Från en molntuss

Det kom upp i mitt flöde något om att barn till välbeställda (amerikanska) Boomers irriterar sig på att deras föräldrar inte hjälper dem mer ekonomiskt när de kämpar ekonomiskt. Föräldrarna har råd att köpa en yacht men hjälper inte barnen med skulderna efter en universitetsutbildning de förmått barnen att skaffa sig. Det är en intressant frågeställning, Makes föräldrar är som bekant inga fattiglappar (’det går ingen omedelbar nöd på dem’ som vi säger till barnen när de frågar om farmor och farfar är rika) och de har alltid varit väldigt försiktiga med att ge sina barn pengar. Vi fick en slant när vi gifte oss, tror det finansierade större delen av bröllopet, och några hundra tusen utöver det, när vi köpte hus och hade renoverat. Det var ju guld värt så klart, men vi hade det ändå kämpigt och det var ju då vi behövde pengarna, för 8-10-12 år sedan. Nu... Vårt liv hade inte blivit annorlunda om det landade in en rejäl påse pengar på kontot, inte som det blivit annorlunda om de till exempel löst våra huslån. Vi hade garanterat inte blivit odrägliga heller. 

 

När Make fyllde 19 började han få månadsvisa utbetalningar från en kapitalförsäkring som hans farmor och farfar upprättat.

Makes föräldrar har gjort motsvarande till våra barn och jag gillar verkligen den grejen. Make visste aldrig hur mycket pengar det fanns, hur länge de skulle fortsätta komma men det var kanske 5000 kronor i månaden under större delen av studietiden, då pluggade han ändå rätt länge. Om man ska ge en ungdom pengar tycker jag att det är sunt. Det är inte som att få en halvmiljon rakt in på kontot när man fyller 18, det är inget annat än korkat. Våra barn kommer inte få veta att de har en ganska svulstig kapitalförsäkring (det har varit en fin tillväxt på kapitalet) som ligger på jäsning och väntar på dem. Det blir samma sak för dem, en summa pengar varje månad, mest sannolikt kommer de läsa på universitetet då, men utan att veta för hur många månader. Eller år.

 

När min farmor och farfar stack till oss jul- eller födelsedagspengar var det alltid i ett återanvänt fönsterkuvert. Varför slösa pengar på nya, lyxiga kuvert när ett uppsprättat begagnat fyller precis samma uppgift? Innan de dog såg det till att det fanns en liten ’fond’ så att min syster och jag skulle få en femhundring eller en tusenlapp varje jul och födelsedag och nu, snart tio år senare, har pappa hintat om att pengarna snart är slut men de kommer fortfarande i återanvända fönsterkuvert, för att det ska vara så, och på står det ”Grattis Lo, från en molntuss”. Så kommer det väl bli för våra barn också, om deras farmor och farfar inte lever när pengarna börjar komma, bara mer pengar, varje månad och inte i något återanvänt fönsterkuvert.  

Olika varianter av het

 Hälsningar från ön. 

Idag håller jag mig mest hemma mest men ska iväg på lite ärenden. Igår var jag hos Seglaren. När jag kom sa han att han mådde lite sådär men trodde att det var för att han fått för mycket sol. 

Vi får ta det lugnt med dig sa jag.

Bara för att det är lugnt för mig betyder inte att det blir lugnt för dig flinade han.

Jag älskar när han gör det jobbigt för mig, lika mycket som han älskar att göra det jobbigt för mig. 

Vi lekte några timmar men efteråt var han glödhet och hade feberfrossa, höll sig utomhus i skuggan medan jag lagade middag och matade hästarna i hagen intill med morötter. Idag har han fortfarande feber och jag har sagt till honom att vila duktigt, så kanske vi ses imorgon istället. Varannan dag är ganska lagom. Min kropp behöver hämta sig också. 

Jag njuter av lata dagar och är glad att jag saknar familjen lite. Skönt att vara själv men jag saknar dem. Jag har skrivit en del. Det är planlöst men på något sätt finns en självklar röd tråd som jag följer, en associationskedja, varje länk ett isolerat nedslag. 

En midsommarafton

Vaknar en midsommaraftons morgon av att det är ljust i rummet. Jag har sovit naken. Det gör jag bara när jag är själv.  Övervåningen i stugan är mer som ett inrett loft, det är bara på mitten man kan stå raklång. Från sängen skymtar jag blått hav och blå himmel genom fönstret i Lills rum. Hon har bästa utsikten men rummet är något mindre och inte ens vår 160-säng får plats där inne.

Ett SMS från Äventyret, skickat 23.27 inleds med orden ”Så här ett år senare… skäms du inte?” Det är svårt att inte svara men jag har lovat mig själv att inte ge honom mer syre. 

Seglaren blev sen i starten så jag körde in till hans båtklubb istället. Vi tuffade ut till en liten holme strax utanför stan, bara klippor, fiskmåsar och en cementbrygga att lägga till båten vid. Kokade potatis, dukade upp lunchen, Seglaren badade säkert fem gånger. 17 grader i vattnet. Vid ett tillfälle, när jag akut behövde tvätta av mig, gick jag ner till midjan och det räckte.  Det blev ett antal timmar i kajutan, praktiskt att masten går genom bädden vid fotänden, en utmärkt fästpunkt. Paus för kaffe och jordgubbstårta innan fortsatta experiment med andra fästpunkter. Vi känner varandra så väl nu, han vågar mer, utmaningarna tuffare, kräver mycket tillit men när jag markerar att något inte känns bra backar han genast. 

Så satt vi med varsin öl och laxröra på finknäcke i kvällssolen på fördäcket medan glöden tog sig, alldeles vindstilla. Grillad oxfilé, potatissallad, överblivna jordgubbar. Han ska sova i båten i natt och körde mig tillbaka till båtklubben innan han vände tillbaka. Min hjärna har tagit hundra bilder idag, mobilen bara två.

Nu är klockan strax 22.30, jag har tagit en efterlängtad dusch och utanför Lills fönster är både himmel och hav rosaorange.

Because I respect her too much to do to her, what I'm going to do to you

Idag blir det inte mycket jobbat. Kom sen och går tidigt. Körde familjen till tåget, kom till jobbet just i tid till en timmas info om organisationsförändringarna (helt meningslöst, de pratade summariskt och visade organisationsschema med så liten text att ingen kunde läsa). Anna verkar ha tinat en smula, hon pratade med mig för första gången på flera veckor. Fortfarande extremt negativ, men hon pratar i alla fall. Man får vara glad för det lilla.

 

Midsommarafton verkar bjuda på bra väder och Seglaren frågade om jag vill fira med honom på båten. Han har hittat en ett ställe hyfsat nära stugan på ön där han kan plocka upp och släppa av mig. Jag har lovat att fixa silltallrik och jordgubbar, han står för grill på kvällen. Det kommer bli en oerhört instagramvänlig midsommarafton utan en enda bildruta eller filmsnutt, inte ens en svensk flagga i fartvind mot skummande blått hav eller mässingsskylten han är så glad för: ”The Captain’s Word is Law”. Det gör mig inget att komma tillbaka hem på kvällen, det hade varit mysigt att somna på båten men jag kommer alltid föredra att vakna själv.  

 

Vi har med glimten i ögat pratat om rollspel. Det är inget någon av oss har erfarenhet av, bortsett från att jag själv för många år sedan fann mig själv i en liknande situation som den i Modern Family-avsnittet My Funky Valentine. Helt spontant med en vanilj-kille jag var ihop med, i en hotellbar, började som ett skämt ”Ursäkta, är det ledigt här?” och slutade med att vi gick upp på rummet, fortfarande låtsades att vi aldrig träffats tidigare. Här om dagen halvskojade jag om att vi kanske ska leka att han är pirat som kidnappat en prinsessa (eftersom han ofta kallar mig för prinsessan, även i situationer då jag minst av allt känner mig som en), och jag skulle ljuga om jag sa att vi inte båda gick igång en smula på tanken. Åtminstone i teorin. Ibland är det inte helt lätt att avgöra vad som gör sig i verkligheten och vad som borde förbi en tanke. 

Ditt och datt

Angela åker hem imorgon och vi känner ett stort ÄNTLIGEN. Hon är jättesnäll och gullig men en hel del som skavt och det känns helrätt att inte ha en ny au-pair. Vi är klara med det nu. Det ska bli så skönt att få tillbaka hela sitt hus, hon är tveklöst den hittills som tagit mest plats. Vi ska sälja tredje-bilen och matkostnaderna kommer minska märkbart när hon inte handlar finmat till sig själv (och delvis till sin kille, är vi inte dummare än att vi begriper) längre. Kostnaderna har verkligen rusat under våren men vi kände att det var så kort tid kvar att det inte var värt att lyfta det med henne. Bortsett från parkeringen då, att hon parkerat för 1500 spänn på mitt kort sedan februari och det blev droppen. Det var jag tvungen att ta med henne. 

På torsdag åker Make och barnen till Norrland. Jag ska vara i stugan med katten, läsa, preppa för utlåning, garanterat träffa Seglaren en hel del, kanske till och med premiär för en dagstur på hans båt. Är glad om jag lyckas hålla mig ur vägen och låta bli att snava, trilla i vattnet eller få en bom i huvudet. Å andra sidan: Om någon kan få mig att vara lite bättre när jag kliver av än när jag klev på är det han. Vi är ju på samma lag. 

Anna pratar fortfarande inte. Inte med mig i alla fall. Säger varken hej när hon kommer eller hejdå när hon går, fast vi har kontoren bredvid varandra. När detta blåst över kommer hon för alltid vara den som tjurade i flera veckor över en organisationsförändring som inte ens berör henne själv, det kommer man alltid ha i bakhuvudet. Tur att hon är den enda i teamet som reagerar såhär, då blir det att hon sitter tyst på sitt kontor. Om en till varit missnöjd hade det blivit ett fruktansvärt neg-snack. 

Från det ena till det andra

Infon i torsdags var egentligen ingen skräll, visade det sig. Åtminstone inget jag inte redan kände till men så hade jag fått lite förhandsinfo från chefen också, eftersom vi ska få en ny kollega i teamet och han kommer ta över vissa grejer som jag jobbar med så att jag kan fokusera på annat. Nöjd och glad med det, enbart positivt för min del. På hela taget var det som att alla – nästan – drog ett djupt andetag, hade planerat för en hjärndöd torsdagseftermiddag (Marie, jag och Namne gick på AW - Anna hade förhinder och Junior vabbade). På fredagen god stämning, alla hade liksom startat om. Alla utom Anna. Hon hade långt infon kom pratat om att hon hade en dålig magkänsla, att det här inte skulle bli bra och det blev inte bättre i torsdags. På det uppföljande mötet som vår chef föredömligt nog kallade till var det uppenbart att hon inte var nöjd fast hon inte sa det rakt ut. Efter det mötet mumlade hon några uppgivet, packade ihop sina grejer och sa Jag kommer nog inte imorgon.

 

Dagen efter skrev jag till chefen att han nog borde prata med Anna och försöka fånga upp henne för sådant kommer han inte på själv. Svårt att veta om man ska lägga sig i eller inte, men bestämde mig för att det ändå var motiverat att ge chefen en puff i rätt riktning, om det gör att Anna mår bättre och chefen tog det på rätt sätt, guschelov.

 

Den här veckan har det varit riktigt illa. Anna säger knappt hej, stänger in sig på sitt kontor och vid lunchen är hon helt tyst, stirrar bara rakt ut i luften, reser sig så snart hon ätit färdigt. Både chefen och Marie sa bakom stängd dörr att hon pratat om att jag visste om förändringen, som att hon hängt upp sig på det. Nu har jag en känsla av att hon är arg på mig för att jag inte sa något men det hade varit fel av mig att säga något när jag lovat chefen att vara tyst. Jag vet ju att Anna liksom jag anser att viss information måste komma från rätt håll. Det finns saker man kan tissla och tassla om, men det finns också sådant man absolut håller tyst om och själv känner jag att den gränsen går när någon uppenbart berättar något i förtroende, specifikt för mig. Det är i alla fall dränerande att någon som man annars har en nära relation till nu är som förbytt. Jag skickade en chat till henne, frågade hur hon mår och skrev att om hon vill prata är hon välkommen men det har hon varken läst eller (obviously) svarat på.

 

Det har varit lite för mycket senaste veckan. En näckande pappa, Äventyret och så Annas svarta-hål-energi. Stunder som dessa blir jag medveten om hur mycket jag uppskattar Make. Jag måste bli bättre på att komma ihåg- och visa det, oftare. 

Visa mig ett problem som inte går att lösa med ett välriktat bazooka-skott

Igår skulle jag ha ett nytt pass med PT:n men i samma ögonblick jag steg in i styrketräningsavdelningen på gymmet såg jag Äventyret. Han såg inte mig, var fullt upptagen med bänkpress men jag vände på en femöring och kände paniken byggas upp. Ringde PTn och bad honom möta mig i receptionen, vi gick ut på parkeringen, bakom ett hörn och jag kunde nästan inte prata men fick fram det väsentliga. Kände mig så dum, typiskt att man ska känna sig dum. Så nej, det gick inte och jag behöver byta gym igen, kommer inte kunna gå tillbaka dit. Bara det gör mig arg och ledsen och jag känner mig svag som inte står upp för mig själv och mitt utrymme men kan heller inte göra våld på mig själv, när jag känner som jag gör.

 

Så förra helgen var Äventyret arg igen och jag begick misstaget att svara honom, några sms fram och tillbaka som slutade förra söndagen med att jag skrev att han borde söka professionell hjälp. Det gick fem dagar, sedan fick jag ett långt sms med innebörden att jag behövde ”lugna ner (min) ton!”, samt en rant på det vanliga temat, jag är en falsk självisk människa som flyr från mina känslor och inte begriper vilka som egentligen vill mig väl. Det lät jag bli att svara på och har nu bestämt mig en gång för alla att inte svara honom öht för mina reaktioner ger honom näring, oavsett hur jag reagerar. En del av mig har nog fortsatt tro att det ska gå att resonera med honom, att om jag bara säger rätt sak kommer han att begripa och sluta men nej, det kommer inte hända.

 

När jag lämnat gymmet ville jag inte åka hem innan jag lugnat mig så jag parkerade en bit bort och frågade Seglaren om jag kunde ringa honom en kortis.
Han hörde att jag var ledsen och vi pratade en stund. Det känns bra att prata med honom, han är utomstående men insatt, förstående och stöttande men blir inte upprörd. Han sa att han tidigare i livet alltid försökt lösa sina kvinnors problem men insett att det ofta inte är vad de vill och att det här problemet kan han inte lösa åt mig, ens om jag skulle vilja.

Jag sa att nej, det finns inget han kan göra för att lösa det.
Såvida du inte kan få tag på en bazooka.

”Tja, det finns ju på jobbet, jag kanske kan låna hem tjänstebazookan någon helg” sa han och det fnisset behövde jag.

”Du måste säkert betala förmånsskatt om du ska använda den privat” sa jag.

Ja, sa han. ”Och så blir bonden här intill orolig för sina kor om jag har en bazooka hemma. Det förstår man ju.”

 

Så det där med granatkastare (eller vad en bazooka nu är) strök vi från listan på möjliga lösningar även att det i princip är ett lockande alternativ.