Infon i torsdags var egentligen ingen skräll, visade det sig. Åtminstone inget jag inte redan kände till men så hade jag fått lite förhandsinfo från chefen också, eftersom vi ska få en ny kollega i teamet och han kommer ta över vissa grejer som jag jobbar med så att jag kan fokusera på annat. Nöjd och glad med det, enbart positivt för min del. På hela taget var det som att alla – nästan – drog ett djupt andetag, hade planerat för en hjärndöd torsdagseftermiddag (Marie, jag och Namne gick på AW - Anna hade förhinder och Junior vabbade). På fredagen god stämning, alla hade liksom startat om. Alla utom Anna. Hon hade långt infon kom pratat om att hon hade en dålig magkänsla, att det här inte skulle bli bra och det blev inte bättre i torsdags. På det uppföljande mötet som vår chef föredömligt nog kallade till var det uppenbart att hon inte var nöjd fast hon inte sa det rakt ut. Efter det mötet mumlade hon några uppgivet, packade ihop sina grejer och sa Jag kommer nog inte imorgon.
Dagen efter skrev jag till chefen att han nog borde prata med Anna och försöka fånga upp henne för sådant kommer han inte på själv. Svårt att veta om man ska lägga sig i eller inte, men bestämde mig för att det ändå var motiverat att ge chefen en puff i rätt riktning, om det gör att Anna mår bättre och chefen tog det på rätt sätt, guschelov.
Den här veckan har det varit riktigt illa. Anna säger knappt hej, stänger in sig på sitt kontor och vid lunchen är hon helt tyst, stirrar bara rakt ut i luften, reser sig så snart hon ätit färdigt. Både chefen och Marie sa bakom stängd dörr att hon pratat om att jag visste om förändringen, som att hon hängt upp sig på det. Nu har jag en känsla av att hon är arg på mig för att jag inte sa något men det hade varit fel av mig att säga något när jag lovat chefen att vara tyst. Jag vet ju att Anna liksom jag anser att viss information måste komma från rätt håll. Det finns saker man kan tissla och tassla om, men det finns också sådant man absolut håller tyst om och själv känner jag att den gränsen går när någon uppenbart berättar något i förtroende, specifikt för mig. Det är i alla fall dränerande att någon som man annars har en nära relation till nu är som förbytt. Jag skickade en chat till henne, frågade hur hon mår och skrev att om hon vill prata är hon välkommen men det har hon varken läst eller (obviously) svarat på.
Det har varit lite för mycket senaste veckan. En näckande pappa, Äventyret och så Annas svarta-hål-energi. Stunder som dessa blir jag medveten om hur mycket jag uppskattar Make. Jag måste bli bättre på att komma ihåg- och visa det, oftare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar