Ask a glass of water

Jag tänker att födas, är nog som i Liftarens guide:
"It feels like being drunk."
"What's wrong with being drunk?"
"Ask a glass of water."

Nå, för vår del gick det så här.
Revbenet var mirakulöst nog bättre när jag vaknade på lördagen. Jag fixade och donade och började nästan undra om jag inbillat mig alltihop. Vid 16-tiden började jag känna värkar men intalade mig några timmar att det bara var förvärvar. Först vid 20-tiden började jag klocka dem och då kom de med ca 20-30 minuters mellanrum. Vid 23 var de nere i 2-3 minuter mellan så jag ringde förlossningen som sa att vi kunde komma in när vi ville.
Vi bestämde oss för att ta det säkra före det osäkra så vid midnatt checkade vi in på förlossningen och var då enda patienterna där. Lugnt och skönt.

Vid 1 hade de konstaterat att jag bara var öppen 1 cm (och det gjorde så ont när de undersökte mig att barnmorskan direkt efteråt såg mig djupt i ögonen och sa förlåt). Vi blev erbjudna ett rum på BB så vi kunde vila och se tiden an lite.

Antagligen satte den där barnmorskan igång något för värkarna blev väldigt mycket mer intensiva så snart vi kom till BB och jag stod i duschen till 2.30 för att lindra. Vid 4 blev det nära outhärdligt och eftersom jag bara var öppen tre cm fick jag en morfinspruta som tog toppen av värkarna men inte så pass att det gick att sova sig igenom dem. Däremot kom de lite mindre frekvent och enligt make somnade jag mellan värkarna för det mesta. Morfinet var som lite moraliskt stöd, jag var så avslappnad mellan värkarna och då kändes det som att inget skulle kunna göra ont någonsin igen.

Kl 6 slutade morfinet verka och då saftade det i rejält. De tog in mig till förlossningen, gav lustgas  och konstaterade att jag var öppen sex cm. Där mådde jag jättebra. Jag var hungrig, fick sött te och oskmacka och kände mig faktiskt rätt cool som satt med mackan i ena handen, lustgasmaken i andra och höll koll på kurvan. Kl 7 var det forfarande absolut uthärdligt för min del och då bytte de personal. Den nya barnmorskan tyckte att vi skulle sticka hål på hinnan eftersom inte vattnet gått så jag passade på att gå på toa innan för jag fattade att när vi väl gjort det kommer det antagligen att gå undan.

Så jag gissar att vattnet gick kl 7.30, ca. Öppningsvärkarna fortsatte och gjorde till min förvåning inte mer ont. Personalen lämnade rummet (morgonmöte?) och. Dean de var borta kände jag att jag inom kort skulle vilja börja krysta. Jag var så med den här gången, medveten liksom. Det byggdes upp kanske 2-3 värkar och jag sa det till Make. Så när första krystvärken verkligen kom var det med besked. Det är inte helt klart för mig vad som hände i vilken ordning men Make fick mig att byta sida från att ha legat på vänster (revbenet!) till att ligga på höger, för sköterskan hade sagt att det var bra att byta ställning. När jag bytte sida var det som att trycka på turboknappen för JÄVLAR vilket drag det blev. Det måste varit då Make sprang och hämtade personalen. Jåsängen hade som en plastram på höger sida och den fick jag tag på och klamrade mig fast vid, slet i. Minns att jag undrade om den skulle hålla men sket i vilket.

De fick mig att lägga mig på rygg istället och släppa lustgasen. Istället höll jag om knävecken och krystade för kung och fosterland. Hela tiden kände jag hur huvudet kom närmare och närmare men ärligt talat kändes det som att jag höll på att bajsa ut henne snarare än... ja, föda.
Min känsla är att jag hade kanske max 15 sådana krystvärkar då svetten rann och ögonen tårades av ansträngningen och det gjorde inte ont, vis kom framåt. Så när huvudet var precis precis nästan framme gjorde det så sjukt ont och jag fick panik. Då var alla på mig direkt och skrek att jag måste slappna av så jag försökte och i nästa värk föddes hon.

Hon mådde bra direkt, skrek och så. Jag fick två stygn, samma som med Son. Jag gick nästan direkt på toa och passade på att duscha medan jag ändå var där. Mådde så bra direkt, på alla sätt.

Ny fyra dagar senare känner jag mig helt återställd. Underlivet känns som vanligt (hur är det möjligt?) och bortsett som en och annan eftervärk (och revbenssmärtona som kommit tillbaka) har jag inte haft ont alls. Jo, jag hade träningsvärk i armarna dagen efter men annars peachy. Bedömer kunna ha mina vanliga jeans inom några dagar.

Och livet är härligt. HON är ljuvlig och jag är så kär i henne, det är vi båda två. Son är försiktigt positiv, det märks att han försöker förhålla sig och jag är noga med att inte stressa honom. Så... ja, så skönt att allt gick bra och nu njuter vi för fullt av tillvaron.