Nockisar

Jaha, snart 40 år gammal har man upptäckt gnocci. Har alltid haft en bild av det som stabbigt och lite slemmigt men så gick det innan jul upp för mig att man ska steka dem och inte koka dem!

 

Asså gu' så gott det är! Och bästa är att det är sisådär hälften till en tredjedel av kalorierna jämfört med vanlig färskpasta. På nyårsdagen fick jag feeling och gjorde egna. Wow-poängen mer värda än den smakmässiga skillnaden, får jag nog påstå, men trevligt projekt om man nu är sugen på ett sådant.

 

Nocki, uttallas det förresten. Det upplyste, på förekommen anledning, min syster mig om precis så snorkigt som bara hon kan. Jorå, så nu lagas det gnocci hemma, minst en gång i veckan och ofta samma recept eftersom Make är tokig i det:
Man steker dem i smör och olja så de blir gyllene. Man ansar svartkål kokar ca 1 minut, lyfter upp och lägger i kallt vatten. När gnoccin är klar lägger man en finhackad vitlöksklyfta i pannan, lite extra smör, och svartkålen som man hackat lite grovt. Innan vitlöken börjar se bränd ut lägger man upp på tallrik, pressar lite citron på, en helvetes massa parmesan (ska man ta med en grej hem från Italien är det en kilosklump parmesan, eller två) och rostade pinjenötter. En 15-minutersövning och så jädra gott.

 

Barnen är inte lika frälsta som vi, men jag tycker att de ska kunna äta stekta potatisklumpar med massor av smör och riven parmesan på. Barn ska gilla det.