Jobba efter nyår kändes som en bra idé. Inga möten, gott om tid att beta av allt sånt där som jag behövt/velat göra men inte haft tid till. Inte jättemycket har blivit gjort. Jag presterar inte lika bra utan kniven på strupen. Trött också. De sista dygnen av ledigheten blev lite sömn. Här om natten vaknade Lilltjompan och för första gången på hur länge? var jag tvungen att bära runt på henne innan hon kunde komma till ro. Natten till idag var Son orolig och jag sov som ofta i hans säng men i natt höll han på att stångas och prata och sparkas och jag blev arg på honom, så som man blir arg när man bara vill sova och någon hindrar en. Idag dåligt samvete för det. Ska säga förlåta i eftermiddag när jag träffar honom.
Make har en komplicerad och problematisk relation till sömn, så om jag kan tar jag nattstrulet för jag somnar om direkt, har inga problem med att sova gott med Son i hans växa-säng som är exakt lika lång som jag, hjässan och fotsulorna mot gavlarna om jag ligger raklång. Om Make vaknar kan det ta timmar innan han somnar om och det är inte värt det. Jag vill att han ska vara pigg med barnen på dagarna. Dessutom klarar jag mig numera på mindre sömn än jag själv tror. Det var något som kom med barnen. Det är som att jag har ett reservbatteri.
Uschig och bläig. Make vill åka till Frankrike över påsk men jag blir snål, både med pengarna och semesterdagarna. Plus skulle vilja åka till Rom (inte specifikt över påsk) och hänga med syrran men vet inte om jag orkar ta med mig båda barnen. Det hade varit så skönt att kunna ta med bara Son men då är problemet att Lilltjompan inte får/bör vara på dagis om jag har semester. Eller åka själv, herreminje så underbart det hade varit! Avundas lite de som inte har några moraliska betänkligheter till att åka på semester och lämna barnen på dagis samtidigt som det naturligtvis sticker extra mycket i ögonen eftersom jag så gärna hade gjort det själv men inte gör.
Lilltjompan börjar med inskolning på måndag. Hennes pappa har "övningskört" henne med uteskor den här veckan. Med Son var jag så mycket hårdare, nu i efterhand funderar jag på om det var något fel på mig som var så oberörd inför så mycket men jag tyckte att folk som sa att det gjorde "ont i mammahjärtat" när de lämnade sitt gråtande barn på dagis var urfjantiga. Vaddå, de blir ju glada snart igen! Men med Lilltjompan är jag en softis. Oj, så jobbigt det kommer bli att lämna henne på dagis när hon är ledsen. Jag gruvar mig redan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar