När syrran var gravid (i Italien, då'rå) skiljde sig kostråden en smula åt mot här. Hon fick noggranna instruktioner från sin läkare (man träffar läkare, inte barnmorskor som här) om att absolut inte äta för mycket. Till frukost rekommenderade han till exemepel ett kex eller två av rostat bröd-karaktär, med lite nutella eller marmelad på. Inte mer än så! "Och ingen buffelmozzarella...!" hade han tydligen sagt med retstickeröst och pekfingret vaggandes i luften. Inte för att det är farligt utan för att det är, eller anses vara, fett.
I övrigt har jag upplevt att de i italien är mer kinkiga än i Sverige. Skaldjur tycker de inte alls att man ska äta och inte kaffe heller. Skaldjuren har kanske med klimatet att göra, eftersom det är så varmt och därmed större risk för röta. På restauranger är personalen oerhört insatt. "Den kan du äta. Den och den och den men inte den och inte den!" Och som gravid blir man behandlad som en drottning, förutsatt att det syns alltså. Enligt syrran hände det att hon blev utskälld av folk för att hon inte gick före i kön, när de såg att hon var gravid.
På hela taget är Italien ett fantastiskt land att åka till om man har småbarn. Som mamma behandlas man som helig och italienare älskar barn. Som svåger sa, på tal om jag skulle åka dit med Frank och som synligt gravid: "De skulle dela havet för dig." Alla är vänliga och ser sin möjlighet att hjälpa. På flygbussen när Son och jag var där själva senast frågade tjejen som sålde biljetter om det bara var vi två, ingen mer vuxen? Jag bekräftare och då såg hon till att vi fick gå före hela buffliga kön och att chauffören hjälpte oss med väskorna. Sådant händer hela tiden. Så kommer man tillbaka och ska upp med sovande barn på bussen till flygplatsparkeringen och de som redan står i bussen bara glor på en när man kämpar med vagn och väskor. Ibland skulle man bara vilja ge skandinaver en high five. I ansiktet. Med ett brännbollsträ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar