Jag tycker verkligen att allt är annorlunda den här gången.
Förra gången kaskadkräktes jag i fem veckor. Den här gången har jag inte kräkts alls, men mår däremot fortfarande ganska "tjuvtjockt", så här snart i vecka 16.
Förra gången fick jag jättebra hy och hår. Den här gången: Not so much. Hyn är i och för sig bättre nu men i början hade jag mycket konstiga kvisslor och nästan utslag. Inga finnar/acne.
Nu märkte jag precis att mina fötter är jättesvullna. Det var de aldrig förra gången, t o m upplevde jag att fötterna blev en halv storlek mindre! Jättekonstigt, men plötsligt kunde jag ha ett par pumps som stått under skrivbordet i ett halvår och som varit alldeles för små. De där skorna hade jag tills de var helt utslitna sedan.
Jag är fortfarande sugen på surt men har insett att sura godisar är big no-no. Jag skyr citronsyra som pesten, har haft betydligt enklare med munsår tack vare det. Däremot kan jag klämma i mig en hel citron eller en skål halvtinade hallon till kvällsmyset. Sött är jag noll sugen på (som vanligt) och egentligen inte på salt heller. Bara syrligt och surt.
Redan så trött på alla som ba' Vet ni vad det blir? Kan ingen jävel fråga hur jag mår istället? Eller när det är dags? Eller vad fan som helst? Så jag svarar samma sak varje gång: Nej men vi hoppas på en liten människa.
Det hade varit så roligt med en tjej och alla udda tecken tolkar jag som att det kanske är en tjej i magen. Å andra sidan blev bebisen till när jag hade 'full blom' på ägglossningen och det sägs vara ett ganska säkert sätt att få en kille. Dessutom är de i Makes syskonskara två bröder och en syster, vilket jag (ej särskilt vetenskapligt belagt fast ändå inte helt taget ur luften) tolkar som att sannolikheten att vi får en tjej är en på tre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar