Mamsens undersökning gick bra, ingen tumör. Hon firade med fin-lunch på slottet efter ett dygns fasta och jag pustade ut. Ett sådant tillfälle jag får Sliding Doors-feeling, ibland kan jag nästan känna livet förgrena sig åt två håll. Det kan vara i stort som smått. Igår kväll var det millimeter ifrån att Son gjorde en faceplant rakt in i murstocken, som är sådär skrovlig och mysig. Verkligen millimeter. För någon minut eller så var det som att jag såg vår parallella kväll utveckla sig, med näsblod, skrik, "åh, han slog av en tand!" osv, men istället kunde vi med våra allvarliga vuxenröster påtala hur nära det var och sedan kunde vi sätta oss och äta köttbullar.
På samma sätt kan jag se hur min tillvaro, med omedelbar panik och ångest, dunkar på några ögonblick parallellt, där jag står med mobilen i handen och just har läst SMS:et om att allt var bra. Sedan viker det av i en egen riktning och jag tacksamt fortsätter i den riktning livet tog den här gången.
Livet ändå. För det mesta fint och allt löser sig till det bästa, men så urskiljningslöst grymt och orättvist när Universum vaknat på fel sida. Den här gången gick det bra, men imorgon kanske allt är katastrof.
1 kommentar:
Hurra! och ja, exakt så.
Skicka en kommentar