När nog är nog

Någonstans läste jag en så bra ordalydelse om en kvinna som mördat sin man och att det inte var på grund av en betydande enskild händelse, utan ett resultat av en väldig massa små händelse och den sista händelsen var bara det som fick bägaren… ja ni fattar. Oroa er inte, jag har inte mord i sinnet, men jag tänker ganska ofta på det, hur dropparna faller och till slut får man nog. När det händer tror Make alltid att den sista droppen är enda orsaken bara för att jag varit tyst om de föregående tusen. Det finns alltid en bra förklaring till den där ettusenförsta droppen, en förmildrande omständighet.

 

Med detta sagt känner jag att en av mina bägare är på ytspänningen nu och jag tror att jag i princip ganska snart kommer sluta laga mat till min familj. Senast året har inte varit bra. Till ganska stor del har Sofia bidragit till frustrationen, men Make än mer. Inte nog med att han inte ens reflekterar över att jag alltid lagar mat och att jag alltid lagar god, varierad, kreativ och för det mesta fräsch mat, från fucking scratch - nästan värre är att måltid efter måltid efter måltid se honom sitta och peta i maten. Besticken arbetar oupphörligen när de förbereder nästa tugga. Skär, delar, finfördelar, för åt sidan, delar, skär, för åt sidan, finfördelar, för åt sidan. Ibland har jag frågat om han vill att jag ska hämta en pincett och ett förstoringsglas åt honom men egentligen vill jag säga åt honom att förihelvete bara äta maten och var glad.

 

Igår kokade det torrt när jag ångade potatis till moset. Ja, det var en miss. Jag räddade potatisen, gjorde moset men jovisst, det var en bismak av bränt men inte så illa att det inte gick att äta. Son, som annars är rätt känslig, tuggade i sig och kommenterade inte så så illa tror jag inte att det var. Luktade i köket mer än moset smakade. Make tog en liten liten klick som han inte åt upp. Sedan slängde han grytan, dramatiskt demonstrativt: Den här är förstörd. Inte så att samma sak inte hänt tidigare – man gnider ur den med svinto och så är det inte mer med det.

 

Nu när jag sovit på saken tror jag att jag bestämt mig. Jag kommer inte laga mat mer om jag inte själv vill ha.

Jag kan koka makaroner till barnen, inte så att de ska svälta ihjäl. Om Make inte vill ha makaroner (det vill han inte) eller macka (som antagligen blir det jag äter på kvällarna) så får han laga sin egen mat och det kan han göra tills han inser hur lyxigt det är att ha någon som lagar mat till en. Jag hör min egen röst från framtiden: Jag var jättebra på att laga mat, tyckte verkligen om det men nu gör jag det inte längre, tröttnade på att ingen uppskattade det.