Throwback till februari... 2013? En kollega och jag skulle till USA ihop, vi hade en systerfabrik utanför Minneapolis och hade varsitt ärende dit, men samtidigt, så vi reste ihop. Nu är han en av de få jag fortfarande har sporadisk kontakt med från det jobbet, men då, när jag hoppade in i hans bil klockan sex på morgonen för vidare färd mot flygplatsen, hade vi inte växlat många ord.
Vi flög Köpenhamn - Amsterdam men kom inte vidare. Det var snöstormar och skit, så efter många ovissa timmar bland en massa upprörda människor fick vi ut varsitt övernattningskit (väskorna var incheckade) och blev bussade till ett förvånansvärt fräscht Ibis precis utanför flygplatsområdet.
Han var sur och muttrig, tyckte att det var ett jävla skit men jag, som alltid blir motvalls när någon är på dåligt humör, kvittrade positivt och till slut lyckades jag få honom med mig om än motvilligt. Vi käkade en god middag, hade jättetrevligt och dagen efter kunde vi sova länge, slapp komma fram lika utmattade som vi skulle ha gjort dagen innan. Så många gånger han återkom till den resan efteråt, hur inåtahelvete positiv jag varit fast allt gick fel, hur trevlig resa det ändå blev.
Jag försöker tänka på det nu, när jag är inne i mina bittra, neggiga tankar. Det här är ju inte jag. Jag är att skratta åt eländet och säga Äh, fram kommer vi alltid! Nu hinner vi ju dricka ett glas vin också. Jag bjuder!
Nutid:
Vi avslutade just mitt sista avdelningsmöte. När vi går laget runt om veckan säger hon som tillfälligt ska ta över efter mig i förbigående att vi har en del kvar att avhandla innan jag slutar. När det blir min tur säger jag att jag som sagt slutar på onsdag så då är jag på kontoret. I övrigt inte ett ord från någon. Nada. Som att man varit inne på en veckas prao. Eller ska ta några dagars ledigt. Det hade gått att säga något vänligt utan att ljuga. Alla säger hejdå till alla. Jag säger ingenting. Vinkar inte ens sådär fjantigt mot kameran som de andra, trycker bara på röda knappen. Jag hatar det här stället. Hatar det och jag hatar den jag blivit här. Senast onsdag eftermiddag är det jag som, om det behövs, ger mig själv en smäll i ansiktet och rycker upp mig. Hör jag det?!
6 kommentarer:
Jag fattar inte att du orkar vara så plikttrogen genom allt det här. Hade jag varit du hade jag ”fått covidsymptom och feber” och inte jobbat en sekund mer. Du kommer ju ändå inte lämna nån där som referens om du skulle behöva tänker jag? Och dom har inte ens vett att vara normalt väluppfostrade och vänliga. Fuck ’em säger jag bara. Ta ett glas vin till lunchen, lägg upp fötterna och var stolt över att du vågar sluta när saker inte blir bra.
Fan vilket ställe! tur att du slutar.
Ge dig själv några klappar på axeln istället för en smäll, tycker jag. Åt h-e med dem!!❤
Det der er det verste med å være i en konflikt. Man blir tvungen til å være en versjon av seg selv som man egentlig ikke er, og det er egentlig ikke konflikten i seg selv som gjør det, det er faktisk motparten. Og det er ganske urettferdig. Heia deg!
Linn: Relevant poäng. Jag har tänkt tanken men de två som kommer ta över efter mig tycker jag ändå om och vill hjälpa så gott jag kan, samt någonstans - trots att jag tillfälligt blivit en bitterf***a, vill lämna med den lilla gnutta värdighet jag har kvar.
frk Figenschou: Så sant! Tack för kloka ord!
Tack Åsa och Carina också! Nu ser vi framåt (och är snälla med oss själva!) :-)
Tryck HÅRT på röda knappen! Vilket kasst beteende hos de andra.
Skicka en kommentar