Bilder

 

Dessa ljuvliga kvällar på stranden. 

Våra nya kompisars terrass. Samma utsikt som vår, fast ändå annorlunda. Magisk!

Jag brukar inte säga det högt för det låter lite snobbigt men jag dricker bara rosévin i Frankrike, och i Frankrike dricker jag bara rosévin. Det hör till där, men i Sverige skulle jag aldrig... 

I vår badvik. En företagsam person som åker runt med kylskåp/frysbox och säljer rosévin, mojitos och glass. 

Roman äger vad som måste vara största (privata) huset på Cappen och sommartid har han sin båt Eclipse permanent ankrad en bit utanför vårt. Världens näst största privatägda. 

När man går på strandrestaurang i J-L-P tar man av skorna. Underbar miljö men den här gången gick maten inte att äta. Mina skaldjur smakade inget annat än askfat. 

Näst sista kvällen åt vi i Antibes och gick så nära båtarna det gick att komma. 

Vacker skulptur som blickar ut över Medelhavet.

Där är vårt hus! Jag gillar den här bilden för huset ser sympatiskt ut, jämfört med det vita schabraket på kullen. 

Sista bilden får illustrera ett ofiltrerat och lite från-hjärtat-resonemang om lyx. Lyx är relativt och fast jag å ena sidan vet att det vi har är väldigt, väldigt få förunnat blir det en självklarhet och där, i den miljön relativt omgivningarna är vi i bästa fall en sorts medelklass, med gammal skrapad Audi i garaget och Samsonite-väskor. Jag brukar, på hundra procent allvar, säga att jag helst undviker vissa ställen, Cannes och St Tropez, för när man är där känner man sig bara fet, ful och fattig. Jag rekommenderar ingen att åka dit, annat än möjligen bara för att kunna check på det. 

St Tropez är rent osmakligt och jag vet inte om det är de i det halvstora båtarna (säg i prisklassen 25-50 miljoner kronor), de som lägger sig vid kajen där alla strosar förbi och väljer att äta sin middag i aktern, med 50 personer som står några meter bort och glor och tar bilder, eller de som står och tittar på det är mest fel på. Sjukt är det hur som helst. Det måste vara det mest ängsliga stället på Rivieran, så många som är där bara för att vara där, för att kunna säga att. 

På ett sätt känner jag att det är bra (?) för våra och barnens karaktärer för vi är totalhärdade mot lyx. Här hemma väcker en Ferrari stor uppståndelse men barnen reagerar inte. De är vana utan att lägga någon värdering i det (vilket jag är väldig tacksam för. I deras värld är en bil en bil.) Noll wow-kolla-impulser hos någon av oss. Jag fotar gulliga retrobilar, men skulle aldrig nedlåta mig till att vrida på huvudet för en lyxbil. Det är Eclipse som är vår akilleshäl, det får erkännas. Det går inte att freda sig mot den. Den är extrem. 

En kväll på väg hem från J-L-P, när vi passerar det anrika lyxhotellet som inte är lika dyrt som strandhotellet några hundra meter längre bort men som alltid har och förhoppningsvis alltid kommer locka sin målgrupp, svängde det in en vad-det-nu-var-för-bil. En kille och hans pinnsmala flickvän klev ur och valet-killen hoppade in. Vi hade stannat till för att fixa något med Lills sko och min pappa ställer sig och stirrar med fånigt flin, spelar rollen, tacksam att ens få vara med som statist, som andäktig åskådare och mumlar något om "Tänk, bara komma med sin lyxbil och... köra in sådär... bara hoppa ur..." och jag blir så irriterad, generad. Fräser åt honom att inte stå och glo. Han är imponerad och jag skäms som en hund, kan inte komma därifrån fort nog. 

Barnen tror att var och varannan människa har semesterbostad i Frankrike.
Å ena sidan vill man att de ska förstå hur bra de har det men å andra sidan vill man inte att de ska förstå hur bra de har det, om det innebär minsta lilla risk att de börjar lägga ihop det med någon form av värdering.