Igår satt lilltjompan och jag i fåtöljen på verandan och tittade på åskan. Hon frågade om farmor och farfar lever eller är döda. De lever, svarade jag. Hon funderade lite och konstaterade att vi aldrig träffar eller pratar med farmor och farfar. Nej, det gör vi ju inte. Jag visste inte vad jag skulle svara. Helst vill jag säga till henne att glömma farmor och farfar, göra dem till icke-personer så att hon inte ska bli besviken. Jag vet inte ens hur jag på en tre-å'n-halv-åringsnivå ska förklara varför vi aldrig träffar eller pratar med farmor och farfar. Jag förminskar barnen om jag säger att farmor och farfar inte hinner. Det är inte det det hänger på, problemet är att farmor och farfar inte är intresserade. Barnen kommer längst ner på deras priolista.
Då säger någon att Men ni kan väl ringa till dem? Varför måste det ligga på dem att ringa er?
Nej, visst kan vi ringa dem, men de måste vilja prata med barnen, annars är det bättre att strunta i det. Barnen blir bara besvikna annars. Det är så hjärtskärande när framförallt lilltjomp försöker prata med dem, berätta eller visa något, och de varken ser eller hör. De ser liksom förbi henne även på Facetime, trots när hennes ansikte tar upp hela skärmen. Hon förstår inte varför de inte hör när hon pratar. Det är bättre att inte utsätta henne för det alls. Bättre att hon får undra om farmor och farfar är döda eller lever.
Nej, visst kan vi ringa dem, men de måste vilja prata med barnen, annars är det bättre att strunta i det. Barnen blir bara besvikna annars. Det är så hjärtskärande när framförallt lilltjomp försöker prata med dem, berätta eller visa något, och de varken ser eller hör. De ser liksom förbi henne även på Facetime, trots när hennes ansikte tar upp hela skärmen. Hon förstår inte varför de inte hör när hon pratar. Det är bättre att inte utsätta henne för det alls. Bättre att hon får undra om farmor och farfar är döda eller lever.
Jag tror inte det hänt en enda gång att de ringt bortsett från födelsedag/julafton för att prata med barnen. Inte en enda gång.
Jag skulle vilja säga något till dem, skaka om dem, men vet inte om jag vill det i förhoppning att göra saken bättre, rädda det som räddas kan, eller om jag vill ge dem dåligt samvete. Make skulle absolut inte vilja att jag gjorde det, så det i sig är väl anledning att låta bli men det är ju barnen. Jag vet inte.
6 kommentarer:
Vi har ju pratat om det förr, men ja. Vi är i exakt samma sits. Nu kom farfar hit förra lördagen med nån timmas förvarning för att han ändå var i krokarna. Vi har inte setts sen förra sommaren och då var han här i en timma. Han stannade en halvtimma den här gången. Och han kom hit för att han ändå var i närheten. Att han skulle ringa eller komma för att träffa oss (barnen) är helt otänkbart. Nils har också sagt nåt liknande om döden. Det är så otroligt sorgligt och så OTROLIGT frustrerande. Det här är ju svart, men jag har kommit på mig själv att tänka att det blir så mycket lättare när han dör och vi slipper hitta på orsaker till att farfar som finns inte vill träffas. bonusplus i den här familjen är också att barnens pappa under inga omständigheter vill diskutera det hela, eller ta upp det med farfar för den delen. I min familj är det liksom helt orimligt att det skulle gå outtalat att morfar skiter i sina barnbarn, men på min mans sida är tvärtom. Det är också irriterande tycker jag. Men mest av allt är det ju synd om alla drabbade barn.
Usch, jag blir så ledsen av att höra det. Barnes förväntningar skär i hjärtat.
Jag håller helt med dig, i min familj hade vi haft ett allvarligt snack för länge sen men i hans familj är det uteslutet. Hans förklaring, och jag köper väl det till viss del, är att han vill att föräldrarna själv ska vilja, att de inte ska ringa barnen för att de måste eller av pliktkänsla men har ändå svårt att förhålla mig till det.
Igenkänning på den. Barnens mormor, morfar och farmor är döda. Kvar finns bara en farfar som inte har något intresse alls, mer än att se barnen på bild i princip. Han har aldrig hälsat på tjejerna, och när vi hälsar på honom umgås de bara lite medan han lagar mat, sedan ses de inte mer. Det är all kontakt. Det är så sorgligt, men det är som det är. Om intresse saknas går det inte att göra något åt det.
Här har vi samma situation med morfar, men jag vill heller inte ha kontakt med honom osv. När barnen frågar så berättar jag att vi inte har en nära relation och att vi istället ser till att de får träffa vuxna som VILL träffa dem. Hittills köper de det, 6 och 3 år.
Anonym: Det är ett bra svar. Man glömmer det ibland, att de enklaste svaren ofta är de bästa.
Min mans föräldrar är helt ointresserade av sitt barnbarn. Hon är 11 nu och har aldrig ens kallat dem farmor och farfar, de är främlingar för henne. Tror kanske inte att hon någonsin har tänkt på att hon faktiskt har en farmor & farfar. Det är ju verkligen deras förlust att inte ha en relation med sitt fantastiska barnbarn. (Plus de är ju ärligt talat lite dumma i huvudet så jag skulle heller inte vilja att hon var nära med dem pga det skulle verkligen bara leda till besvikelser).
Skicka en kommentar