med min. Orkar egentligen inte det heller. Fattar inte att han orkar tjura sådär men det är väl den sårade manliga stoltheten. 

Svarar så kort som möjligt att jag tycker att vi glömmer det som har eller inte har varit, strunt samma vem som tömde den där tvättkorgen för två månader sedan typ. Jag är nöjd om vi båda kan enas om att hålla ordning i hallen, i köket och på tvätten samt att båda känner lika stort ägandeskap inför att middagen kommer på bordet, oavsett vem som står vid spisen. Samt att han fixar middag en kväll i veckan. Det sista är viktigt för mig. Jag vill ha ledigt från kökschefsjobbet en dag i veckan, plus det är inte värdigt för honom att vara så handikappad i köket som han är plus barnen behöver få se att pappa också kan laga mat. 

Nu hoppas jag att vi kan lägga det här bakom oss och blicka framåt.