Eskalering

Världsrekord i skit tog jag igår. Orkar inte ens berätta. Drog uppgivet för Make när han kom hem och han blev så upprörd att norrländskan kom fram, så där som den gör när han är i affekt. Han säger att jag måste bita ifrån men jag vet att om jag gör det kommer jag få gånger tio tillbaka. 

Igår kväll skrev jag ett långt mejl till min chef men skickade det inte. Det kändes ändå bättre efteråt. Pratade med favoritkollegan och kunde inte låta bli att vräka ur mig allt, fast jag inte borde för han är den som sitter mest i skiten p g a mig, men han är så snäll och... fan, vilken kille. Vore man tio år yngre och singel. Eller bara singel, ärligt talat. Nå. Jaja. Han lyssnade, absorberade. Sa något som jag tolkar som att folk snackar skit om mig. Det sa han inte, men han sa att han tar mig i försvar. Att jag har haft jäkligt tuffa förutsättningar. Om han tar mig i försvar betyder det att någon eller några snackar skit. 

Favoritkollegan nr 2 ringde igår på dagen, när jag var som mest nerkörd. Jag blev så glad när jag såg hennes namn på skärmen att jag svarade med orden "JAG SAKNAR DIG!" Blev förvånad själv. Hon frågade vad fan som händer. Varför är det fortfarande ingen som vet att du ska sluta? Inte ens avdelningschefen vet och ingen fattar varför du inte svarar på frågorna om det som kaosar (det som min chef uttryckligen FÖRBJUDIT mig att svara på). Nu är det jag som framstår som arrogant och nonchalant, som inte svarar på mejlen. Helvete. 
Total överraskning för mig att det tydligen fortfarande inte gått ut info om att jag ska sluta, inte ens till ledningsgruppen tydligen.

Jag tänker inte göra något när jag slutar. Inget tack-för-den-här-tiden på Intranätet, ingen tårta i matsalen. Vetefan om jag ens är sugen på att säga hejdå, annat än till de få personer jag nu med facit på hand vet att jag tycker om. Jag har alltid sagt att man inte känner någon hundraprocentigt förrän man gjort slut med vederbörande, bokstavligt så väl som symboliskt talat. Jag trodde jag kände mina kollegor, men det gjorde jag nog inte. 

Det enda jag dagdrömmer om att göra, men som jag inte kommer men som hade varit roligt, vore att skriva "Adjöss och tack för fisken" på intranätet. I de allra flestas ögon är det bara en konstigt avskedshälsning, men de som kan sin Liftarens guide till Galaxen vet följande:

Märkligt nog hade delfinerna länge känt till Jordens förestående undergång och hade gjort många försök att göra mänskligheten uppmärksam på faran; men samtliga kommunikationsförsök misstolkades som skojiga övningar i att leka med bollar eller tigga godbitar, så dom gav upp till slut och lämnade Jorden för egen maskin strax innan vogonerna kom. Det absolut sista meddelandet från delfinerna missförstods som ett förbluffande läckert försök att göra en dubbel baklängessaltomortal genom en ring och samtidigt vissla the Star Spangled Banner, men det egentliga meddelandet var: Ajöss och tack för fisken.