Åtta timmar en söndag

Jag tänkte på igår, när jag körde hem, att de åtta timmar jag tillbringade blev som en symmetrisk palindrom och det kändes bra att göra så, att sätta mig i bilen hemma med helt rent ansikte, ta med en proppfull necessär in i Seglarens badrum och bli en annan därinne. En högpigmenterad mellanmörk metallisk blågrå ögonskugga över hela ögonlocket och suddad längsmed undre fransraden, mörkgrå kajal, mycket mascara. Håret i en prydlig hästsvans, rosett i svart spets med band ner mot ryggen. Hans reaktion när han såg mig, pysande utandning och sugande blick.

 

En enkel lunch, suddiga timmar på hans övervåning. Exakt vid halvtid tog vi paus, en kopp kaffe, slöar i hans soffa tills han tar ett fast tag om min handled, det är allt som behövs. Fler suddiga timmar. Han aviserade en tänkt utmaning, inget orimligt men den landade inte bra hos mig just där och då. Det gamla tog över, omedelbart, som det gör. Jag blir min egen värsta fiende. Det enda jag gör är att stirra upp i taket och nicka tyst men han anar, frågar om det kändes okej. Jag nickar igen fast det inte känns okej. Han lutar sig över mig, tvingar mig att möta hans blick. Du vill säga något. Säg det. Du får prata. Så jag viskade hur jag kände och varför. Hans omedelbara beslut: Vi ska absolut inte göra så idag. En annan gång, om vi vill, men inte idag. En lång kram, trygg i hans famn, får beröm för att jag berättade. Jag är glad att han såg det, såg mig, att han litade på sin intuition och bekräftade giltigheten i min känsla.

 

Vi börjar med mat och slutar med mat. Hånglar i köket mellan grill och hackande. När vi ätit går jag på toa, torkar bort det som är kvar av ögonskuggan med micellärt vatten på en bomullsrondel. Hårbandet med rosett stoppar jag tillbaka ner i necessärens ytterfack, borstar ut håret och fixar benan. När jag sätter mig i bilen ser jag ut exakt som när jag kom, den jag var under några timmar lämnar jag där till nästa gång.