Jag tycker verkligen att allt är annorlunda den här gången.
Förra gången kaskadkräktes jag i fem veckor. Den här gången har jag inte kräkts alls, men mår däremot fortfarande ganska "tjuvtjockt", så här snart i vecka 16.
Förra gången fick jag jättebra hy och hår. Den här gången: Not so much. Hyn är i och för sig bättre nu men i början hade jag mycket konstiga kvisslor och nästan utslag. Inga finnar/acne.
Nu märkte jag precis att mina fötter är jättesvullna. Det var de aldrig förra gången, t o m upplevde jag att fötterna blev en halv storlek mindre! Jättekonstigt, men plötsligt kunde jag ha ett par pumps som stått under skrivbordet i ett halvår och som varit alldeles för små. De där skorna hade jag tills de var helt utslitna sedan.
Jag är fortfarande sugen på surt men har insett att sura godisar är big no-no. Jag skyr citronsyra som pesten, har haft betydligt enklare med munsår tack vare det. Däremot kan jag klämma i mig en hel citron eller en skål halvtinade hallon till kvällsmyset. Sött är jag noll sugen på (som vanligt) och egentligen inte på salt heller. Bara syrligt och surt.
Redan så trött på alla som ba' Vet ni vad det blir? Kan ingen jävel fråga hur jag mår istället? Eller när det är dags? Eller vad fan som helst? Så jag svarar samma sak varje gång: Nej men vi hoppas på en liten människa.
Det hade varit så roligt med en tjej och alla udda tecken tolkar jag som att det kanske är en tjej i magen. Å andra sidan blev bebisen till när jag hade 'full blom' på ägglossningen och det sägs vara ett ganska säkert sätt att få en kille. Dessutom är de i Makes syskonskara två bröder och en syster, vilket jag (ej särskilt vetenskapligt belagt fast ändå inte helt taget ur luften) tolkar som att sannolikheten att vi får en tjej är en på tre.
tisdag 16 maj 2017
måndag 15 maj 2017
Farmor
Farmor lever, förresten. Vet inte hur länge hon gör det, det är lite upp och ner. I fredags var hon bättre (även om jag som saknar referensramar tyckte att hon verkade jättedålig) men så dipp i helgen igen.
Hon ska i alla fall få komma till Hemmet igen. Det är Hemmet själva som insisterar på det, säger att hon har det bättre där. På sjukhuset har ingen tid med henne och hon behöver egentligen ingen aktiv vård, bara dropp och tillsyn. På Hemmet kan farfar sitta med henne och hon har sina egna saker. Vi tänker att om det slutet nu, så är det fint om farfar får vara med henne så mycket som möjligt. Det måste vara oerhört frustrerande från honom att inte kunna träffa henne så mycket han vill nu när hon är så dålig.
De har varit gifta i 65 år.
Bilden av när farfar lutade sig över farmor där hon låg i sin säng på sjukan och strök henne över kinden. Inte ett öga torrt, kan jag säga.
Livspussel schmussel
Om man bara varit lite förmöööögen så hade jag gått ner i arbetstid till typ 80 procent eller något. Inte för att det är jobbigt att jobba eller för att vara mer med barnet utan för att jag hinner fasen inte jobba heltid! Jag får inte ihop mina 40 timmar i veckan mellan dagishämt/lämn och allt annat som måste fixas.
Okej, i fredags tog jag semester så det räknas inte men idag måste jag sluta vid 15 för att åka till Ikealand och träffa en fd kollega som gjorde en stor operation i vintras och fortfrande är sjukskriven. Det blir kul, en tredje fd kollega möter upp där så det blir lite reuinon, den tredje kollegan har jag inte träffat sedan jag slutade där för tre år sedan. Men nu är den här veckan också körd.
Make får ihop sina veckor, med nöd och näppe, för han jobbar på helgerna nu när han har högsäsong men jag pallar inte att sitta en halv söndag. Vill inte det. Funderar på att föreslå att vi har Son på dagis en halvtimma längre, i alla fall nu när det är så snärjigt, men Make kommer inte gå med på det. Håhåjaja.
Okej, i fredags tog jag semester så det räknas inte men idag måste jag sluta vid 15 för att åka till Ikealand och träffa en fd kollega som gjorde en stor operation i vintras och fortfrande är sjukskriven. Det blir kul, en tredje fd kollega möter upp där så det blir lite reuinon, den tredje kollegan har jag inte träffat sedan jag slutade där för tre år sedan. Men nu är den här veckan också körd.
Make får ihop sina veckor, med nöd och näppe, för han jobbar på helgerna nu när han har högsäsong men jag pallar inte att sitta en halv söndag. Vill inte det. Funderar på att föreslå att vi har Son på dagis en halvtimma längre, i alla fall nu när det är så snärjigt, men Make kommer inte gå med på det. Håhåjaja.
onsdag 10 maj 2017
I korta drag
Jag skulle vilja skicka en brevbomb till ekonomiavdelningen. Eventuellt inte så smart, eftersom mitt kontor är typ rakt under deras. Osäker på hur sprängverkan är genom golv/tak. Men jävlar så jobbiga de är. Har aldrig träffat på en mer nitisk Ekonomi. Det är på gränsen till misstroendeförklarande. Inte så att jag sitter och hittar på grejer, men ändå ska de dubbelkolla med någon annan och kommer naturligtvis fram till något annat. Den där grejen tar enligt någon arbetsledare tre minuter att montera. Inte fem som du räknat med. Så du får räkna om ditt projekt. Man ba'....!!!!!!
Farmor ligger på sjukhus och är dålig. Hon fick en hjärnblödning för några dagar sedan men verkade pigga på sig, fast igår var det sämre igen. På ett sätt hoppas jag lite att hon får gå så här. Hon har varit så glad och nöjd med livet men hon är gammal och virrig och jag tror att hon känner sig färdig. Samtidigt så sorgligt. Jag har kvar alla mor/farföräldrar. Inte många 34-åringar som kan säga det. Farmor är ändå favoriten. Roligare människa finns inte.
Igår hade jag utvecklingssamtal med min chef. Lite av ett guld-tillfälle för jag har aldrig haft någon chef jag pratat så lite med över tid. Nå, eftersom jag bara jobbat ett år och inte hade några mål från 2016 att diskutera gick vi direkt på de 'mjuka' frågorna. Han sa bara snälla saker. Oklart om det var för att allt är perfekt, eller för att han ville ha det snabbt och lätt avklarat. Han tyckte i alla fall att det bästa med mig är att jag är så bra på samarbete, att jag känner stort ägandeskap och att jag "vill mycket". Jag frågade om jag skulle räkna med ett "men" efter det men nej. Han var nöjd, glad att ha mig i teamet och det är trevligt att höra. Han är den ärliga typen.
Vecka 15 idag och nu syns det rejält, så mycket att de som inte vet vågar fråga. "Det är inte nattagammalt, det där." sa en fabriksgubbe och pekade på magen. Öhh, nej.
F ö glad att jag meddelade farmor och farfar med KUB-bild förra veckan. De hade firat och bara några dagar senare blev farmor dålig. Det känns ändå fint.
Leverantör på besök igår. När det bara var han och jag i receptionen, precis innan han skulle gå, lutade han sig fram och meddelade mycket med mycket låg röst att jag vunnit vin i någon marknadsundersökning jag svarat på. Jag blev lite paff (vinner aldrig något) och direkt misstänksam, just därför. Nu sa leverantören att han hade priset i bilen och undrade (ännu lägre röst) hur jag ville göra med det. Underförstått: Ska du hänga med ut på parkeringen och hämta det och lägga det direkt i din bil så du slipper visa kollegorna? Underförstått: Inte helt kosher att ta emot vin-gåva. Jag tackade nej. Våra riktlinjer är liksom många andras oerhört tydliga: Inte ta emot något. Han blev inte förvånad men av hans beteende förstår jag att det är många som inte får ta emot, men som ändå gör det. Fan, man skulle ha varit inköpare för 20-30 år sedan. Då var det andra bullar.
Farmor ligger på sjukhus och är dålig. Hon fick en hjärnblödning för några dagar sedan men verkade pigga på sig, fast igår var det sämre igen. På ett sätt hoppas jag lite att hon får gå så här. Hon har varit så glad och nöjd med livet men hon är gammal och virrig och jag tror att hon känner sig färdig. Samtidigt så sorgligt. Jag har kvar alla mor/farföräldrar. Inte många 34-åringar som kan säga det. Farmor är ändå favoriten. Roligare människa finns inte.
Igår hade jag utvecklingssamtal med min chef. Lite av ett guld-tillfälle för jag har aldrig haft någon chef jag pratat så lite med över tid. Nå, eftersom jag bara jobbat ett år och inte hade några mål från 2016 att diskutera gick vi direkt på de 'mjuka' frågorna. Han sa bara snälla saker. Oklart om det var för att allt är perfekt, eller för att han ville ha det snabbt och lätt avklarat. Han tyckte i alla fall att det bästa med mig är att jag är så bra på samarbete, att jag känner stort ägandeskap och att jag "vill mycket". Jag frågade om jag skulle räkna med ett "men" efter det men nej. Han var nöjd, glad att ha mig i teamet och det är trevligt att höra. Han är den ärliga typen.
Vecka 15 idag och nu syns det rejält, så mycket att de som inte vet vågar fråga. "Det är inte nattagammalt, det där." sa en fabriksgubbe och pekade på magen. Öhh, nej.
F ö glad att jag meddelade farmor och farfar med KUB-bild förra veckan. De hade firat och bara några dagar senare blev farmor dålig. Det känns ändå fint.
Leverantör på besök igår. När det bara var han och jag i receptionen, precis innan han skulle gå, lutade han sig fram och meddelade mycket med mycket låg röst att jag vunnit vin i någon marknadsundersökning jag svarat på. Jag blev lite paff (vinner aldrig något) och direkt misstänksam, just därför. Nu sa leverantören att han hade priset i bilen och undrade (ännu lägre röst) hur jag ville göra med det. Underförstått: Ska du hänga med ut på parkeringen och hämta det och lägga det direkt i din bil så du slipper visa kollegorna? Underförstått: Inte helt kosher att ta emot vin-gåva. Jag tackade nej. Våra riktlinjer är liksom många andras oerhört tydliga: Inte ta emot något. Han blev inte förvånad men av hans beteende förstår jag att det är många som inte får ta emot, men som ändå gör det. Fan, man skulle ha varit inköpare för 20-30 år sedan. Då var det andra bullar.
måndag 8 maj 2017
Gravid i Italien
När syrran var gravid (i Italien, då'rå) skiljde sig kostråden en smula åt mot här. Hon fick noggranna instruktioner från sin läkare (man träffar läkare, inte barnmorskor som här) om att absolut inte äta för mycket. Till frukost rekommenderade han till exemepel ett kex eller två av rostat bröd-karaktär, med lite nutella eller marmelad på. Inte mer än så! "Och ingen buffelmozzarella...!" hade han tydligen sagt med retstickeröst och pekfingret vaggandes i luften. Inte för att det är farligt utan för att det är, eller anses vara, fett.
I övrigt har jag upplevt att de i italien är mer kinkiga än i Sverige. Skaldjur tycker de inte alls att man ska äta och inte kaffe heller. Skaldjuren har kanske med klimatet att göra, eftersom det är så varmt och därmed större risk för röta. På restauranger är personalen oerhört insatt. "Den kan du äta. Den och den och den men inte den och inte den!" Och som gravid blir man behandlad som en drottning, förutsatt att det syns alltså. Enligt syrran hände det att hon blev utskälld av folk för att hon inte gick före i kön, när de såg att hon var gravid.
På hela taget är Italien ett fantastiskt land att åka till om man har småbarn. Som mamma behandlas man som helig och italienare älskar barn. Som svåger sa, på tal om jag skulle åka dit med Frank och som synligt gravid: "De skulle dela havet för dig." Alla är vänliga och ser sin möjlighet att hjälpa. På flygbussen när Son och jag var där själva senast frågade tjejen som sålde biljetter om det bara var vi två, ingen mer vuxen? Jag bekräftare och då såg hon till att vi fick gå före hela buffliga kön och att chauffören hjälpte oss med väskorna. Sådant händer hela tiden. Så kommer man tillbaka och ska upp med sovande barn på bussen till flygplatsparkeringen och de som redan står i bussen bara glor på en när man kämpar med vagn och väskor. Ibland skulle man bara vilja ge skandinaver en high five. I ansiktet. Med ett brännbollsträ.
I övrigt har jag upplevt att de i italien är mer kinkiga än i Sverige. Skaldjur tycker de inte alls att man ska äta och inte kaffe heller. Skaldjuren har kanske med klimatet att göra, eftersom det är så varmt och därmed större risk för röta. På restauranger är personalen oerhört insatt. "Den kan du äta. Den och den och den men inte den och inte den!" Och som gravid blir man behandlad som en drottning, förutsatt att det syns alltså. Enligt syrran hände det att hon blev utskälld av folk för att hon inte gick före i kön, när de såg att hon var gravid.
På hela taget är Italien ett fantastiskt land att åka till om man har småbarn. Som mamma behandlas man som helig och italienare älskar barn. Som svåger sa, på tal om jag skulle åka dit med Frank och som synligt gravid: "De skulle dela havet för dig." Alla är vänliga och ser sin möjlighet att hjälpa. På flygbussen när Son och jag var där själva senast frågade tjejen som sålde biljetter om det bara var vi två, ingen mer vuxen? Jag bekräftare och då såg hon till att vi fick gå före hela buffliga kön och att chauffören hjälpte oss med väskorna. Sådant händer hela tiden. Så kommer man tillbaka och ska upp med sovande barn på bussen till flygplatsparkeringen och de som redan står i bussen bara glor på en när man kämpar med vagn och väskor. Ibland skulle man bara vilja ge skandinaver en high five. I ansiktet. Med ett brännbollsträ.
Erkänner, del 2: Jag är "en sån"
Ehm, jo, jag har typ skrivit en bok.
Jag föraktar folk som går runt och pratar om att de ska skriva en bok, eller håller på att skriva en bok så jag har inte sagt något till en levande själ utom Make, för under en period skrev jag rätt intensivt och det blev svårt att förklara varför jag satte mig med datorn i knät varje ledig stund men han har inte läst ett ord och jag har inte sagt ett ord om den. Annars vet ingen och jag vill ha det så. Nu har jag inte rört den sedan gravidbeskedet, har inte haft energi till det, men bläddrade lite i fredags och som tidigare när jag läser efter ett längre uppehåll tänker jag: Men vad tusan, det är faktiskt inte så jäkla pjåkigt ändå!
Jag är tämligen övertygad om att den hade varit kommersiellt gångbar och jag tycker att den behövs, den fyller ett inte helt obetydligt tomrum i genren. Jag inbillar mig inte att jag är någon stjärnförfattare, jag är inte den som skapar magi med ord men har lagt ribban därefter. Jag försöker inte åstadkomma något svulstigt eller litterärt storslaget men jag har innehållet och dialogen på min sida.
Det är bara det där jädra slutet som trilskas. Allt är ju naturligtvis hittepå fast bygger ändå "på egna erfarenher". Slutet går bortom egna erfarenheter och därför har jag nog svårt att få till det, tror jag. Hela projektet ska bottna i realism, bestämde jag från början och för slutet bottnar jag inte längre, vet inte om det är realistiskt eller inte. Å andra sidan, vet inte jag vet väl ingen annan heller?
Plus att slutet måste bli obehagligt, nästan vad-är-det-här-för-sjuk-skit?-obehagligt och jag är ju en 'behaglig' person som vill att alla ska vara nöjda och glada och det kanske är det som gör att jag inte ens själv är bekväm med det jag fått ur mig på typ tredje försöket. Gu' så svårt men så här ett år och 300 sidor (luftigt skrivet, naturligtvis!) senare är jag fortfarande taggad så något måste ju vara rätt.
Jag föraktar folk som går runt och pratar om att de ska skriva en bok, eller håller på att skriva en bok så jag har inte sagt något till en levande själ utom Make, för under en period skrev jag rätt intensivt och det blev svårt att förklara varför jag satte mig med datorn i knät varje ledig stund men han har inte läst ett ord och jag har inte sagt ett ord om den. Annars vet ingen och jag vill ha det så. Nu har jag inte rört den sedan gravidbeskedet, har inte haft energi till det, men bläddrade lite i fredags och som tidigare när jag läser efter ett längre uppehåll tänker jag: Men vad tusan, det är faktiskt inte så jäkla pjåkigt ändå!
Jag är tämligen övertygad om att den hade varit kommersiellt gångbar och jag tycker att den behövs, den fyller ett inte helt obetydligt tomrum i genren. Jag inbillar mig inte att jag är någon stjärnförfattare, jag är inte den som skapar magi med ord men har lagt ribban därefter. Jag försöker inte åstadkomma något svulstigt eller litterärt storslaget men jag har innehållet och dialogen på min sida.
Det är bara det där jädra slutet som trilskas. Allt är ju naturligtvis hittepå fast bygger ändå "på egna erfarenher". Slutet går bortom egna erfarenheter och därför har jag nog svårt att få till det, tror jag. Hela projektet ska bottna i realism, bestämde jag från början och för slutet bottnar jag inte längre, vet inte om det är realistiskt eller inte. Å andra sidan, vet inte jag vet väl ingen annan heller?
Plus att slutet måste bli obehagligt, nästan vad-är-det-här-för-sjuk-skit?-obehagligt och jag är ju en 'behaglig' person som vill att alla ska vara nöjda och glada och det kanske är det som gör att jag inte ens själv är bekväm med det jag fått ur mig på typ tredje försöket. Gu' så svårt men så här ett år och 300 sidor (luftigt skrivet, naturligtvis!) senare är jag fortfarande taggad så något måste ju vara rätt.
Treårsnews
Son är så rolig/mysig/utmanande nu. Han verkar ha kommit in i treårstrotsen vilket på något vis knappt bekommer mig nu när jag vet vad det är. Vi fattade inte att han betedde sig så konstigt, skulle domdera om helt ologiska saker och sedan blev hysteriskt förbannad för ingenting så jag googlade och läste att när treåringar bossar med sina föräldrar (mamma, du ska sitta där. Nej där! Nej, DÄR! NEJ DÄÄÄÄR!" och inget hjälper (de blir bara argare om man gör som de säger) så är det deras sätt att fråga vem som bestämmer och flyttar man på sig säger man att det är barnet som bestämmer. Barnet vill inte bestämma, så därför frågar det igen.
Nu när jag vet det är det lätt att bara säga nej, jag flyttar inte på mig. Lugnt och stilla. Det funkar. Tror jag. Han har inte blivit sådär rosenrasande senaste dagarna.
Som en silver lining har han blivit så gosig senaste veckorna. Han har aldrig velat gosa innan, men nu säger han att han vill gosa. Han kryper upp i famnen och leker att han är en kattunge. Så mysigt! Annan grej som hänt sedan han fyllde tre/slutade med napp är att han plötsligt sover hela nätter! Innan fick vi mer som regel än undantag gå upp och göra välling en gång per natt men det slutade bara sådär. Det kan även bero på att vi bytte vällingsort (palmoljelarmet) från Nestlé till Semper. Bättre grejer och kanske sover han bättre på det? Oklart, men tacksamt!
Nu när jag vet det är det lätt att bara säga nej, jag flyttar inte på mig. Lugnt och stilla. Det funkar. Tror jag. Han har inte blivit sådär rosenrasande senaste dagarna.
Som en silver lining har han blivit så gosig senaste veckorna. Han har aldrig velat gosa innan, men nu säger han att han vill gosa. Han kryper upp i famnen och leker att han är en kattunge. Så mysigt! Annan grej som hänt sedan han fyllde tre/slutade med napp är att han plötsligt sover hela nätter! Innan fick vi mer som regel än undantag gå upp och göra välling en gång per natt men det slutade bara sådär. Det kan även bero på att vi bytte vällingsort (palmoljelarmet) från Nestlé till Semper. Bättre grejer och kanske sover han bättre på det? Oklart, men tacksamt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)