Huset 4.0

Ja jädrar, det var som ett öppet hus igår. Först kom någon servicetekniker som fick igång robotgräsklipparen som Make köpte förra sommaren. I söndags blev han klar med installationen men, som vi gillar att säga på jobbet: Operationen lyckades men patienten dog. Roboten gick inte igång. Antiklimax, bryt ihop, kom igen och boka servicetekniker som fixade allt på fyra minuter. Nu tuggar Bosse runt i trädgården och i hemlighet fantiserar jag om att pimpa honom till en… Nyckelpiga? Enhörning? Vet inte? Make skulle bli tokig.

 

Sedan kom världens bästa snickare och tittade på lite olika grejer men (mest spännande) köket. Jag funderar på om vi ändå inte skulle byta ut även bänkskivorna i ek mot samma material som på köksön men Make håller emot. Han är sådan som alltid tycker att det han har framför sig är det bästa alternativet. Igår fick jag oväntad draghjälp av snickaren som tyckte att vi var lite knäppa om vi inte bytte ekskivorna också. Ni kommer ångra er om ni inte gör det sa han och när en utomstående, tillika yrkesperson, ultrarekorderlig frireligiös smålänning med oklanderligt track record, säger något så lyssnar Make. Ska låta honom marinera det där ett tag.

 

Innan snickaren hann åka kom markisgubben som ska lämna offert på 'vertical slides' eftersom vårt hus har så mycket fönsteryta åt sydväst och blir varmt som en bakugn när solen ligger på. Fattar inte att vi inte kommit på det där med solskydd tidigare utan bara lidit i värmen men nu ska det fixas till.

Medan jag hade två herrar med rutiga skjortor och varsin tumstock där kom jag ihåg att fråga snickaren vad han tycker om de två fönstren som även ska få solskydd. De är gamla, antagligen från tidigt 80-tal, och ser ut därefter. Båda gubbarna krafsade, petade och var eniga: Om ni skrapar och målar om dem nu kanske de håller två-tre år till, om ni har tur.

 

Således, ska låta Make marinera även detta, lutar det även åt två nya fönster. En extra kostnad, ja, men jag har länge velat byta eftersom jag inte gillar proportionerna på de befintliga. De är mer liggande än stående. Gjorde en liten mental segergest när snickaren sa det där om två-tre år, max.

 

Ja, det var det. Nu avvaktar vi offerter och håller tummarna för att det blir en liten utdelning även i vår. Det kommer behövas. 

Bonusmammahjärtat

Jag sov lite illa i natt. Låg bland annat och tänkte på Lilla Bonus. Hon skulle ha varit hos oss i helgen men i fredags när jag messade med hennes mamma om detaljerna frågade jag om mamman, på grund av praktiska omständigheter, kunde hämta Bonus hos oss på söndagen, istället för att vi skulle köra hem henne. Vi hämtar och lämnar precis varje gång och det är för det mesta fine, men det tar typ en timma varje runda, är ganska knöligt och någon gång ibland hade det varit bra om mamman, som faktiskt har bil, kunde hjälpa till att lämna eller hämta. Glad/avväpnande emoji på det.

 

Mammans reaktion hade jag aldrig kunnat förutse. Hon klappade ihop och svarade att NEJ, det kan hon verkligen inte. Hon ORKAR INTE och om vi nu tycker att det är så jobbigt så tänker hon avsluta insatsen. Jag vet att mamman är helt slut men blev minst sagt paff, nästan lite chockad. Försökte lirka med henne, sa att om hon känner så kan vi så klart skjutsa, det ska ju inte stå och falla med det. Dessutom: Vi – och det är jag noga med att påtala ofta –tycker jättemycket om Bonus och att ha henne hos oss. Vi tycker inte att det är jobbigt och 'varför tror du det?'. Hjärt-emojis mm. Summa summarum så uppfattade jag att mamman ganska snabbt sansade sig och sa att hon skulle tänka på saken men att den här fredagen behövde vi inte hämta Bonus och vi avslutade kommunikationen med god stämning.

 

Igår tänkte jag att jag ändå skulle ringa vår handläggare på kommunen och berätta vad som hänt. När jag gjort det sa hon att mamman hade SMS:at henne under helgen och sagt att hon ville avsluta insatsen men hon hade inte lyckats nå henne än för att få förklarat varför. Det känns tråkigt. Jag tänker på Bonus som mår bra hos oss, av att få ett break då och då. Vi tycker verkligen om henne och att ha henne hos oss, det är inget vi bara säger. Jag undrar vad mamman säger till henne om varför hon inte ska träffa oss mer. Kommer hon få höra att vi tyckte att det var jobbigt? Jag tror inte att mamman är sådan, men vet inte säkert. Det gör lite ont i hjärtat. 

Uppfräschning av sliten 11-åring

Jag vill ju göra en facelift i köket. Det är nu 11 år sedan vi renoverade och flyttade in i huset och de (ytliga) val som vi gjorde då hade jag inte gjort idag men fortfarande mycket nöjd med grunden i köket! Jag lade väldigt mycket tid på att planera och det lönade sig! Jag tänkte tusan på i stort sett allt!

 

Jag vill byta ut 60-hällen mot en bättre 80-häll eftersom det åtminstone en gång i veckan är så att jag helt enkelt inte får plats! Vill också ha en fläkt som monteras in i taket, så att den blir i princip helt dold.

 

Utöver detta: Byta ut bänkskivan i ek (hej 2014) på köksön, till något vitt-ish och som är lite förlängd, så att man kan ha barstolar på andra sidan (en av de sakerna jag inte trodde att vi skulle vilja ha). Övriga bänkskivor kommer vi färga mörkare, kan inte byta ut alla, tror det är närmare sju meter bänkskiva, utöver köksön. På väggarna vill jag ha bistrokakel hela vägen upp till taket (vi har inga överskåp). Luckor och stommar får vara som de är. Snyggare belysning och tänka smartare kring eluttag för det gjorde vi inte förra gången – inte mer än att jag ville ha uttag i en låda i köksön, sjukt smart av mig!

 

Det här med köksfixet har länge varit en skavande punkt mellan mig och Make, men framförallt hos mig. Jag lagar ALL mat men han har tyckt att en facelift är "onödigt". Då har jag skurit tänder, klart han tycker det, han vet ju inte ens var rivjärnet finns. I min hjärna har jag plussat ihop sådant han utan att blinka spenderat (på vad jag tycker är mer onödigt) och vägt det mot min häll där jag inte får plats med två stekpannor och en pastagryta samtidigt, vars största platta bara blir varm i mitten och inte i kanterna, samt den nuvarande fläkten som jag står och stirrar in i när jag lagar mat, istället för att (som avsikten var när vi planerade köket) kunna interagera med gäster eller resten av familjen.

 

Nu har vi bestämt att ta hem snickare för en annan grej och då tycker jag ju att det vore ett bra tillfälle att låta dem kolla på köket också. Det har inte Make sagt nej till, men så har vi också haft ett bra samtal om vår gemensamma ekonomi, och hur jag känt kring den. 

Gong-gong eller Bing-bång

Han som är produktionschef hos oss, chef för kanske 150 personer, jag tror han är en sådan som slickar uppåt och sparkar neråt. Framstår som försynt, nästan förlägen, när jag pratar med honom men nu har jag suttit i två möten med honom där vi avhandlat problem på en avdelning som han är ansvarig för. Arbetsledaren är inte världens mest strukturerade person men har energi och vilja att förbättra. I båda mötena har jag reagerat över produktionschefens ton gentemot arbetsledaren. Den har inte varit okej. Dryg, insinuerande, passivt aggressiv. När de (vid andra mötet) faktiskt kunde visa på en signifikant förbättring fick de inte en klapp på axeln av sin chef, utan en högdragen kommentar om att det ju var synd att de inte gjorde den här förändringen för flera år sedan. Åter igen: Produktionschefen ÄR ansvarig och den som borde ha stöttat dem i att genomföra förbättringen. Jag tolkar det som att hans utspel är ett billigt sätt att flytta fokus från sina egna tillkortakommanden.

 

I förra veckan hamnade jag i enrum med arbetsledaren och jag sa att jag reagerat över hur produktionschefen uttryckt sig, att jag inte tyckte att det var okej. Arbetsledaren blev glad att jag sa det, för det är så hela tiden. De får aldrig någon positiv feedback, chefen letar bara fel och hittar saker att anmärka på, hur mycket de än anstränger sig, vilket stämmer rätt väl överens med tonen i mötet.

 

Jag gillar det inte och ju mer jag tänker på det, desto mer funderar jag på att prata med den nya (inte på företaget, men på tjänsten) COO:n. Han har rykte om sig att vara en duktig kille som inte lägger fingrarna emellan, men med hjärtat på rätta stället. Frågan är: Är man en skvallerbytta då? Framstår man som en skvallerbytta? Det är ju inte JAG som är drabbad, men jag tänker att jag som "utomstående" ser ett beteende hos en chef som jag inte tycker är acceptabelt – är det något jag bör lyfta eller helt enkelt bara hålla ner huvudet, för det är faktiskt inte mitt problem? Vet ju att jag har en tendens att lägga mig i sådant jag inte har med att göra. Är detta en sådan sak?

Givandet och tagandet

 Ja, mina vänner. Det var också en påsk. Inte så pjåkig, faktiskt. 

Skärtorsdagen tog jag ledigt från jobbet, tillbringade sju timmar på vår gravt försummade uteplats. Sedan den blev färdigställd för snart fem år sedan har de tryckimpregnerade plankorna helt lämnats åt sitt öde och mår därefter. Jag föll för influerarna och beställde fem liter västerbottenssåpa. På de sju timmarna hann jag rengöra två tredjedelar av ytan som inte är under tak, vilket i praktiken innebär kanske knappt hälften av den totala ytan, men det som är under tak kommer gå betydligt snabbare. Sedan behandlade jag en bit av det torraste hörnet med såpan för att kunna visa en skeptisk make. 

Jag tokig på honom. Vi kommer aldrig till skott med någonting för att han alltid ska göra så j-a noggrann research. Detta är tredje året vi sagt att vi ska göra något med det stackars träet men jag vet att om jag inte bara gör något kommer sommaren gå utan att något händer. Ändå kan han inte bara nöja sig med att NÅGOT händer, då muttrar han över att såpa inte är tillräckligt bra och skulle vi inte OLJA/ringa golvfirman/prata med färgaffären osv.

Angående Äventyret messade vi lite i fredags. Jag talade fortfarande om paus, han säger att han inte är en sådan som sätter något på paus. För honom är det slut. Jag sa att jag respekterar och förstår det. Vi är eniga om att om detta är slutet så ser vi tillbaka på det som varit med inget annat än kärlek om tacksamhet. 

Under helgen har mina tankar då och då snuddat vid honom, jag har försiktigt letat efter känslor som inte infinner sig.  När jag tänker att om vi inte ses mer kommer jag kanske inte att ha sex med någon någonsin igen. Inte ens inför det känner jag något särskilt. Sex är ett givande och ett tagande, i den bästa av världar (och som det ändå för det mesta varit med Äventyret) upplever båda givandet och tagandet parallellt, den parallella njutningen som han och jag ofta talat om som vårt signum. I alla fall förr, när vi sågs mer sällan, men längre stunder. Om jag zoomar ut lite tycker jag att det genom livet, för mig, till övervägande del varit ett givande. Lite cyniskt kanske, men om det nu är så det alltid till slut blir, då kanske det inte är någon större förlust att låta bli helt och hållet? 

Nya och gamla relationer

Makes och min helg blev väl sådär, summa summarum. En skön helg men vi kom egentligen inte varandra närmare. När vi började prata om saken, naturligtvis med helt fel timing, visade det sig att vi båda gått och stört oss på att den andra upplevts som frånvarande. Jag irriterade mig på att han satt med näsan i telefonen/iPaden/datorn så fort jag tyckte att vi skulle umgås, han irriterade sig på att jag hade en lång lista med grejer som jag ville få fixat och lade mycket tid på det. Jag antar att det åtminstone är positivt att vi pratar med varandra och en lärdom – för vilken gång i ordningen? Om man bara säger vad man känner och upplever direkt blir allt så mycket bättre, istället för att gå tyst och tro att den andra ska räkna ut varför man är sur. Hur kan man ha varit gifta i mer än 12 år och fortfarande trilla i den fällan?

 

Mitt i hela snurran med Make och hur pissigt vi båda mått av det, kände jag att jag – åtminstone just nu – inte orkar med Äventyret. Ännu en relation som ska underhållas, förväntningar från honom som jag oftare än förr upplever som en belastning, en återkommande känsla av att jag gör honom nöjd honom på bekostnad av mig själv mer än att delad njutning är dubbel njutning, som det är när vi ses mer sällan men längre stunder. En paus alltså, varken mer eller mindre. Gott så. Time will tell osv.

 

En kul grej är att au pair för HT 2025 är rekryterad! Det blir trots allt en spansk au pair igen men den här känns helt annorlunda än den förra, på alla sätt. Hon är uppvuxen på bondgård, duktig ryttare och utbildad grundskolelärare (idrott, matte) och verkar på hela taget väldigt rejäl, långt ifrån någon primadonna som Sofia var. Hon och Lill kommer ha så kul med varandra, den här tjejen verkar uppskatta äventyr och fysisk aktivitet på samma nivå som Lill!

Roligt på jobbet, del 53

Min underbara, lite virriga blinkar-vänster-svänger-höger-kollega Marie kom in när klockan närmade sig halv fem och sa Du måste hjälpa mig! Jag har glömt hur man stänger av datorn!

 

Bara det ska man nog se som ett tecken på att det verkligen är dags att stänga av datorn. Jaja, jag gick in och hjälpte henne. Det visade sig att hon hade bråttom iväg eftersom hon skulle hem till sin dotter för att hjälpa henne med ett strulande nätverk. Du behöver hjälp med att stänga av datorn men ska hjälpa dottern med nätverket? sa jag och så skrattade vi så tårarna rann.

 

Classic Marie. Mitt liv vore så mycket tråkigare utan henne.