Mäktigt

Jag har skrivit tidigare om min mammas halvsyster vi kan kalla henne Anna. Lång historia kort: Morfar var förlovad med en annan kvinna och träffade min mormor (då 16 år) på sidan. Mormor blev gravid och min mamma föddes någon månad innan Anna föddes av fästmön. Under min mammas första år vägrade morfar erkänna faderskapet, först när hennes föräldrar kopplade in en advokat erkände han faderskapet, lämnade sin fru (gissar jag att hon var då) och Anna och gifte sig istället med mormor. Tänk dessutom att allt detta hände i ett litet, litet småländskt samhälle, mitt i bibelbältet.

 

Under mammas uppväxt visste varken hon eller hennes tre syskon att de hade en halvsyster. Mamma hade det nog på känn men fick det bekräftat av gammelmormor innan hon dog. Hennes syskon fick reda på det i samband med att morfar var döende. När arvet skulle skiftas blev Anna kompenserad enligt sin rätt som bröstarvinge men all kommunikation sköttes genom hennes advokat.

 

I somras bestämde sig min modiga mamma för att kontakta Anna och en dag ringde hon upp henne, presenterade sig och sa "Det är jag som är din syster". Samtalet blev låååångt och jag kunde inte hejda tårarna när mamma berättade om det efteråt. Anna hade ingen kontakt med sin pappa efter att han lämnat henne och hennes mamma. Mamman träffade en ny man och ville inte prata om morfar. Det fanns inga bilder kvar, mamman hade förstört alla. Under tiden hade mormor och morfar flyttat otaliga gånger. Morfar drev affär, ungefär en gång om året flyttade familjen till en ny stad där morfar fick ansvar för att ta över en dåligt fungerande Konsumbutik, vända den till något bra innan det var dags att flytta till nästa stad.

 

En gång, när Anna var ungefär 16, brevväxlade hon under en period med morfar och de bestämde att ses. Anna vågade inte berätta om det för sin mamma, men hennes bästa väns mamma skulle köra henne till staden där min mammas familj bodde, en ganska ansenlig biltur på den tiden. Anna väntade och väntade men morfar dök aldrig upp. Då bestämde hon sig för att aldrig kontakta honom igen men under hela uppväxten har hon undrat varför han inte velat vara med henne, inte velat ha kontakt med henne – ett sår som aldrig läkte.

 

Det är svårt att få ihop. Mannen som svek sin dotter så djupt var samma som min underbare morfar, omstänksam och mån om allas välbefinnande. Jag tror att han var feg. Min mormor har alltid varit en egoistisk dramaqueen och jag är ganska säker på att hon förbjöd honom att ha kontakt med sin dotter. Trots det var han en jävla fegis, men möjligen var det annorlunda då. Pappor bedömdes kanske inte vara lika viktiga för sina barn som idag.

 

I vuxen ålder har Anna undrat om vem han var och vad i henne som kommer från honom. När mamma ringde och de började prata hade Anna tusen frågor och ville att mamma skulle berätta allt om deras gemensamma pappa. De jämförde egenheter, mamma berättade om sådant hon ärvt från morfar, till exempel det här att hon aldrig kan sitta stilla, hela tiden måste göra något. Anna skrattade och sa att hon är exakt likadan. Sedan bad hon mamma skicka några bilder på morfar. 

 

Idag SMS:ade mamma. Hon och Anna ska ses imorgon och äta lunch, för första gången.

Det är mäktigt.