Det här som man (rätt eller fel) brukar prata om som "typiskt pojkar" och som jag vet att en del blir jätteupprörda över för de menar att pojkar blir som de blir för att det tillåts och kanske till och med uppmuntras till det p g a samhällets patriarkala strukturer osv. Nu har jag varit pojk-mamma (oj så skumt det lät) i snart sju år och ärligt talat: Nej. Jag tror mer och mer att det där "typiskt pojkar" är något som sitter i deras DNA för tro mig, vi kämpar och kämpar och kämpar för att få bort det men det är som att slåss med en väderkvarn. Vår son är som en liten gubbe:
Han mansplainar så fort han får chansen, och blir vansinnig om man inte lyssnar andäktigt.
Han ska låta precis hela tiden. Han gör hellre vidriga åsneljud än låter det vara tyst för han ska alltid höras.
Han avbryter andra, håller långa monologer om ingenting och blir vansinnig om någon avbyter honom.
Man får absolut inte säga att något i det han gör eller säger inte är helt korrekt, då tar han oerhört illa vid sig.
Han bryr sig inte om det sociala samspelet, om andra tycker att hans beteende är trevligt eller ej. Han skiter i det. Han gillar att höra sin egen röst, han tycker att hans funderingar och tankar är det mest intressanta i världen och omgivningen får vackert tugga i sig det.
Det jobbar vi med men både Make och jag är helt utmattade på både hans beteende och på att försöka "ta det ur honom". Vi har försökt allt, vi har resonerat, grälat, förklarat. Vi har försökt vara konstruktiva och vi har varit desperat frustrerade men inget hjälper. Han är inte "typiskt pojkig" och tar alldles för stor plats för att vi låter honom göra det eller, helt otänkbart, uppmuntrar det. Vi låter honom inte hållas för att vi undermedvetet tycker att pojkar ska tillåtas ta större plats. Det är som en drift, djupt programmerat i honom. Vore det inte det måste han ju ha lyssnat och förstått vid det här laget.
Vän av ordning säger att det kanske är Son som individ som är sådan, att det inte behöver ha med hans kön att göra. Ja, så kan det vara men instinktivt tror jag inte det. Med det sagt blir (även jag) vansinnig på folk som avfärdande säger "Pojkar..." för jag tycker lika lite som du att en snopp är giltig ursäkt för att inte bete sig väl eller ta hänsyn till sin omgivning. Det kommer aldrig vara någon förmildande omständighet. Min poäng är mest att det är en j-a uppförsbacke.
5 kommentarer:
Här skulle jag också vilja dra in de kulturella skillnaderna.
Alltså ja det finns absolut en kill- och tjejfaktor.
Men det är också vääääldigt svenskt att tänka att man ska "ta det ur honom". Min äldsta är ganska på och drivande och inte jättebäst på att vänta in andras åsikter och ta hänsyn. Det har påpekats i diverse kvartsamtal, att det är hennes svaghet och någon hon måste jobba på. Och jag håller med, och vi jobbar på det. Men jag tänker också att hade hon gått amerikansk Kindergarten så är det inte alls säkert att hennes driv och självförtroende setts som en svaghet, inte enbart iallafall.
Jeg forstår bekymringen men tiden skal jo også gå, og det er bedre med en sjuårig gubbe enn en gubbe som oppfører seg som om han er sju.
Åsa: Jo, det var en hård formulering att "ta det ur honom" men det är det vi försöker göra. Inte driv eller engagemang utan det det självupptagna, att utsätta sinomgivning för precis vad tusan som helst och helt skita i om övriga tycker att det är trevligt eller ej, men allt bara rinner av honom. Det är inte bara att "vara trevlig", det är också att inte vara direkt otrevlig. Som att vid matbordet plötsligt vända sig på stolen, rikta ändan mot bordet och släppa av en brakare. HAN tycker att det är kul, alltså förstår han inte varför han inte ska göra det.
Men, som frk. Figenschou säger: Hellre en sjuåring som beter sig som en gubbe än en gubbe som beter sig som en sjuåring :-) Son kommer ordna till sig, det är bara
Hehe, låter som en kul prick den där! Dock inget jag skulle säga som typiskt pojkbeteende för en sjuåring, låter mer som en fjortonåring i så fall i mina öron. Min sjuåring (kille) är typ raka motsatsen. Har aldrig hört honom mansplaina nånting, han blir konstant avbruten av sina syskon utan att göra ngt större väsen av det och han skulle verkligen ALDRIG vända sig om och prutta vid matbordet, då skulle han skämmas ihjäl. (Och han skulle inte få sitta kvar vid bordet heller för den delen, men det vet man ju inte förrän man provat ...) kan eventuellt dock se att min dotter skulle kunna göra en sån sak så jag tror mer det handlar om indiviten än könet, iallafall i den här åldern. Men kul att du delar med dig, förstår definitivt frustrationen 😬
Tillägg: hur är kompisarna i skolan som han umgås med? Likadana? Kan tänka mig att detta lätt kan smitta av sig i en grupp och då är det nog jäkligt svårt att jobba bort det hos bara ett av barnen, innan de blir äldre och får uppleva lite mer konsekvenser den hårda vägen. Typ blir ifrågasatta eller ratade av folk de vill bli omtyckta av.
Skicka en kommentar