Chefen frågade igår hur jag tänker om min frånvaro. Jag har reflekterat lite över att han inte frågat innan, men tänkt att han kommer till det. Jag å min sida frågade lite hur han tänkt sig, om någon i teamet ska backa upp för mig eller om han ska ta in någon extern och han ba' Va? Du tar väl med dig datorn? Haha.
Min plan är att gå hem 20 oktober. Då har jag, om bebi kommer enligt plan drygt två veckor hemma. Son kom tio dagar före beräknat men det behöver inte betyda att nästa gör det, var BM väldigt snabb att påpeka senast. Jag tyckte det var perfekt, var så oinställd på att det skulle dra igång att jag inte ens fattade varför jag hade ont i magen.
Här om dagen såg jag bebisen vars mamma dog vid förlossningen. Nu är hon ingen bebis längre, ett år gammal och hennes pappa verkar så fin med henne. Jag kan inte skriva mer om det, om alla tankar som bubblar, för jag kan inte sitta här på jobbet och gråta men det är så förjävligt orättvist. Det borde finnas visa universiella rättviseregler och en av dem borde vara att man inte ska kunna dö när man föder barn. Det borde vara en omöjlighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar