Relationstrött

Lite relationstrött just nu. Make var bortrest ons-söndag och det är kanske konstigt att säga men så skönt att han var borta. Jag njöt verkligen av att få rå om mig själv och barnen på egen hand. I cirka en sekund när vi hämtade honom vid tåget i söndags kände jag "Jaha, nu var det slut på lugnet" fast det är ju orättvist. Det är bara konstigt att det blir som mer jobb när han är hemma än annars. Känns som att det blir stökigare och fler måsten.

Så är vi just nu inne i en rätt tråkig period. Han är trött och drar sig undan fysiskt. Jag känner mig inte uppskattad och blir på dåligt humör. Jag vill liksom att han ska bekräfta mig och vår relation. Jag börjar vara så innerligt trött på att han alltid är så trött. Jag borde vara empatisk och förstående men det blir svårare och svårare. På insidan skriker jag MEN SOV DÅ OM DU NU ÄR SÅ JÄVLA TRÖTT men den mogna och förståndiga sidan av mig vet att han inte vill något hellre än att sova, han kan bara inte. Så jag är just nu nästan 49/51 otålig tonåring som ba' ME! ME! ME! ME! respektive empatisk och tålmodig Vuxen som ba' Oroa dig inte för det, det löser sig, ingen press!

Han säger att det är tillfälligt, att han bara är inne i en dålig period men jag känner (och det vågar jag inte säga för jag vill inte göra honom ledsen och det är inte konstruktivt) att han varit i en dålig period sedan vi träffades för tio år sedan. Han har alltid sovit dåligt och sömnbristen har som mer regel än undantag påverkat lust och drift. Jag skulle hellre säga att vi haft bra perioder snarare än dåliga perioder. Vet bara inte hur jag ska komma någon vart med det just för att det så lätt blir till att han känner sig… jag vet inte, anklagad? Påhoppad? Utpekad? Att det bara är hans fel? Inget av det kommer hjälpa vår relation eller hjälpa honom sova bättre/få gnistan tillbaka. Vad gör man?