Vi har bokat resa över höstlovet, ska till syrrans familj utanför Rom. Framförallt Son längtar sig galen efter kusinen Nico. Lill förstår nog inte riktigt, hon har aldrig varit där, annat än som bebis. Vi kommer vara borta nästan en hel vecka. Cass stannar hemma men hennes bror och mamma kommer hit, passar på när huset nästan är tomt. Det känns fint!
I hennes familj är torsdagar familjedag. Då ringer alla alla och pratar. De som är i närheten av varandra försöker ses. Hon ringer sina föräldrar, sin morbror, sin mormor, sin farmor och sin bror. Hennes kusin, som hon var jättetight med, begick självmord för tre år sedan, helt oväntat. Verkade inte deppig eller något. Det hänger som en skugga över dem. Hans barn, som är några år äldre än våra, vet inte vad som hände. De vet bara att han dog.
Jag ser så mycket fram emot Rom. Det blir en annan sorts resa. Vi kommer ta tåget in till stan. Turista. Ska fråga syrran om tips på grejer som Son kan tänkas gilla. Han är stor nu, jag tror han kan ha glädje av det. Finns mycket att göra utanför stan också. Syrrans familj brukar åka till en gård där man får gå in till djuren och mata/gosa. Nu är alla barnen så stora att man kan gå på restaurang kvällstid. Det gick inte heller senast. Finns inte ett ställe med självaktning som öppnar innan 19.30.
Det närmar sig för Makes del med generationsskifte. Snart blir det officiellt. Han gruvar sig lite för det, orolig över att inte hitta sin plats, att inte kunna bidra, att inte känna att han har koll. Vad kommer personalen tycka om ägare som inte är operativa i verksamheten? Jag försöker lugna honom. Han kommer hitta sin plats, han kommer kunna bidra med massor. Personalen bryr sig mer om att den operativa ledningen gör ett bra jobb än huruvida en aktieägare är delaktig eller ej.
Det är skönt att ha firman på säkert geografiskt avstånd. Blir mer och mer för att hålla låg profil, här kommer det inte vara någon som vet vad vi har där och det är så vi vill ha det. Vill inte vara "de-som". Det där med hur man definierar sig och blir definierad av andra, jag tänker på det. Just nu är vi "de som har en fransk au-pair" - inte riktigt låg profil men det är värt det. Gu' så värt det är!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar