Åtta timmar en söndag

Jag tänkte på igår, när jag körde hem, att de åtta timmar jag tillbringade blev som en symmetrisk palindrom och det kändes bra att göra så, att sätta mig i bilen hemma med helt rent ansikte, ta med en proppfull necessär in i Seglarens badrum och bli en annan därinne. En högpigmenterad mellanmörk metallisk blågrå ögonskugga över hela ögonlocket och suddad längsmed undre fransraden, mörkgrå kajal, mycket mascara. Håret i en prydlig hästsvans, rosett i svart spets med band ner mot ryggen. Hans reaktion när han såg mig, pysande utandning och sugande blick.

 

En enkel lunch, suddiga timmar på hans övervåning. Exakt vid halvtid tog vi paus, en kopp kaffe, slöar i hans soffa tills han tar ett fast tag om min handled, det är allt som behövs. Fler suddiga timmar. Han aviserade en tänkt utmaning, inget orimligt men den landade inte bra hos mig just där och då. Det gamla tog över, omedelbart, som det gör. Jag blir min egen värsta fiende. Det enda jag gör är att stirra upp i taket och nicka tyst men han anar, frågar om det kändes okej. Jag nickar igen fast det inte känns okej. Han lutar sig över mig, tvingar mig att möta hans blick. Du vill säga något. Säg det. Du får prata. Så jag viskade hur jag kände och varför. Hans omedelbara beslut: Vi ska absolut inte göra så idag. En annan gång, om vi vill, men inte idag. En lång kram, trygg i hans famn, får beröm för att jag berättade. Jag är glad att han såg det, såg mig, att han litade på sin intuition och bekräftade giltigheten i min känsla.

 

Vi börjar med mat och slutar med mat. Hånglar i köket mellan grill och hackande. När vi ätit går jag på toa, torkar bort det som är kvar av ögonskuggan med micellärt vatten på en bomullsrondel. Hårbandet med rosett stoppar jag tillbaka ner i necessärens ytterfack, borstar ut håret och fixar benan. När jag sätter mig i bilen ser jag ut exakt som när jag kom, den jag var under några timmar lämnar jag där till nästa gång. 

Från det ena till det andra

En helg av ytterligheter, känns det som. En efterlängtad diamantring på högerhanden, helt perfekt och jag är så glad och tacksam för den, liksom för min familj, för Bonus, för Make, för livet och tillvaron. Makes och min relation är inte som andra äktenskap, det är tydligt för alla som läser här, men det vi har är fint, bara på ett annat sätt än det vanliga. Den där ringen, jag känner på något sätt att det är hans sätt att visa att han uppskattar mig, allt jag gör i bakgrunden, att vi är ett lag som kämpar på olika flanker men framgången är vår gemensamma.

Dels den känslan i kroppen, å andra sidan motpolen, att jag ska besöka Seglaren idag. Varje gång tänker jag att jag nog aldrig längtat mer, varit mer pirrig men så inser jag att jag kände likadant förra gången och gången innan det. I veckan frågade jag om han har några preferenser gällande hur jag ser ut hos honom, jag tycker om att uppfylla en tydlig önskan. Han vill att jag ska vara (ännu) kraftigare sminkad runt ögonen och gärna att jag har håret uppsatt. Idag kommer jag anlända hans gård helt osminkad, har redan förvarnat om att jag vill göra mig klar där. Jag har ett nytt hårband med rosett i svart spetsband vilket känns som pricken över i. 

Nyligen frågade han om jag skulle vilja ha honom i hans ”arbetskläder” någon gång, de kläder han numera bara använder vid speciella tillfällen, dagligdags är han en jeans- och pikékille, och jag sa ja. Kläderna hänger i ett av hans sovrum, ibland sneglar jag på dem men de känns heliga, som att jag begår en överträdelse bara att titta på dem. Kläderna i sig är ingen ’kink’ för mig men jag vill uppleva den jag tror att han blir med dem på. Om hans pondus är vad den är i bara jeans och t-shirt, eller för den delen naken… känner på mig att jag skulle bli helt golvad.

Hommage

Det här med en kommande organisationsförändring börjar sjunka in och kännas. Alla spekulerar, det viskas om vilka som ligger mest pyrt till och alla funderar högt på sig själva, hur länge man varit anställd i relation till vilka som skulle kunna ta ens plats i det stora pusslet som i denna stund läggs i ett förseglat konferensrum. Jag känner mig lugn inför utsikten att kanske bli av med jobbet. Inte för att jag känner mig överdrivet säker på att få vara kvar (25/75?), men jag är trygg i att jag klarar mig och om jag blir arbetslös har jag redan en plan, både för att klara den mentala påfrestningen men också för att snabbt hitta ett annat jobb. Det som känns mest är att jag trivs så himla bra här, det hade varit sorgligt att förlora det, antingen som arbetsplats, eller om vissa kollegor försvinner.

 

Det jag reflekterat över när jag tidigare varit i den här situationen är att en fin grej är att nu under några veckors tid, tills vi får konkreta besked, är vi alla i samma båt och sedan, när de som blir av med jobbet vet att de kommer bli det, kan man prata öppet om det. Man kan heja och stötta varandra i jobbsökandet, det är inte som när man söker sig bort för att man vill bort, när det är hysch-hysch och smyg. Kommer månader ska vi fira varandras framgångar och peppa i varandras motgångar.

 

Den lilla kurviga och jag sa att vi kanske ska starta en food truck ihop. Hon sa att då ska arbetsklädseln vara leopard från topp till tå, som Gun. Anna sa att hon kanske vill vara med men hon klär inte i leopard. ”Det är lugnt, du kan ha zebramönstrat!” var Den lilla snabb att säga. Bara det hade varit ett äventyr. Jag har inte kommit dit i livet att jag klär mig i djurmönstrat, vet inte om jag någonsin kommer göra det. Den lilla har en hel del i leopard. När vi pratade om det berättade hon att hennes farmor älskade leopard och när farmodern dog kände Den lilla att hon ville föra det vidare, att hon har en del av sin farmor med sig när hon drar på en leopardmönstrad blus. Jag torkade en liten tår från ögonvrån när hon berättade det, tyckte att det var väldigt fint. 

Här händer det grejer

Idag aviserades informationsmöte för alla tjänstemän med 40 minuters varsel. Det är aldrig något gott tecken. Det lustiga är att jag exakt en vecka tidigare satt på min chefs kontor och tänkte högt över att vi inte tar tillfället i akt och rensar ut lite i leden nu när det går knackigt. Detta är ju ett gyllene tillfälle sa jag till min chef. Förväntade mig ju inte att han skulle säga något men har lärt mig hur hans pokerface ser ut nu och ja, hopp till i förmiddags när vår CEO berättade att vi kommer behöva varsla 40 tjänstemän av… Jag vet inte hur många vi är, men totalt antal anställda (inklusive kollektivare) är väl drygt 350 i Sverige, så det är procentuellt ganska många.

 

Jag känner en viss upprymdhet över att vi står inför en förändring och att verkligheten äntligen kommit ifatt oss. Sedan jag började för 3,5 år sedan har jag förundrats hur man bara vräkt på med mellanchefer med otydliga funktioner, även när det egentligen är anställningsstopp. Vi har mellanchefer med bara en eller två rapporterande. Tanken har väl varit att mellancheferna ska utgöra skelettet för framtida team men pengarna att fylla på teamen finns inte.  Skulle också tippa på att det finns en lista med folk som väger betydligt mer än de drar. Vår egen PNG inräknad där. Vi har också några riktiga stolpskott på Kvalitet (det är där de hamnar, de som inte fungerar någon annanstans) plus lite annat. Ingen är fredad var CEO tydlig med, så man får vara ödmjuk inför det, men jag tror ändå på det stora hela att detta blir bra.  Detta blir spännande. 

 

Som lite extra drama har vi noterat en skum polskskyltad men helt omärkt skåpbil som är inne på andra dygnet parkerat längst ut på vår väg. Idag såg vi att någon verkar bo i den, han satt i framsätet men hade täckt för i princip alla rutor med trasor så att man knappt såg honom och det är verkligen ingen camper van. Jag sa till receptionisten att hennes polis-sambo måste åka och kolla den. Just då var han upptagen med att leta knark i skogen utanför Den lilla kurvigas hus (vi håller honom sysselsatt, haha) men så snart han var klar med det kom han ut till oss för att kolla skåpbilen. Det visade sig att den stackars polacken som bodde i bilen har lämnat in produkter till oss för reparation, och nu väntar han på att få tillbaka dem så att han ska kunna köra hem till Polen igen. Således inget fishy men poliserna höll med om att det såg klart misstänkt ut så jag ångrar inte att jag drog ut dem. Bilen hade lika gärna kunnat vara full av stöldgods. 

Måndagsbetraktelser

Även på ett annat ställe tror jag att det spökade, lägenheten där Make och jag bodde innan vi flyttade till huset.
Fastigheten var från tidigt 1900-tal och det var något med köket. Jag vet inte hur många gånger jag mitt i matlagningsbestyren drog efter andan för att säga något spontant till den som kommit in och ställt sig strax bakom mig men precis när jag öppnat munnen för att säga Kan du duka? eller Kolla vilken fin avokado! insåg jag att det inte var någon där. Det är väl sånt som händer men där hände det precis hela tiden. Det lustiga är att Åsa på förra inlägget kommenterade nästan identisk upplevelse, mina ord i hennes kommentar liksom!

 

Medan jag skurade trall och spaljéer i lördags lyssnade jag igenom tre P3-dokumentärer. Två och en halv, snarare. Den tredje, om ’Fallet Sofie’ klarade jag inte av att lyssna klart på. Inte för innehållets skull i sig, det blev bara för plågsamt att lyssna på förhören som hölls med henne, 14 år gammal som tagit mod till sig och polisanmält en rad övergrepp men blir totalt förödmjukad. Hennes dialekt träffar rakt i magen, det var som att höra mig själv som 14-åring, och den där okänsliga polisen som… Vet inte, som en pinsam och tondöv pappa, hur han resonerar med henne om hon verkligen trott att hon skulle få droger gratis, utan att mannen skulle kräva något i utbyte. Mhmmmm… men om du nu visste att han skulle… varför gick du dit igen då? med nyfiket tonfall, så där som man låter när man verkligen försöker förstå varför någon valt att göra något riktigt dumt.

 Det blev för mycket och jag bytte till en go’ dokumentär om ett misslyckat rån istället. En av de intervjuade rånarnas berättelse hade lästs in av en skådespelare och han lät tämligen gay. Undrar just vad den riktiga rånaren tyckte om det röstvalet. Får för mig att de är ena rediga machotyper, rånare.

 

I veckan fyller jag år och för första gången på många år är jag förväntansfull. Jag är väldigt, väldigt sugen på den där ringen. Nu när jag provat att ha den på fingret är det som att något saknas när den inte är där. Så laddad att jag till och med överväger att fixa naglarna på salong igen, har inte gjort det på flera år. Gellack, inte några otäcka förlängningar och bara nu över sommaren. Till hösten och vintern vill jag ändå bara ha nyanser av rött och det kan jag lika gärna göra själv hemma. 

Tre nedslag

 I badkaret vid fyrasnåret en solig lördag. Att bada badkar i dagsljus har alltid känts extra lyxigt, på gränsen till dekadent men efter att först ha putsat alla fönster på övervåningen och sedan såpaskrubbat räcken, spaljéer och trädäck tog jag mig den lyxen. Vattnet lite för varmt för ett dagbad så jag öppnade takfönstret på glänt och lade upp fötterna på badkarskanten för att svalka mig. Solen sken rakt på mig genom fönstret och det var nog veckans skönaste stund, i varmt rosmarindoftande vatten, sval vårluft och sol mot naken hud.

På middag hos mina föräldrar, mamma som antagligen fått reumatism. Min mormor led av det mer än halva livet, redan från 40-årsåldern men mamma har klarat sig till 70. Det sjuka är att det började samma vecka som mormor dog. Den veckan halkade mamma, fick jätteont och det har inte blivit bättre, vården har inte kunnat säga varför förrän nu. Igår sa mamma att precis innan mormor dog öppnade hon ena ögat och blängde på mamma. Hon tror att mormor där och då överförde sin reumatism till henne, min mormor i ett nötskal. Tro inte att du ska slippa. ”Jävla kärring” sa jag. Ja, sa mamma. 

Sedan pratade vi om spöken, det som fanns huset där jag växte upp, som både mamma och jag upplevde. Det var inget mina föräldrar nämnde med ett ord, inte förrän den där morgonen när jag var kanske 17 och frågade pappa varför han hade varit uppe och gått utanför mitt rum (jag bodde i källaren som tonåring), och om han suttit och jobbat mitt i natten i gillestugan som också fungerade som hans arbetsrum. Jag hade ju hört att någon gick utanför mitt rum och när jag steg upp för att gå på toa såg jag ett konstigt svagt ljus från gillestugan, som från en datorskärm i ett helt nedsläckt rum. Nej, han hade inte varit uppe alls, helt oförstående och mammas reaktion, riktad till pappa, glömmer jag aldrig: Det är ju det jag sagt hela tiden!  Och jag ba’: Exakt VAD har du sagt hela tiden?! Det var så jag fick reda på att det spökade i mitt barndomshem. 

Tror ni på spöken? 

Under ytan

Den lilla kurviga en grej på lunchen idag, på tal om ett namn på en besökare som fick Den lilla att dra parallellen till att ”Lo kanske också håller på med läder och piskor (med andemeningen att jag skulle vara den som höll i piskan) och jag flinade I de lugnaste vatten… (det sämsta man kan göra är att förneka, skämtsamt hålla med är bättre. Den lilla kurviga sa Jag är inte säker på att det är så lugna vatten… och sedan: ”Lo är som en islossning på (den stora sjön). Man tror att isen ligger och allt är lugnt och stilla men har ingen aning om vad som gömmer sig under ytan.” Det var faktiskt träffande, det måste jag säga.  Anna fick en glimt i blicken och sa ”Ja, isen kan vara förrädisk”. Jag är väldigt säker på att hon såg en del av ett SMS från Äventyret en gång för länge sedan, tillräckligt för att misstänka men inte nog för att vara säker.

 

Det har jag f ö hört förr, från både kvinnor och män. Du ser snäll och oskyldig ut men man får liksom en känsla av att… Jag antar att den klick som är mer säkra på sin sak inte säger något alls. Jag tar det med ro och bemöter det lika skämtsamt som allt annat. Folk kan tro och gissa och känna på sig men spela roll. Jag har aldrig någonsin gjort ens en vag antydan om mina preferenser på jobbet, skulle aldrig komma på tanken att med flit låta den jag är hos Seglaren skina igenom i något annat sammanhang men om en del är perceptiva och uppfattar en skiftning under ytan så får det väl vara så. Ingen kommer ändå veta säkert.   

 

Och ja, Seglarens kollegor, vissa av dem, anar nog de med. Dagen efter att jag varit där för ett tag sedan bad en kollega till honom om spontan husesyn inför en gemensam tjänsteresa och först när det var för sent insåg Seglaren att han glömt vissa onämnbara föremål framme. Det tog till slutet av en väldigt lång t/o/r-bilresa innan kollegan tog mod till sig och frågade om Seglaren träffar någon nu. Jag höll på att dö av genans å Seglarens vägnar men själv tyckte han mest att det var komiskt och han fick ju säga att jo, han träffar någon, för den alternativa slutsatsen hade varit betydligt mer skämmig.