I tisdags var jag på Erikshjälpen och köpte två krukor som egentligen är asfula men som kommer att bli asgulliga nu inför påsk med skira vårblommor i på trappen. En gul och en pastellrosa. Jag har sedan tidigare en himmelsblå kockumsgryta som jag använder som blomkruka när andan faller på. Det kändes bra att ta bort sista ljuslyktorna från verandan och sätta de tre krukorna i grupp.
I höstas petade jag ner en massa tulpanlökar i några stora krukor. Under vintern har de bara stått under andra upp-och-nervända krukor men igår avtäckte jag och såg att de börjat gro. Så glad över det.
I förgår, när vi hade barnfritt och innan Make läste SMSet från sin pappa sa jag att jag verkligen vill börja odla mer*. Det har varit lite av en stötesten sedan vi köpte hus, för Make är rädd att det ska bli varken hackat eller malet och "se stökigt ut" men vi pratade om både att flytta mina pallgragar till bästa stället och att jag vill ha ett växthus, och han tyckte att jaja, okej. Jag var beredd på världens diskussion och hade laddat upp med solida argument men glad att det inte behövdes, att han än en gång visar att den generositet vi gjort till en helig grundsten i vår relation finns där även när det är jag som vill göra något.
Bilen har slutat pipa, vattenlåset läcker inte längre (jag skruvade åt lite hårdare och hittills, peppar-peppar). Make har pratat allvar med sin syster och pappa. Pappan hade helt enkelt inte haft en tanke på konsekvenserna av det han skrev till Make, och inte syrran heller när pappan nämnde saken för henne för någon vecka sedan. Nu har de pratat ordentligt och är på samma våglängd. Det är fortfarande ganska kritiskt gentemot externa parter, men de jobbar tillsammans, håller ihop. Det är skönt, en lättnad. Come what may, men de är i alla fall ett lag.
* Jag skämtar om det, men det här med odling är något jag verkligen har prestationsångest inför. Jag har aldrig riktigt begripit vad folk pratat om när de säger att de jämför sig med folk i flödena och känner sig misslyckade för att deras liv inte är lika perfekta (inte för att mitt liv är perfekt men jag har alltid sett andras bilder som bara en bild, en fasad, inget att jämföra sig med) men nu är jag där själv. Jag får stresspåslag av alla vackra bilder med hashtag #trädgårdsinspiration och har, för nya jobbets skull, börjat följa Sara Bäckmo men står knappt ut med det p g a är så långt efter. Samtidigt VILL jag verkligen, har velat länge. Jag vill att barnen ska vara delaktiga och engagerade, som vi var när jag var liten och det var ett sådant äventyr att se fröna gro till plantor men fan så sent på 'at jag är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar