Igår skulle jag ha ett nytt pass med PT:n men i samma ögonblick jag steg in i styrketräningsavdelningen på gymmet såg jag Äventyret. Han såg inte mig, var fullt upptagen med bänkpress men jag vände på en femöring och kände paniken byggas upp. Ringde PTn och bad honom möta mig i receptionen, vi gick ut på parkeringen, bakom ett hörn och jag kunde nästan inte prata men fick fram det väsentliga. Kände mig så dum, typiskt att man ska känna sig dum. Så nej, det gick inte och jag behöver byta gym igen, kommer inte kunna gå tillbaka dit. Bara det gör mig arg och ledsen och jag känner mig svag som inte står upp för mig själv och mitt utrymme men kan heller inte göra våld på mig själv, när jag känner som jag gör.
Så förra helgen var Äventyret arg igen och jag begick misstaget att svara honom, några sms fram och tillbaka som slutade förra söndagen med att jag skrev att han borde söka professionell hjälp. Det gick fem dagar, sedan fick jag ett långt sms med innebörden att jag behövde ”lugna ner (min) ton!”, samt en rant på det vanliga temat, jag är en falsk självisk människa som flyr från mina känslor och inte begriper vilka som egentligen vill mig väl. Det lät jag bli att svara på och har nu bestämt mig en gång för alla att inte svara honom öht för mina reaktioner ger honom näring, oavsett hur jag reagerar. En del av mig har nog fortsatt tro att det ska gå att resonera med honom, att om jag bara säger rätt sak kommer han att begripa och sluta men nej, det kommer inte hända.
När jag lämnat gymmet ville jag inte åka hem innan jag lugnat mig så jag parkerade en bit bort och frågade Seglaren om jag kunde ringa honom en kortis.
Han hörde att jag var ledsen och vi pratade en stund. Det känns bra att prata med honom, han är utomstående men insatt, förstående och stöttande men blir inte upprörd. Han sa att han tidigare i livet alltid försökt lösa sina kvinnors problem men insett att det ofta inte är vad de vill och att det här problemet kan han inte lösa åt mig, ens om jag skulle vilja.
Jag sa att nej, det finns inget han kan göra för att lösa det.
Såvida du inte kan få tag på en bazooka.
”Tja, det finns ju på jobbet, jag kanske kan låna hem tjänstebazookan någon helg” sa han och det fnisset behövde jag.
”Du måste säkert betala förmånsskatt om du ska använda den privat” sa jag.
Ja, sa han. ”Och så blir bonden här intill orolig för sina kor om jag har en bazooka hemma. Det förstår man ju.”
Så det där med granatkastare (eller vad en bazooka nu är) strök vi från listan på möjliga lösningar även att det i princip är ett lockande alternativ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar