Son, sex år fyllda, har börjat uppskatta kapitelböcker sedan en tid tillbaka! Oj, vad det krävdes jobb (och mutor samt hot om uteblivna mutor) från min sida, men nu går det av sig själv. Jag går och funderar på vad vi ska läsa nästa gång. Vi klarade av Mormorsmyseriet (så himla bra, inte minst för mig!) för ett tag sedan och nu funderar jag på Tordyveln flyger i skymningen. Vill minnas att jag tyckte att den var otroligt bra när jag läste den, fast jag var äldre än han.
Annan sak som är kul är att han börjat cykla. Det är egentligen först nu, fast vi tragglade en del förra året, som det släppt. Han älskar att cykla och cyklar långt, fast cykeln är i minsta laget och saknar växlar.
Vad som däremot är mindre kul är hans uppförande. Ibland när barnen är utom hörhåll tittar Make och jag på varandra och frågar oss vad vi gjort fel, eller vad vi borde ha gjort annorlunda men vi vet inte riktigt. Kanske varit tuffare tidigare? Nu är det som att slåss mot en väderkvarn, på fem minuter kan han åstadkomma tio företeelser som var för sig skulle motivera utebliven veckopeng och bortplockad studsmatta. Man hinner liksom knappt ens reagera innan nästa grej kommer. Det är aldrig elaka grejer, bara tramsiga och att han är liksom uppkäftig fast på ett sätt som man märker att han själv tycker är "humoristiskt", han tycker att han är rolig, eller helt enkelt bara stänger öronen. Han får inte titta på Pippi Långstrump. Det märks otroligt tydligt när han gjort det. Jag fattar varför Pippi togs emot som det gjorde där på 60-talet, eller när det nu var.
Annan sak som är kul är att han börjat cykla. Det är egentligen först nu, fast vi tragglade en del förra året, som det släppt. Han älskar att cykla och cyklar långt, fast cykeln är i minsta laget och saknar växlar.
Vad som däremot är mindre kul är hans uppförande. Ibland när barnen är utom hörhåll tittar Make och jag på varandra och frågar oss vad vi gjort fel, eller vad vi borde ha gjort annorlunda men vi vet inte riktigt. Kanske varit tuffare tidigare? Nu är det som att slåss mot en väderkvarn, på fem minuter kan han åstadkomma tio företeelser som var för sig skulle motivera utebliven veckopeng och bortplockad studsmatta. Man hinner liksom knappt ens reagera innan nästa grej kommer. Det är aldrig elaka grejer, bara tramsiga och att han är liksom uppkäftig fast på ett sätt som man märker att han själv tycker är "humoristiskt", han tycker att han är rolig, eller helt enkelt bara stänger öronen. Han får inte titta på Pippi Långstrump. Det märks otroligt tydligt när han gjort det. Jag fattar varför Pippi togs emot som det gjorde där på 60-talet, eller när det nu var.
"Får man ens tycka att ens eget barn är så här jobbigt?" frågar vi oss? Jaja, det är klart att vi älskar honom men HELVETE så jobbig han är.
Både Make och jag var rätt hårt hållna när vi växte upp. Min pappa var jättesträng och blev väldigt arg när vi inte uppförde oss. Makes föräldrar blev aldrig arga, säger han. Han har inget minne av att de skulle ha höjt rösten en enda gång (däremot fick han tydligen "smisk" när han var liten. Jag blev helt chockad när jag hörde det, tror inte jag träffat någon annan med svenskt ursprung i min ålder som fått smisk när de varit små), men han säger också att han aldrig skulle kommit på tanken att inte göra som de sa eller att bete sig som Son beter sig. Det fanns liksom inte på kartan. "Nej jag gjorde aldrig det för jag fick inte" har Make sagt tusen gånger om sin uppväxt. Han hade otrolig respekt för sina föräldrar. Hur lyckas man med det? Är det barnets personlighet eller vad föräldrarna gör/inte gör?
Men så är han ju jättefin emellanåt, särskilt med lillasyster och det uppskattar vi väldigt mycket. Han är omtänksam, kärleksfull och hjälpsam. Högstanivån är riktig hög. Så synd att lägstanivån är så låg som den är.
Både Make och jag var rätt hårt hållna när vi växte upp. Min pappa var jättesträng och blev väldigt arg när vi inte uppförde oss. Makes föräldrar blev aldrig arga, säger han. Han har inget minne av att de skulle ha höjt rösten en enda gång (däremot fick han tydligen "smisk" när han var liten. Jag blev helt chockad när jag hörde det, tror inte jag träffat någon annan med svenskt ursprung i min ålder som fått smisk när de varit små), men han säger också att han aldrig skulle kommit på tanken att inte göra som de sa eller att bete sig som Son beter sig. Det fanns liksom inte på kartan. "Nej jag gjorde aldrig det för jag fick inte" har Make sagt tusen gånger om sin uppväxt. Han hade otrolig respekt för sina föräldrar. Hur lyckas man med det? Är det barnets personlighet eller vad föräldrarna gör/inte gör?
Men så är han ju jättefin emellanåt, särskilt med lillasyster och det uppskattar vi väldigt mycket. Han är omtänksam, kärleksfull och hjälpsam. Högstanivån är riktig hög. Så synd att lägstanivån är så låg som den är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar