Nu har man ju haft barn tillräckligt länge för att veta att allt är övergående, bra som dåligt, men det är lätt att förtränga nu när sömnen funkar bättre än någonsin! Sedan vi slutade med napp i slutet av april har det varit svårt att natta. Han har haft svårt att komma till ro och det har tagit 1-2 timmar varje kväll. Vi har börjat natta vid 20-tiden (för han har inte varit trött innan, har vi trott/tänkt) och så har han somnat vid 21.30 - 22 och det har varit rätt jobbigt för då ska man ju sova själv.
Koden jag tror att vi knäckt nu är att passa sömntåget! Han har ett som går någonstans mellan kl 18 och 19 och fångar man det går nattningen som en dans så det gäller att vara jäkligt uppmärksam vid det rycket på när han börjar verka trött. Då: Snabbt som tusan upp, borsta tänder, gosa ner i sängen, läsa några sagor, ge välling. Så som det varit samtliga kvällar sedan dess har han, när han väl fått i sig vällingen, vänt sig på sida och somnat omgående. Omgående! Så är klockan sju och möjligheterna är oändliga! Man skulle hinna måla om huset om man så ville!
tisdag 27 juni 2017
-3
Asså (mindre än) tre arbetsdagar kvar till semester! Att jag ska in och jobba måndag förmiddag låtsas vi inte om. Ser ni mig här på måndag så är det bara en synvilla har jag sagt till mina kollegor. På måndag ska jag göra rapportering uteslutande. Inget annat. Det är en ren goodwillgrej från min sida, så det så.
Jag tänker att det jag inte hunnit göra nu kommer jag inte hinna göra innan semestern. Det är rätt skönt att intala sig det. Vill inte springa härifrån på torsdag kväll med andan i halsen, vill hinna städa skrivbordet, komma ihåg att skiva auto-svar på mejlen, koppla ur fasta numret.
På fredag "jobbar jag hemma" (d v s är ledig). Kör en fuling och lämnar Son på dagis men jag behöver verkligen en dag på mig att göra fint hemma. Handla och förbereda mat. Vid 17-tiden dånar klanen från Lule' in och då vill jag att allt ska vara tipptopp och dofta rosenblad. Det ska bli så kul att ha dem här!
Jag tänker att det jag inte hunnit göra nu kommer jag inte hinna göra innan semestern. Det är rätt skönt att intala sig det. Vill inte springa härifrån på torsdag kväll med andan i halsen, vill hinna städa skrivbordet, komma ihåg att skiva auto-svar på mejlen, koppla ur fasta numret.
På fredag "jobbar jag hemma" (d v s är ledig). Kör en fuling och lämnar Son på dagis men jag behöver verkligen en dag på mig att göra fint hemma. Handla och förbereda mat. Vid 17-tiden dånar klanen från Lule' in och då vill jag att allt ska vara tipptopp och dofta rosenblad. Det ska bli så kul att ha dem här!
måndag 26 juni 2017
Godspeed
I lördags somnade farmor in. Det är många känslor, så klart, men mer än sorg känner jag mig rörd över ändå det vackra i att få somna in, lugnt och stilla och värdigt, när man är nöjd och färdig med livet. Hon var så trött, lilla farmor, så utmattad. Jag borde ringa till farfar, fråga hur han mår men jag har lite skjutit det framför mig, vill vara säker på att hålla ihop. Jag tror att han har 'tagit det bra'.
Det måste vara så ensamt, fast farmor har varit så virrig senaste året och knappt gått att ha ett vettigt samtal med. Det har ju ändå varit de två, i ur och skur.
Önskar så att jag hade kunnat stoppa hela farmors personlighet i en burk och spara den. Så känner jag inte för någon av mina andra äldre släktingar, men hon var verkligen speciell. Något av det bästa med att ha fått så lång tid med henne är inte bara att jag lärt känna henne utan att jag hann bli tillräckligt gammal för att kunna uppskatta henne, verkligen fatta hur jäkla skön hon var.
Det måste vara så ensamt, fast farmor har varit så virrig senaste året och knappt gått att ha ett vettigt samtal med. Det har ju ändå varit de två, i ur och skur.
Önskar så att jag hade kunnat stoppa hela farmors personlighet i en burk och spara den. Så känner jag inte för någon av mina andra äldre släktingar, men hon var verkligen speciell. Något av det bästa med att ha fått så lång tid med henne är inte bara att jag lärt känna henne utan att jag hann bli tillräckligt gammal för att kunna uppskatta henne, verkligen fatta hur jäkla skön hon var.
torsdag 22 juni 2017
20+0 - 50,00 % (Om smärta och förlossning)
Så här 50,00 procent, minus en dag kommer några tankar om förlossningen.
Förra gången gick det så j-a bra. Det hade inte kunnat gå bättre och det skrämmer mig lite för det kan omöjligt gå lika bra en gång till. Eller kan det det? Jag är så nöjd med att det inte började göra jobbigt ont förrän efter kl 22 (Son föddes 01.40) och även om jag inte hade koll på tiden då, mitt i, så uppskattar jag att det bara var totalt sett två timmar som det var jobbigt. Sista biten var fysiskt ansträngande men det sjuka är att jag minns att jag reflekterade över att det inte gjorde ont att pressa ut honom. Hur kunde det inte göra ont? Jag hade bara lustgas och precis sista-sista sluttampen bäckenbottensbedövning. Vid eftersnacket dagen efter med barnmorskan sa jag det, att det inte gjort ont och hon sa att Nej, det gör normalt sett inte ont om man inte spänner sig. Helt amazing.
I efterhand är jag glad att jag var så luddig, inte hade koll. Däremot var det lite jobbigt att inte kunna prata, jag upplevde verkligen att jag inte kunde det. Försökte telepatera till Make att jag ville dricka men han fattade inte. Tänkte på mandeloljan som fanns i väskan, hade tänkt - på tips från Kusin - att de skulle spruta på det i sista stund för att han skulle "glida ut" lättare men det fick jag inte heller fram. Kunde bara vid något tillfälle säga att det inte kändes som att det hände något längre, som att vi inte kom framåt. Det var nog då de satte kateter för att tömma blåsan, bäckenbottensbedövningen och en dos värkstimulerande för jag tror faktiskt att han kom strax därpå.
Det är så med smärta, att man klarar i stort sett hur mycket som helst om man känner sig trygg och bygger upp det på rätt sätt. Det senare klarar ju naturen ofta av själv, i o m att värkarna börjar många timmar innan det blir action på riktigt (i a f var det så för mig). Men: Blir man rädd klarar man ingenting. När man tror att man är i fara, inbillat eller verkligt, blir minsta lilla outhärdligt. Jag är övertygad om att när en person når sin smärttröskel är det inte för att det gör för ont, utan för att h*n blir rädd. Jo men om man blir rädd av smärtan då? säger Vän Av Ordning och visst, jo det kan man bli - men då är det för att man tror att smärtan är farlig. All smärta är inte farlig, t ex den när man föder barn (om allt går som det ska).
Jag tror att mina Fifty Shades-erfarenheter (i brist på bättre referens) från den preskiberade tiden i livet gjort mig stark på det och jag tror att de är mycket anledningen till att det gick så bra att föda barn senast. Jag är bra på att förhålla mig till smärta som inte är kopplad till fara, tror att jag kan skilja på de två bättre än många andra. Blir jag utsatt för smärta vill jag ha någon att lita på, någon som har koll och så länge jag litar på att den personen har koll kan jag känna mig trygg och när jag känner mig trygg klarar jag väldigt mycket.
(Och om någon skulle undra är det vad Texten Som Inte Är En Bok handlar om. Helt och hållet hittepå, som sagt, men ändå.)
Förra gången gick det så j-a bra. Det hade inte kunnat gå bättre och det skrämmer mig lite för det kan omöjligt gå lika bra en gång till. Eller kan det det? Jag är så nöjd med att det inte började göra jobbigt ont förrän efter kl 22 (Son föddes 01.40) och även om jag inte hade koll på tiden då, mitt i, så uppskattar jag att det bara var totalt sett två timmar som det var jobbigt. Sista biten var fysiskt ansträngande men det sjuka är att jag minns att jag reflekterade över att det inte gjorde ont att pressa ut honom. Hur kunde det inte göra ont? Jag hade bara lustgas och precis sista-sista sluttampen bäckenbottensbedövning. Vid eftersnacket dagen efter med barnmorskan sa jag det, att det inte gjort ont och hon sa att Nej, det gör normalt sett inte ont om man inte spänner sig. Helt amazing.
I efterhand är jag glad att jag var så luddig, inte hade koll. Däremot var det lite jobbigt att inte kunna prata, jag upplevde verkligen att jag inte kunde det. Försökte telepatera till Make att jag ville dricka men han fattade inte. Tänkte på mandeloljan som fanns i väskan, hade tänkt - på tips från Kusin - att de skulle spruta på det i sista stund för att han skulle "glida ut" lättare men det fick jag inte heller fram. Kunde bara vid något tillfälle säga att det inte kändes som att det hände något längre, som att vi inte kom framåt. Det var nog då de satte kateter för att tömma blåsan, bäckenbottensbedövningen och en dos värkstimulerande för jag tror faktiskt att han kom strax därpå.
Det är så med smärta, att man klarar i stort sett hur mycket som helst om man känner sig trygg och bygger upp det på rätt sätt. Det senare klarar ju naturen ofta av själv, i o m att värkarna börjar många timmar innan det blir action på riktigt (i a f var det så för mig). Men: Blir man rädd klarar man ingenting. När man tror att man är i fara, inbillat eller verkligt, blir minsta lilla outhärdligt. Jag är övertygad om att när en person når sin smärttröskel är det inte för att det gör för ont, utan för att h*n blir rädd. Jo men om man blir rädd av smärtan då? säger Vän Av Ordning och visst, jo det kan man bli - men då är det för att man tror att smärtan är farlig. All smärta är inte farlig, t ex den när man föder barn (om allt går som det ska).
Jag tror att mina Fifty Shades-erfarenheter (i brist på bättre referens) från den preskiberade tiden i livet gjort mig stark på det och jag tror att de är mycket anledningen till att det gick så bra att föda barn senast. Jag är bra på att förhålla mig till smärta som inte är kopplad till fara, tror att jag kan skilja på de två bättre än många andra. Blir jag utsatt för smärta vill jag ha någon att lita på, någon som har koll och så länge jag litar på att den personen har koll kan jag känna mig trygg och när jag känner mig trygg klarar jag väldigt mycket.
(Och om någon skulle undra är det vad Texten Som Inte Är En Bok handlar om. Helt och hållet hittepå, som sagt, men ändå.)
Liv och död. Död och liv.
Chefen frågade igår hur jag tänker om min frånvaro. Jag har reflekterat lite över att han inte frågat innan, men tänkt att han kommer till det. Jag å min sida frågade lite hur han tänkt sig, om någon i teamet ska backa upp för mig eller om han ska ta in någon extern och han ba' Va? Du tar väl med dig datorn? Haha.
Min plan är att gå hem 20 oktober. Då har jag, om bebi kommer enligt plan drygt två veckor hemma. Son kom tio dagar före beräknat men det behöver inte betyda att nästa gör det, var BM väldigt snabb att påpeka senast. Jag tyckte det var perfekt, var så oinställd på att det skulle dra igång att jag inte ens fattade varför jag hade ont i magen.
Här om dagen såg jag bebisen vars mamma dog vid förlossningen. Nu är hon ingen bebis längre, ett år gammal och hennes pappa verkar så fin med henne. Jag kan inte skriva mer om det, om alla tankar som bubblar, för jag kan inte sitta här på jobbet och gråta men det är så förjävligt orättvist. Det borde finnas visa universiella rättviseregler och en av dem borde vara att man inte ska kunna dö när man föder barn. Det borde vara en omöjlighet.
Min plan är att gå hem 20 oktober. Då har jag, om bebi kommer enligt plan drygt två veckor hemma. Son kom tio dagar före beräknat men det behöver inte betyda att nästa gör det, var BM väldigt snabb att påpeka senast. Jag tyckte det var perfekt, var så oinställd på att det skulle dra igång att jag inte ens fattade varför jag hade ont i magen.
Här om dagen såg jag bebisen vars mamma dog vid förlossningen. Nu är hon ingen bebis längre, ett år gammal och hennes pappa verkar så fin med henne. Jag kan inte skriva mer om det, om alla tankar som bubblar, för jag kan inte sitta här på jobbet och gråta men det är så förjävligt orättvist. Det borde finnas visa universiella rättviseregler och en av dem borde vara att man inte ska kunna dö när man föder barn. Det borde vara en omöjlighet.
onsdag 21 juni 2017
Snyggt och prydligt
På tal om utemiljön, Alibaba (m fl) har legat och skavlpat i mitt halvmedvetna några år men idag kom det på tal på jobbet och jag var tvungen att surfa in för att kolla. Sötejesus, där finns ju allt! Och billigt! Stoppa mig, någon, innan jag beställer ett ton (1000 kg) dekorsten för $200!
Vill göra utsidan NU!
tisdag 20 juni 2017
Glömde att jag får leverantör på besök idag och tog lårkort klänning. Föck. Känns helt okej normalt sett men inte vid externt besök. Kontaktpersonen hos leverantören är ny, gudskelov. Förra säljaren vi hade kontakt med där var så slemmig att jag fick rysningar av honom. Konstig kombo av inställsam och... flirtig? Jag vet inte, men jag har stött på exakt det tidigare. Nya kontakten flaggade för att han gärna ville bjuda på lunch efter mötet men jag å min sida flaggade för att jag kanske inte skulle hinna.
Har lite ångest inför mötet. När jag började här fick jag ärva ett besparingsprojekt som en kollega dragit igång. Det gick ut på att företaget jag ska träffa idag hade chockhöjt sina priser och enligt min kollega, vägrade diskutera saken, så han hade hittat ett annat företag med en mycket bättre prisbild och vi skulle flytta all business dit. Så medan jag managerade flytten till nya leverantören låg gamla leverantören på och ville skriva avtal. Jag förhalade och förhalade men till slut, när vi var på god väg att flytta till nya leverantören, fick gamla leverantören komma och presentera. Då visade det sig att de visst varit beredda att diskutera priserna hela tiden, de ville bara ha ett materialbemyndigande så att de kunde köra upp lite större volymer åt gången. Nya leverantören å sin sida, hade bara offererat på kvartalsbaserade min-orderkvantiteter, alltså skulle åtagandet bli exakt samma som gamla leverantören, och till mer eller mindre exakt samma prisbild. Så istället för att hålla på i ett år och flytta artiklar, som är rätt resurskrävande, hade vi bara kunnat skriva ett papper och få exakt samma besparing med befintlig leverantör. När det gick upp för mig ville jag bara gå och dra något gammalt över mig, men i första hand skicka en död fisk till kollegan som gett mig så fatalt fel information. Jag minns t o m att jag frågade honom uttryckligen om han verkligen försökt förhandla ner priserna och han ba': Jaaa. Alltså, de är helt ovilliga att diskutera. Men förre säljaren vidarebefodrade ett mejl som han skickat till min kollega ett helt år tidigare, där det tydligt framgick att det fanns sätt att minska kostnaderna.
Nå, så långt gånget var flytten redan gjord och jag blev tvungen att säga till gamla leverantören att tyvärr, ni kommer tappa en massa business. Varför? frågade de så klart. Ja, hördudu. Därför. var egentligen det enda jag kunde svara, fast inlindat i 80 meter bullshit. Pinsamt, pinsamt, pinsamt.
Har lite ångest inför mötet. När jag började här fick jag ärva ett besparingsprojekt som en kollega dragit igång. Det gick ut på att företaget jag ska träffa idag hade chockhöjt sina priser och enligt min kollega, vägrade diskutera saken, så han hade hittat ett annat företag med en mycket bättre prisbild och vi skulle flytta all business dit. Så medan jag managerade flytten till nya leverantören låg gamla leverantören på och ville skriva avtal. Jag förhalade och förhalade men till slut, när vi var på god väg att flytta till nya leverantören, fick gamla leverantören komma och presentera. Då visade det sig att de visst varit beredda att diskutera priserna hela tiden, de ville bara ha ett materialbemyndigande så att de kunde köra upp lite större volymer åt gången. Nya leverantören å sin sida, hade bara offererat på kvartalsbaserade min-orderkvantiteter, alltså skulle åtagandet bli exakt samma som gamla leverantören, och till mer eller mindre exakt samma prisbild. Så istället för att hålla på i ett år och flytta artiklar, som är rätt resurskrävande, hade vi bara kunnat skriva ett papper och få exakt samma besparing med befintlig leverantör. När det gick upp för mig ville jag bara gå och dra något gammalt över mig, men i första hand skicka en död fisk till kollegan som gett mig så fatalt fel information. Jag minns t o m att jag frågade honom uttryckligen om han verkligen försökt förhandla ner priserna och han ba': Jaaa. Alltså, de är helt ovilliga att diskutera. Men förre säljaren vidarebefodrade ett mejl som han skickat till min kollega ett helt år tidigare, där det tydligt framgick att det fanns sätt att minska kostnaderna.
Nå, så långt gånget var flytten redan gjord och jag blev tvungen att säga till gamla leverantören att tyvärr, ni kommer tappa en massa business. Varför? frågade de så klart. Ja, hördudu. Därför. var egentligen det enda jag kunde svara, fast inlindat i 80 meter bullshit. Pinsamt, pinsamt, pinsamt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)