En av syrrans bästa vänners mamma gick bort i lördags. Hjärntumör. Vidrigt. Jag hade fått ett mess på Insta från henne idag, hon frågade om jag kunde passa hennes dotter på begravningsdagen men dessvärre är det när vi är i Rom.
Kompisen bor i Australien men hann hem med några dagars marginal och hon skrev i messet hur tacksam hon var att hon fick vara där så hon kunde hålla mammans hand när det hände. Jag började storgråta här vid skrivbordet och precis då kom naturligtvis en kollega förbi för att "bara kolla läget." Nå, kollegan är hon som suttit och snyftat på min besöksstol fler än en gång och jag känner egentligen inte att jag har något att skämmas för som gråter på jobbet över att någon gått bort. Så satt vi här, jag och kollegan, och snyftade en stund tillsammans över den jävla sjukdomen, hur orättvist det är och att vem som helst kan bli drabbad, när som helst.
Det är ändå rätt fint att få gråta lite med någon.
Kompisen bor i Australien men hann hem med några dagars marginal och hon skrev i messet hur tacksam hon var att hon fick vara där så hon kunde hålla mammans hand när det hände. Jag började storgråta här vid skrivbordet och precis då kom naturligtvis en kollega förbi för att "bara kolla läget." Nå, kollegan är hon som suttit och snyftat på min besöksstol fler än en gång och jag känner egentligen inte att jag har något att skämmas för som gråter på jobbet över att någon gått bort. Så satt vi här, jag och kollegan, och snyftade en stund tillsammans över den jävla sjukdomen, hur orättvist det är och att vem som helst kan bli drabbad, när som helst.
Det är ändå rätt fint att få gråta lite med någon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar