Vid middagsbordet i fredags sa Make, sådär som i förbigående, att det går vattkoppor på Lilltjompans avdelning. Jag bara stirrade på honom. Hörde han själv vad han sagt? Vadå, sa han. Det är ju två veckor tills vi åker! Ja, men det är förihelvete 10-20 dagars inkubationstid! STOR risk att barnen är sjuka lagom till avfärd! Och är de inte sjuka då så blir de sjuka när vi är borta, kanske, så får vi inte åka hem. Jaja, känner att jag fyllt stresskvoten över vattkoppor för en livstid efter juni (då jag sa att jag skulle vaccinera barnen om vi bara klarade oss – blev ju av (INTE!))
Idag blev barnen i alla fall vaccinerade. Tydligen kan vaccinet dämpa eller förhindra utbrottet även om man redan är smittad så… (fingers crossed). SÅ DUMT att vi inte bara gjorde det!
Som perspektiv: I fredags kväll såg jag på Make att det var något när han kom ner från nattningen. Han såg så mosig och rödögd ut. Han sa att arkitekten som gjorde skisserna till vår renovering är död. Han hade mejlat henne för att be om en bygglovsrelaterad komplettering men undrat varför hon inte svarade och en googling gav svaret. Vi visste att hon var sjuk, hon var så noga med att få klart våra skisser eftersom hon skulle påbörja behandling veckan efter. Det var i maj och måste ha gått fort för hon gick bort i oktober.
Vi var nog förvånade, både Make och jag, över hur ledsna vi blev. Vi stod och snyftade och kramade varandra en lång, lång stund i köket och satt och pratade länge i soffan istället för att se det planerade avsnittet av Sex Education. Jag träffade henne bara en gång (Make två eller tre) men hon lämnade ett avtryck. Eftervärme. I maj satt vi under blommande äppelträd och jag bjöd på pinfärska bullar, hon stannade mycket längre än planerat och vi pratade om huset och livet, spånade idéer och skrattade. Det blir personligt, liksom, när någon engagerar sig så i något som är viktigt för en. Hon gick verkligen all in på vårt hus. Nu blir det minnesgåva till Cancerfonden. Jävla sjukdom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar