Ingenting försvinner allt finns kvar

Ja, så det här att mamma träffade sin syster Anna för första gången i fredags:

Lunchen hade gått bra och de tillbringade ett antal timmar ihop. Mamma ångrar att hon inte tog tag i saken medan morfar fortfarande levde så att Anna hade fått träffa honom men nu är det som det är och en syster är bättre än ingenting.

 

De var ett gäng som umgicks, var ute och dansade och så. Min mormor, Annas mamma (Vi kallar henne Inger) och morfar, som då var förlovad med Inger. Vad Inger berättat för Anna var att en kväll hade plötsligt min mormor och morfar försvunnit tillsammans från en dans och senare visade det sig att de åkt till morfars gård några mil bort. Väldigt sannolikt blev min mamma till i den lilla stugan på kullen som hör till gården. När jag var liten och vi tillbringade sommarloven med mamma hos mormor och morfar bodde vi alltid i den lilla stugan. Medaljongtapeter, utedass, inget rinnande vatten och en teve som man vrider på rattar för att hjälpligt ställa in kanalerna. Där kollade syrran och jag på Tippen och åt cornflakes med filmjölk och ohälsosamma mängder strösocker många, många sommarmorgnar. Ingenting försvinner, allt finns kvar.

 

Inger och morfar gifte sig för att sedan skiljas när mamma och Anna var två. Fram tills dess bodde mamma med sin mormor och morfar. När mamma fyllt två och morfar lämnat Inger gifte han sig med mormor och då flyttade hela den nya familjen ihop. Efter det träffade han inte Anna en enda gång och Inger ville inte prata om honom. Inger träffade en ny man som hon gifte sig- och fick tre döttrar till med, men separerade från i början och 70-talet. Efter det bodde hon och de fyra flickorna själva, med ett städjobb som enda inkomstkälla.

 

Det Anna sa var nästan värst av allt var att hennes farfar var hennes lärare under uppväxten. Han och farmodern bodde nära Anna och de hade en liten hund som Anna tyckte så mycket om att leka med så hon träffade dem ganska ofta, men inte en enda gång låtsades de om att hon var deras barnbarn. Då hade hon ändå varit det i två år, innan morfar lämnade Inger. Så hjärtskärande att tänka på.

 

Men bilden på 69-åriga mamma och Anna bredvid varandra, båda blankögda men glada. Den är fin.