I lördags somnade farmor in. Det är många känslor, så klart, men mer än sorg känner jag mig rörd över ändå det vackra i att få somna in, lugnt och stilla och värdigt, när man är nöjd och färdig med livet. Hon var så trött, lilla farmor, så utmattad. Jag borde ringa till farfar, fråga hur han mår men jag har lite skjutit det framför mig, vill vara säker på att hålla ihop. Jag tror att han har 'tagit det bra'.
Det måste vara så ensamt, fast farmor har varit så virrig senaste året och knappt gått att ha ett vettigt samtal med. Det har ju ändå varit de två, i ur och skur.
Önskar så att jag hade kunnat stoppa hela farmors personlighet i en burk och spara den. Så känner jag inte för någon av mina andra äldre släktingar, men hon var verkligen speciell. Något av det bästa med att ha fått så lång tid med henne är inte bara att jag lärt känna henne utan att jag hann bli tillräckligt gammal för att kunna uppskatta henne, verkligen fatta hur jäkla skön hon var.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar