27+2 - Filmjölk i paradiset

Besök hos MVC i torsdags. Jag har gått upp fyra kilo sedan inskrivningen och kände ba' *win*. Å andra sidan vägde jag c:a tre kilo mer än jag normalt gör vid inskrivningen, så i själva verket kanske man borde säga att jag gått upp sju kilo men jag föredrar att tänka på det som fyra. Varav bebis själv väger c:a 1.


Relevant? Nej, egentigen inte. Har gått och blivit så kroppsfixerad den här graviditeten, känner mig skyldig över det. Rent ytligt är det också, något annat kan jag inte påstå. Helt och hållet för min egen del resonerar jag så att det är okej att vilja känna sig snygg (vad det nu betyder - i mitt fall är "smal" en del av det) men det får inte ta överhanden. Det får inte bli en del av identitenen, inte det man skulle ta upp om man blev ombedd att beskriva sig själv i tre punkter för då är man illa ute.

Jag blir oerhört provocerad av när folk säger till nyförlösta kvinnor/nyblivna mammor: Guuu' vad snygg du är! eller Åh så smaaaaal du är!  Make är lite så. Vi Facetimade med hans syster bara timmar efter att deras andra barn fötts. Det enda Make återkom till var (tyckte jag) "Men du ser så fräsch ut" fast jag ju såg att hon var jävligt medtagen och alla känslor var överallt, så som det är för alla.
Att tjata om att någon timmarna efter en förlossning ser "fräsch" ut är ungefär som att bara fokusera på att någon som precis gjort en Ironman är "så himla snygg i håret". Vad fan, liksom?


Nå: Jobbigast just nu och, faktiskt, senaste månaderna (!): "Lillan" är inte helt hundra och jag har bara hoppats att det ska gå över av sig själv men det gör det inte. Svullet, kliar, svider, känsligt och antagligen är det bara en svampinfektiktion. Tog äntligen upp det med BM i torsdags och hon tipsade om Pevarylsalva (för fotsvamp!) - köra med det i två veckor och om det inte hjälper, köpa piller som bara ska upp minimalt, inte så mycket som det står i instruktionerna. Så nu smetar jag fotsvampssalva mellan benen två gånger om dagen. Alla sätt är bra, osv.

Det här med att ens syrra ska gifta sig

...och att det är hemligt. Herreminje, så nära jag varit att försäga mig ett par gånger! Sådär så att man har något på tungan men kommer ihåg att svälja det (guschelov). Även rädd att Make skulle försäga sig, särskilt när mina päron hälsade på i Frankrike. Han kan vara lite disträ ibland och det är så lätt att något hoppar ut.

I alla fall, jag har så smått börjat fila på ett tal. Klart man måste hålla tal. Tur att det behöver vara på engelska, för jag vet inte riktigt hur jag skulle ha översatt den röa tråden till svenska, om jag behövt. Talet kommer bygga på uttrycket The road less traveled för det är min syster i ett nötskal. Det blir bra och jag tror att jag har goda möjligheter att hålla talet utan att börja storgråta.


Så är det present. Jag vill gärna ge dem något "symboliskt" (dvs billigt, resan kommer gå loss på närmare 15 papp vilket känns jättemycket för bara en helg men vad ska man göra?) och har surfat runt på Etsy. Det ställer till det att de inte kommer ha samma efternamn, tydligen inte så vanligt i Italien att man byter namn när man gifter sig. En specialgjord gåva hade varit lättare om de valt att ta hans efternamn, hennes hade inte varit något alterantiv. Jag får leta vidare. Dessutom behöver jag köpa något till deras Son vars ettårskalas är cover för själva bröllopet. Håhåjaja. Tur att tid och pengar är allt man har *sarkasm*.

Tjuvstart

Har lite bloggpaus till måndag tänker jag, men sen kör vi igen!

Det har varit en fin sommar. Två veckor i Frankrike med tillhörande svett gör att man skiter helt i att vädret varit sisådär övriga semestern. Så SKÖNT det var att komma hem igår och det är lagom varmt!

Har inte skrivit en rad på hela utlandsvistelsen. Förra sommaren fick jag ur mig säkert 100 sidor på tre veckor men å andra sidan sov ju barnet minst två timmar om dagen då. I år har det inte blivit en enda minut över. Fan.

Annars är jag mest tacksam för att äktenskapet efter en sex veckor lång semester är starkare och bättre än innan. Brukar tänka på det, att det känns som ett gott tecken. I motsats till att inse att man inte funkar ihop när man får tillbringa tid ihop. Vi är bra!

23+5

Idag har jag egen-dag. Make har kvalitetstid med Son, jag ska fixa naglarna som nu mest känns som klor, skriva vidare, handla födelsedagspresenter till Sons kusin vars födelsedag vi alltid missar eftersom vi är i Frankrike då och när man kommer på det är det för sent att skicka något. I år ska jag tamejtusan tänka efter före! Tänkte åka och träna också. "Åka och träna" betyder trampa crosstrainer i en halvtimma med någon Netflix-serie på paddan, men det känns ändå bra. Bättre än inget.

Hos MVC igår vägde jag lite över 70 kg, har redan förträngt exakt hur mycket men jag tror att det är ungefär samma som vid inskrivningen då jag levt på vitt bröd och frukt i flera veckor, kände mig en smula degig. Så icke längre och jag ser fram emot efter förlossningen, om det blir som förra gången för så snygg som jag kände mig då har jag nog knappt aldrig gjort. Brösten som sillisar p g a avmningen och det var som att kroppen sögs ren på fett, allt gick ut i mjölken.


Annars är semestern härlig! Imorgon åker vi till Malmö för begravning på torsdag. Ska komma ihåg näsdukar den här gången. Är lite rädd att pappa ska vara jätteledsen. Han visar inte så mycket känslor efter att farmor gick bort men jag tycker att han har blivit gnälligare. Han är ju fortfarande ursnäll och bra med Frank och glad och kul att hänga med mellan varven men det är mer gubb-gnälliga kommentarer och gnäll-funderingar som bryter fram. Han får väl vara gnällig om han vill, men jag tänker mycket på mamma. Pappa har blivit så gammal sedan han slutade jobba men mamma är ju fortfarande alert, effektiv och flexibel. Tycker lite synd om henne, det kan inte vara jätteroligt att leva med honom just nu. Allt är så besvärligt och omständigt.

En ledig dag

Make är i fjällen, Son hos mormor och morfar så jag har en hel ledig dag. Jag har bestämt mig för att skriva om Texten en gång till, en tredje gång. Sedan ska jag bestämma mig för vad jag ska göra med den. Förra gången minns jag att det kändes renande att börja med ett helt nytt dokument, börja från början. Inte så att jag faktiskt skriver allt på nytt, de bitar jag är nöjd med saxar jag bara över men de bitar som känts sådär stryker jag helt, börjar från början med. 


Men sedan då? Jag känner ingen som jag skulle vilja låta läsa igenom för feedback, ingen med kombinationen läst-tillräckligt-många-böcket för att kunna ge ordentlig och konstruktiv feedback/inte skulle hänga upp sig på att handlingen är för "konstig"/kan ge ärlig feedback och inte bara "Men guuuu' va bra gumman! Asså, verkligen!". Om inte alla tre finns är det ingen idé. Make vill, så klart, men det är bara för att han är nyfiken. Han skulle inte kunna ge någon riktig feedback, det mest sannolika är nog frågan "Vill du verkligen gå vidare med det här?" En fråga jag inte vill ha, för jag ställer mig själv den hela tiden och vet inte riktigt själv vad svaret är. Å ena sidan vill jag ju, annars hade jag nog aldrig fått ihop hela texten, men å andra sidan - Vad händer om allt går (hela) vägen? Nåja. Eventuellt kommer jag till slut stå inför valet och för att sno (typ) en line från texten: Allt utom att hoppa är att backa.


Annars: På tal om Make i fjällen. Igår innan han åkte var jag tvungen att fråga om det där med livförsäkring. Jag har verkligen gått och blivit en sådan där fru som inte har koll på något, som en gammal tant. Skillnaden är att jag skulle kunna sätta mig in i det om jag behövde men livförsäkring? Han ska åka helikopter (i o f s över flackt fjällanskap, inga alptoppar direkt) och han säger själv att det han är mest rädd för när de är i fiskestugan är att det ska komma en aggressiv björn. Lagom kul att säga hejdå med orden: "Förresten, älskling, hur har vi det med livförsäkring egentligen?" (Vi har en genom hans jobb. Enånhalv mille. Det skulle betala en del av lånen på husen men är inte tillräcklig för att servera förgiftad mat, som vi skojade lite om för att lätta upp stämningen.

Släkten är värst, osv.

Semestersöndagstjuvjobbar lite, förbereder crunch-möte imorgon. En smula less på leverantörer som inte följer instruktioner utan skickar offerter i PDF. Vad f-n tror de att jag kan göra med en PDF?
Nå, kör tidigt-tidigt mot moderskeppet imorgon. Kör till 16.30. Hälsar eventuellt på Kusin i sommarstuga på väg hem men kanske inte. Förra gången kom jag dit vrålhungrig kl 17 och blev erbjuden en bulle. De skulle "grilla lite senare" men frågade inte om jag ville stanna och äta så istället blev det desperat äckelburgare på McDonald's i Halmstad.


Semestern so far: Många tummar upp. Makes syster med familj hälsade på från Luuule´och det var jättetrevligt. Å, jag tycker om dem och å, Son tycker om sina kusiner. Man hade kunnat skriva hur mycket som helst om samspelet dem emellan men ej nu.


Skrällen hittills var när Syster ringde här om dagen, på tal om att jag sagt att jag inte kommer på hennes sons 1-årskalas i Rom i början av september, p g a gravid i vecka 33 då. Tror att jag skrivit tidigare om att jag varit lite förvånad över hennes reaktion och så att säga bristen på förståelse. Det fick sin förklaring under samtalet.
"Jo, det är verkligen jättehemligt men det blir inte bara ett 1-årskalas..." Punkt-punkt-punkt.
DE SKA GIFTA SIG! Hon uttrycker sig alltid så när hon berättar stora grejer. "Giuseppe (som egentligen heter något annat) är inte bara en kompis..." - "Det är inte bara för att jag inte är sugen som jag inte äter den lufttorkade skinkan..." osv.
Fan. Nu måste jag ju till Rom. Ska göra djupdykning i försäkringsfrågan men det lutar åt att vi åker, fast då hela familjen. Vågar inte åka utan Make, om det händer något där och man blir fast i Rom i hur många veckor/månader det nu blir om bebis föds i vecka 33. Herreminje.


Annars på familjefronten: Svärmor skickar ett typiskt-henne mejl i familjegruppen på Fejan. Upprinnelsen, ett konstaterande från Make eller hans syster om hur trevligt besöket varit och då tycker svärmor att det är läge med en utläggning om hur man rangordnar/prioriterar. 1. Gud på första plats. Naturligtvis. På 2:a plats: Make/Maka. 3:e plats: Barnen. 4:e Föräldrar. 5:e Syskon. Typ. Samtidigt är tonen så innerlig och kvittrande, som att hon tror att hon sprider ett kärleksbudskap eller att hennes barn ska vara tacksamma över att komma så högt upp som tredje plats. Jag, som gudskelov inte ens har blodsband till henne, tog illa upp och var så upprörd att jag skakade när jag läste det, hade många väldigt syrliga svar i fingertopparna men höll mig i skinnet. Makes syster skrev något lagom diplomatiskt om att Svärmor naturligtvis får tycka som hon vill, men att hon för sin egen del inte förstår varför man ska rangordna över huvud taget, att kärleken för den ena inte behöver konkurrera om kärleken till den andra.
"Bra skrivet!" svarar Svärmor med en massa kärleksfulla emojsar och i hennes värld har hon fått medhåll av sin kloka dotter som hon gjort ett så fantastiskt jobb med att uppfostra och därför helt kan ta åt sig äran av den andligt insiktsfulla repliken.

Men. Till hennes försvar (eller vad man ska säga): Hon förmår inte. Det gick upp för mig senast vi sågs hela familjen, varför jag aldrig känt att jag fått grepp om henne, varför jag sedan första gången haft känslan av att hon spelar. Det blev så tydligt senast. Min analys: Hon känner ingenting men hon har lärt sig hur man ska bete sig för att ge intrycket av att känna, att vara omtänksam. Det är därför, när hon sagt väldigt snälla och kärleksfulla saker till mig, sådant som jag blivit tårögd om någon annan sagt men när det kommer från henne fastnar det inte, för det har aldrig känts uppriktigt. Hon säger det hon tror att jag vill höra men förstår inte att jag förstår det. Antagligen förstår hon det inte ens själv.

Nå, det är inte för att hon är elak eller för att hon tror sig göra någon vinning. Det är ett handikapp hon har sedan en extrem (verkligen extrem) och lång period av utbrändhet för ganska många år sedan. Egentligen har hon aldrig hämtat sig från den och Make säger att hon är väldigt förändrad efter det. T ex det här med känslorna som nog är det värsta. Just eftersom det är ett handikapp har jag överseende med det. Hade det varit någon annan hade man tyckt att vederbörande var falsk och manipulativ, men jag kan inte känna så för henne. Hon har helt enkelt bara inte förmångan.  Det är inte hennes fel och hon gör så gott hon kan. Jag kan inte döma henne för att hon är skadad, bara vara sorgen å Makes och Sons vägnar, som har en mamma/farmor som inte känner vad hon borde för dem.
 Det är väldigt många dimensioner i det där, typ roman-många men till slut bottnar man ändå i att det inte är hennes fel. Det gäller bara att påminna sig själv om det istället för att bli upprörd.

Hälsningar från hon som egentigen inte är här

Jag inleder semestern med att jobba en förmiddag.


När jag var på första intervjun för det här jobbet trasslade jag in mig i något resonemang om att jag tyckte att feedback var viktigt, att feedback motiverar mig. Orden som kom ut stämde inte riktigt med vad jag försökte förmedla och jag såg på han som skulle bli min chef att han var en smula skeptisk. Jag räddade upp det hela genom att förtydliga att jag inte är någon "bekräftelsejunkie" (det var det ordet jag använde) men att - "om man ska vara ärlig  och en smula ostretegisk" - feedback är ett himla billigt sätt för honom som chef att motivera sina medarbetare. Då blev han intresserad.
Hur då? undrade han.
Jo, sa jag. Så som jag funkar är att om jag vet att min chef har höga tankar om mig så vill jag väldigt gärna motsvara dem och inte göra chefen besviken. Där presterar jag mycket bättre än om jag inte har en aning om vad chefen tycker om vad jag gör.
Hmm, intressant. sa han. Eller om han möjligen gjorde en min som visade att det var vad han tänkte.
Mmmm. sa jag.


Det kan hända att det var det han hade i bakhuvudet på vårt utvecklingssamtal då han sa att han verkligen uppskattar att jag känner ägandeskap för mina bitar.
Eventuellt är det därför jag sitter här, andra dagen på semestern, och gör rapporterna som ingen annan kan göra.