Så gick en helg

Är ej gräsis längre, Make kom hem i lördags. Jag har inte saknat honom en sekund under de nio dagar han varit borta. Något att se som ett orostecken kanske, men å andra sidan saknar jag inte mina barn en enda sekund heller om de är borta en vecka då och då. Jag är en sådan ensamvarg. Undrar hur lång tid det skulle ta innan jag faktiskt saknade någon, hur länge barnen skulle kunna bara borta innan jag saknade dem. Jag vet inte.

 

Det blev en fin helg i alla fall. På lördagen hade Son simskola och undertiden hämtade Lill och jag Make på stationen. Han åkte för att hämta Son igen och vi glömde båda den lilla detaljen att jag lämnat alla grejer inne på DAMERNAS. Haha, Make fick be någon random kvinna gå in och hämta grejerna. Sedan åt vi lunch på stan och efteråt kom Lills bästis hem för lek. Bästisens mamma och jag drack lite kaffe och pratade. Bestämde hundra procent spontant att äta take away-middag hos oss. Jag åkte till syriska kolgrillen där de har så många mumsiga tillbehör men de hade stängt. En lång stund stod jag utanför och pratade med ägaren. Han sa att två i personalen vad sjuka, men det hade nog, mellan raderna, mest med fastan att göra. Den började i lördags. Ställets kundkrets är nästan uteslutande islamisk, så det var ingen vidare business att ha öppet.

 

Det slutade med att jag åkte till stället som har stans bästa falafel och en del annat också. Plockade ihop lite av varje. Ett bergfalafel, en stor bytta hommus, en stor bytta tabbouleh, kycklingspett, kubba, bröd och lite annat. Tacksamt att ställa upp som buffé när man har gäster.

 

Igår fick jag komma iväg på en ytterst välbehövd urladdning. Varje gång känns det som en evighet sedan senast. Behovet uppdämt så till den grad att jag började blöda men märkte det inte förrän efteråt. Det såg värre ut än det var men jag blir alltid lite skakig av blod, när man inte förväntar sig det men kunde ändå inte låta bli ett andra varv en stund senare. Det går inte att låta bli.