Först ner. Sedan upp.

Jag tror ändå att det vänt nu, jag har varit nere på botten och tryckt ifrån.

 

Idag städar jag mitt kontor. Säger inte till någon att det är (planerar jag för) sista gången jag är här. Det känns också bra. Ett ytterst passiv-aggressivt fuck you, liksom att jag har för avsikt att blocka chefens nummer när jag väl stämplat ut permanent. Åh, jag hör ju hur det låter, liksom jag hörde hur jag själv lät igår när en ganska avlägsen kollega ringde för att han hört att jag skulle sluta. Jag borde inte ha, men det blev så och vi pratade i en timma. Jag kände inte igen min röst, den lät sprucken och klickande som när man inte har tillräckligt med saliv i munnen. Jag kände inte igen det jag sa, jag lät så j-a bitter. Borde kanske inte ha pratat, men efter senaste veckan är jag inte lika motiverad att hålla god min. Jag tar inte initiativ till det, men om någon frågar, lirkar lite, då kommer det.

 

Relationen jag förlikat mig med att ha förlorat verkar trots allt ändå inte vara över. Det är inte första gången den krisat, men den här gången trodde jag verkligen att det var över. Tidigare gånger har det varit upprört, mycket känslor från andra sidan. Den här gången ett sorgset men lugnt konstaterande om att det nog inte går längre och jag har inte försökt övertyga för det är mina förutsättningar som villkorar. Livet går i 180 och jag har varken energi eller tid att vara 'närvarande på distans' i ytterligare en relation. Jag tror att vi landade i något bra men time will tell, som dom säger.

 

Om det nu blir så att jag skriver lite mer om det här så får ni ha med er att jag inte går bakom ryggen på någon. Okej? Det är viktigt att ni förstår det.