Vår au pair-kandidat sa ja igår! Vi är glada men känner nog båda att med tanke på förra gången så vågar vi inte riktigt pusta ut förrän hon är på plats. Så ska hon ju trivas också men det ska vi göra allt vi kan för att åstadkomma! Make, som brukar vara rätt ointresserad av personer som inte är närstående, har en okaraktäristisk soft spot för henne redan.
Det var han som tyckte att vi i slutet av andra samtalet skulle erbjuda henne jobbet, han som annars brukar vara plåååågsamt mycket fundera-på-saken och wait-and-see och finns-ingen-anledning-att-jäkta och snarare jag som tycker bold-action, vi chansar! Jag tror hon triggade något pappa-instinkt i honom, det där hon sa som mellan raderna (men helt utan effektsökeri från hennes sida) fick oss att tänka att hon nog varit med om något, att hon framstår som sårbar under den glada ytan, som gjorde det. Han såg så bekymrad ut efter, som att hon redan är någon han bryr sig mycket om och som han vill väl. Det är fint att se den sidan av honom, han som kan vara så fruktansvärt fyrkantig och selektiv med vilka han bryr sig om.
Preliminärt kommer hon 15 september. Det vore en nåd att stilla bedja om, det. Håller tummarna att hon inte ändrar sig!
Fortsatt brinnande kaos överallt på jobbet. Chefen var tillbaka efter semestern igår och jag var orolig att hon skulle bli irriterad på mig för att vi ligger så illa till men hon är fantastisk, pragmatisk och stöttande. Inga anklagande fingrar i någons riktning utan bara ett konstaterande om att alla har problem nu, inte bara vi på vårt företag utan alla – stora som små. Vi behöver bara begränsa skadorna så mycket som möjligt, och prioritera. Skönt att kunna släppa oron att få skäll, som jag ändå gått med ett bra tag.
2 kommentarer:
Så härligt med en bra chef. Jag får höra sååå många stories om psykopatchefer, den ena ärre än den andra.
Hu ja! Jag har haft väldig tur med mina chefer, har haft en som varit hemsk men då sa jag upp mig efter två månader hehe.
Skicka en kommentar