Det blev ännu en söndag i skogen hos Seglaren. Lite för sen i starten, behövde göra några stopp på vägen, ladda bilen, lunch hos honom och plötsligt var klockan efter halv två. Jag hade frågat om det var okej att göra som tidigare, att jag anländer ’civil’. Han uppskattar terminologin och jag gillar känslan att både anlända och lämna som den jag är i verkliga världen. Den jag är med honom existerar bara där.
Sminket, den mörka ögonskuggan och ny vattenfast eyeliner som ändå skulle visa sig inte riktigt hålla måttet. Håret i stram fläta. Visst är det en uniform. Han såg mig några sekunder innan jag såg honom eftersom han placerat sig i en fåtölj i ett rum jag glömmer bort men varifrån han såg mig så snart jag klivit ut från badrummet. Den blicken kommer jag kunna leva på ett tag, liksom pirret i magen när han reste sig och kom emot mig. Inte så att jag blir rädd, men instinktivt backar jag ändå några minimala steg. Hans storlek tar fortfarande andan ur mig, precis allt med honom är stort.
Timmar senare öppnar vi sovrumsfönstret och släpper in frisk luft, ligger nära varandra men inte tätt. Mitt huvud på hans ben, mina fingertoppar rör sig slött från hans bröstkorg ner mot hans ljumskar och upp igen. Hans fingertoppar lika lätt i min svank, över min höft och rumpa. Svetten får självtorka och utanför ett lätt regn. Ingen av oss känner någonsin behov av att tynga de där stunderna med ord och uppskattar varandra för det. Inga verbala ömhetsbetygelser, inga klibbiga uttalanden med förväntan på bekräftande respons. Jag vet att han njuter och mår bra, han vet att jag njuter och mår bra. Inget behöver sägas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar