Så här 50,00 procent, minus en dag kommer några tankar om förlossningen.
Förra gången gick det så j-a bra. Det hade inte kunnat gå bättre och det skrämmer mig lite för det kan omöjligt gå lika bra en gång till. Eller kan det det? Jag är så nöjd med att det inte började göra jobbigt ont förrän efter kl 22 (Son föddes 01.40) och även om jag inte hade koll på tiden då, mitt i, så uppskattar jag att det bara var totalt sett två timmar som det var jobbigt. Sista biten var fysiskt ansträngande men det sjuka är att jag minns att jag reflekterade över att det inte gjorde ont att pressa ut honom. Hur kunde det inte göra ont? Jag hade bara lustgas och precis sista-sista sluttampen bäckenbottensbedövning. Vid eftersnacket dagen efter med barnmorskan sa jag det, att det inte gjort ont och hon sa att Nej, det gör normalt sett inte ont om man inte spänner sig. Helt amazing.
I efterhand är jag glad att jag var så luddig, inte hade koll. Däremot var det lite jobbigt att inte kunna prata, jag upplevde verkligen att jag inte kunde det. Försökte telepatera till Make att jag ville dricka men han fattade inte. Tänkte på mandeloljan som fanns i väskan, hade tänkt - på tips från Kusin - att de skulle spruta på det i sista stund för att han skulle "glida ut" lättare men det fick jag inte heller fram. Kunde bara vid något tillfälle säga att det inte kändes som att det hände något längre, som att vi inte kom framåt. Det var nog då de satte kateter för att tömma blåsan, bäckenbottensbedövningen och en dos värkstimulerande för jag tror faktiskt att han kom strax därpå.
Det är så med smärta, att man klarar i stort sett hur mycket som helst om man känner sig trygg och bygger upp det på rätt sätt. Det senare klarar ju naturen ofta av själv, i o m att värkarna börjar många timmar innan det blir action på riktigt (i a f var det så för mig). Men: Blir man rädd klarar man ingenting. När man tror att man är i fara, inbillat eller verkligt, blir minsta lilla outhärdligt. Jag är övertygad om att när en person når sin smärttröskel är det inte för att det gör för ont, utan för att h*n blir rädd. Jo men om man blir rädd av smärtan då? säger Vän Av Ordning och visst, jo det kan man bli - men då är det för att man tror att smärtan är farlig. All smärta är inte farlig, t ex den när man föder barn (om allt går som det ska).
Jag tror att mina Fifty Shades-erfarenheter (i brist på bättre referens) från den preskiberade tiden i livet gjort mig stark på det och jag tror att de är mycket anledningen till att det gick så bra att föda barn senast. Jag är bra på att förhålla mig till smärta som inte är kopplad till fara, tror att jag kan skilja på de två bättre än många andra. Blir jag utsatt för smärta vill jag ha någon att lita på, någon som har koll och så länge jag litar på att den personen har koll kan jag känna mig trygg och när jag känner mig trygg klarar jag väldigt mycket.
(Och om någon skulle undra är det vad Texten Som Inte Är En Bok handlar om. Helt och hållet hittepå, som sagt, men ändå.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar