Hemligheterna

Jag pratade med mamma. Hon ville berätta att hon ringt sin halvsyster. Min morfar var tillsammans (Gift? Förlovad?)  med en annan kvinna och mammas halvsyster är bara några veckor yngre än hon. Det kan väl vem som helst räkna ut, att detta på 50-talet i ett pyttelitet frikyrkligt småländskt samhälle inte var någon dans på rosor. Morfar ville först inte kännas vid min mamma och hotades med advokat för att erkänna faderskap, men något hände när mamma var liten, mormor och morfar blev ett par, gifte sig och fick ytterligare tre barn tillsammans. Halvsystern och mamma visste inte att de var halvsystrar, men mamma säger att hon ändå alltid kände på sig att det var något sådant för hon fick inte leka med den andra flickan och i samhället förundrades de (som inte visste hur det hängde ihop) över hur lika de två flickorna var varandra.

 

Jag har svårt att få ihop den här berättelsen med min morfar. Han är en av de snällaste, varmaste och härligaste personer jag känt. Det är så svårt att föreställa sig att han haft ett barn han inte velat kännas vid. Däremot kan jag mycket väl föreställa mig att min mormor förbjöd honom att ha kontakt med sin andra dotter, det hade inte förvånat mig ett dugg. Halvsystern var en hemlighet som bara mamma kände till i princip fram tills morfar låg på sin dödsbädd – jag tror att de andra syskonen fick veta det då. Mamma kände till det för att hennes mormor berättat det för henne.

 

De har i alla fall aldrig haft kontakt med varandra. När morfar gick bort fick halvsystern sin del, till min mormors stora missnöje men min mamma bestämde sig nyligen för att ringa upp sin halvsyster. När hon återgav samtalet började jag gråta. Halvsystern blev så glad för att hon ringde och de pratade en lång, lång stund. Det kändes som att vi alltid känt varandra sa mamma. Systern berättade om att hon i tonåren hade tagit kontakt med morfar för att träffa honom och åkte i hemlighet, tillsammans med sin kompis och kompisens mamma, många mil för att ses men han dök aldrig upp och sedan tog hon inte kontakt igen. Hon berättade för mamma om hur hon fantiserat att han skulle komma körandes en dag för att träffa henne, att hon skulle få lära känna sin pappa, men han kom aldrig och den enda bild hon hade på honom var från när hon var liten och satt i hans knä, men den hade hennes mamma rivit sönder. Hon ville så gärna veta hur han sett ut och hur han varit. Mamma berättade att han alltid hade sådan fart i kroppen, kunde aldrig sitta stilla. "Precis så är jag också!" sa halvsystern. "Jag med!" sa mamma. Det stämmer verkligen. Så hjärtskärande när man tänker på hur det präglar en person att växa upp och veta att det finns en förälder där ute, som inte vill ha med en att göra. Det går aldrig över. Så grymt att förneka sitt barn. 

 

Mamma sa till mig att hon ångrar så att hon inte sa till morfar på skarpen, tvingade honom att träffa sin dotter medan möjligheten fortfarande fanns men att hon i alla fall kan träffa henne själv. De ska ses efter sommaren.