måndag 14 augusti 2017
27+5
Det här med att man ska jobba två månader (och en vecka, but who's counting?) till och sedan vara ledig nästan ett år?
Precis lika overkligt som att det bor en enkilosmänniska i min mage.
Tycker f ö att det suger att inte veta om det är en tjej eller en kille. Hade vi inte sett de tre strecken på UL hade jag varit helt hundra på kille men nu är jag bara förvirrad. Igår råkade jag säga "han" om bebisen till en kollega och blev själv förvånad för jag vet inte var det kom ifrån. Man är så bortskämd med att kunna ta reda på nästan precis vad som helst när som helst, Google osv, men just det kan vi inte få reda på.
Surar jag också
Obehagligaste jag vet:
Absolut inte min killtyp:
Allt som är slafsigt och/eller oartigt. Snåla (gäller i o f s även tjejer). Under min långa och brokiga tid som singel hann jag nog tröska igenom precis alla sorter och kom fram till att det finns en typ av killar jag tänder på och en typ av killar jag ska hålla mig till i relationer för den första typen kommer aldrig att kunna göra mig lycklig. I slutet av dagen är jag hellre lycklig och harmonisk än har fyrverkerisex varje kväll. Det var en stor win när jag äntligen insåg det. På riktigt.
Äckligaste mat jag vet:
Burktonfisk. Vuxenostar, typ gorgonzola eller -mögel.
Blir arg på:
Rasister. Folk som har jätteviktiga jobb men som är helt inkompetenta. Att folk har fått de jätteviktiga jobben fast de är helt inkompetenta. Folk som inte lyssnar på andra, som bara pratar om sig själva och aldrig ställer frågor, annat än möjligen för att kunna avbryta två ord in i svaret och åter igen börja prata om sig själva.
Sämsta bok jag läst:
Mitt guilty pleasure är deckare men är så in i själen trött på alla klichéer som många deckarförfattade verkar tro att de måste ha med. Huvudpersonen som själv blir misstänkt för brottet och måste fly samtidigt som hen letar reda på mördaren. Antihjälten som vägrar samarbeta med någon men vars tålmodiga och förstående kvinnliga sidekick ändå lyckas vinna hans gunst. Att alla kvinnliga poliser i alla deckare har ett personligt motiv för att ha blivit polis: Oftast har hon (åtta fall av tio) blivit våldtagen eller så har någon nära anhörig blivit mördad.
Att jag själv ens fick tummen ur att börja med texten var mycket för att jag tänkte på alla så desperat dåliga böcker jag läst men som ändå verkar sälja, och så många gånger jag tänkt att jag själv skulle kunna göra det bättre. På så vis kan man säga att Buthler/Öhlund är min största källa till motivation, för deras böcker är nog, i tuff konkurrens, den sämta skit jag läst - särskilt i förhållande till hur bra de ändå verkar sälja.
Något som får mig att byta radiokanal:
Gry och Anders på Mix Megapol. Eller snarare reklamen för Gry och Anders på Mix Megapol. Har du tänkt på att alla reklamsnuttar för det programmet är att någon av de manliga deltagarna har någon form av monolog och så avslutas klippet med att Gry vrålskrattar i fem till tio sekunder. Ibland tror jag att det ingår i hennes jobb att vrålskratta i minst fem sekunder minst en gång per program, så att de har något att använda till "puffarna" senare. Emellanåt låter det nämligen en smula forcerat.
Dessutom är alltid reklamkampanjen för deras program så sliskig. De kör ofta storbild på annonstavlor och det är alltid Gry placerad framför Anders och han står alltid och håller henne jättehårt om axlarna, pressar henne liksom mot sig och det ser så tvingande ut. Hua!
Sist jag ville ta till knytnävarna:
Jag var beredd under semsetern när Son och jag stannade på en bensinmack för att han skulle få lunch och en gubbe som antagligen var full ville "hjälpa till" genom att lyfta upp Son på en av de höga barstolarna. Jag sa med iskall röst Nej tack men om han fortsatt den rörelsen han påbörjat hade jag varit beredd till vad som helst. Rör inte mitt barn.
Enda gången i vuxen ålder jag faktiskt slagit någon, dessutom så hårt jag kunde, var kanske fem år sedan på en firmafest, då en överförfriskad man tyckte att det var ett kul partytrick att klämma mig på brösten och säga tut-tut. Något säger mig att han inte gjort om det sedan dess #såradmanligstolthet
Sämsta serien jag nyligen sett:
Har försökt mig på två spanska serier på Netflix, för de ser snygga ut, men har tröttnat båda gångerna. För mycket såpopera. Annars: Homeland. Vi såg en säsong och fattar verkligen inte hajpen.
Fulaste plagg jag vet:
Mja, alla har ju sin smak osv men mönstrade tights/leggins. Strumpbyxor i sandaler eller i sko med öppen tå och för egen del känner jag mig extremt osnygg i vadlång kjol/klänning.
Äckligaste drycken:
Kanske inte äckligaste men har aldrig gillat typ Loka/övrigt kolsyrat mineralvatten. Tycker det är för salt och alltid för hårda bubblor.
Sämsta karaktär i film eller TV-serie:
Dexters syrra. Eller hon i Homeland.
Det skriker jag när jag blir arg: Helvetes jävla skit fan. Det är typ om jag slår huvudet i en öppen skåpslucka.
Absolut inte min killtyp:
Allt som är slafsigt och/eller oartigt. Snåla (gäller i o f s även tjejer). Under min långa och brokiga tid som singel hann jag nog tröska igenom precis alla sorter och kom fram till att det finns en typ av killar jag tänder på och en typ av killar jag ska hålla mig till i relationer för den första typen kommer aldrig att kunna göra mig lycklig. I slutet av dagen är jag hellre lycklig och harmonisk än har fyrverkerisex varje kväll. Det var en stor win när jag äntligen insåg det. På riktigt.
Äckligaste mat jag vet:
Burktonfisk. Vuxenostar, typ gorgonzola eller -mögel.
Blir arg på:
Rasister. Folk som har jätteviktiga jobb men som är helt inkompetenta. Att folk har fått de jätteviktiga jobben fast de är helt inkompetenta. Folk som inte lyssnar på andra, som bara pratar om sig själva och aldrig ställer frågor, annat än möjligen för att kunna avbryta två ord in i svaret och åter igen börja prata om sig själva.
Sämsta bok jag läst:
Mitt guilty pleasure är deckare men är så in i själen trött på alla klichéer som många deckarförfattade verkar tro att de måste ha med. Huvudpersonen som själv blir misstänkt för brottet och måste fly samtidigt som hen letar reda på mördaren. Antihjälten som vägrar samarbeta med någon men vars tålmodiga och förstående kvinnliga sidekick ändå lyckas vinna hans gunst. Att alla kvinnliga poliser i alla deckare har ett personligt motiv för att ha blivit polis: Oftast har hon (åtta fall av tio) blivit våldtagen eller så har någon nära anhörig blivit mördad.
Att jag själv ens fick tummen ur att börja med texten var mycket för att jag tänkte på alla så desperat dåliga böcker jag läst men som ändå verkar sälja, och så många gånger jag tänkt att jag själv skulle kunna göra det bättre. På så vis kan man säga att Buthler/Öhlund är min största källa till motivation, för deras böcker är nog, i tuff konkurrens, den sämta skit jag läst - särskilt i förhållande till hur bra de ändå verkar sälja.
Något som får mig att byta radiokanal:
Gry och Anders på Mix Megapol. Eller snarare reklamen för Gry och Anders på Mix Megapol. Har du tänkt på att alla reklamsnuttar för det programmet är att någon av de manliga deltagarna har någon form av monolog och så avslutas klippet med att Gry vrålskrattar i fem till tio sekunder. Ibland tror jag att det ingår i hennes jobb att vrålskratta i minst fem sekunder minst en gång per program, så att de har något att använda till "puffarna" senare. Emellanåt låter det nämligen en smula forcerat.
Dessutom är alltid reklamkampanjen för deras program så sliskig. De kör ofta storbild på annonstavlor och det är alltid Gry placerad framför Anders och han står alltid och håller henne jättehårt om axlarna, pressar henne liksom mot sig och det ser så tvingande ut. Hua!
Sist jag ville ta till knytnävarna:
Jag var beredd under semsetern när Son och jag stannade på en bensinmack för att han skulle få lunch och en gubbe som antagligen var full ville "hjälpa till" genom att lyfta upp Son på en av de höga barstolarna. Jag sa med iskall röst Nej tack men om han fortsatt den rörelsen han påbörjat hade jag varit beredd till vad som helst. Rör inte mitt barn.
Enda gången i vuxen ålder jag faktiskt slagit någon, dessutom så hårt jag kunde, var kanske fem år sedan på en firmafest, då en överförfriskad man tyckte att det var ett kul partytrick att klämma mig på brösten och säga tut-tut. Något säger mig att han inte gjort om det sedan dess #såradmanligstolthet
Sämsta serien jag nyligen sett:
Har försökt mig på två spanska serier på Netflix, för de ser snygga ut, men har tröttnat båda gångerna. För mycket såpopera. Annars: Homeland. Vi såg en säsong och fattar verkligen inte hajpen.
Fulaste plagg jag vet:
Mja, alla har ju sin smak osv men mönstrade tights/leggins. Strumpbyxor i sandaler eller i sko med öppen tå och för egen del känner jag mig extremt osnygg i vadlång kjol/klänning.
Äckligaste drycken:
Kanske inte äckligaste men har aldrig gillat typ Loka/övrigt kolsyrat mineralvatten. Tycker det är för salt och alltid för hårda bubblor.
Sämsta karaktär i film eller TV-serie:
Dexters syrra. Eller hon i Homeland.
Det skriker jag när jag blir arg: Helvetes jävla skit fan. Det är typ om jag slår huvudet i en öppen skåpslucka.
Vad man bråkar om: "Pappaledigheten"
Jag förstår inte att de där två första veckorna som paaartnern tar när man just fått barn fortfarande kallas för pappaveckor. Okej i folkmun men typ i lönesystemet? Nå, de där två veckorna höll på att orsaka världskrig hemma hos oss igår.
När Son var nyfödd tog Make inte ut sina två veckor. Det är fortfarande känsligt, för oss båda tydligen. För mig var det så självklart att han skulle vara ledig, jag tyckte att "vi" hade pratat och planerat om hur vi skulle göra - ta båda veckorna direkt i ett svep eller dela upp det så han jobbade halvtid i en månad. Åtminstonde hade jag resonerat om det fram och tillbaka, föreslagit olika möjligheter och inte en enda gång sa Make att han kanske inte skulle ta ut sina veckor.
Son föddes natten till en onsdag så resten av den veckan var ju Make ledig men på måndagen efter frågade han om det var okej att han tog ett jätteviktigt möte i en annan stad och jag sa visst, det är klart att du ska göra det om du måste. Men så blev det så att han bara fortsatte jobba och så vips hade de tre månaderna, eller hur länge det nu är man kan ta tillfällig föräldraledighet, passerat.
Jag kände mig så lurad på de där veckorna. Det gick ju bra ändå men det var grejen att han aldrig sa till mig att han inte tänkte ta ut dem. Att han bara lät mig tro att han skulle ta dem senare, senare och jag påminde, tjatade, om att tiden höll på att ta slut och han bara Jaja, jag ska men sedan inte gjorde.
Då hade vi en megakris. Alltså, mega-mega-mega-kris. Absolut inte bara på grund av veckorna, det var så klart annat också men det slutade med att jag någon gång på höstkanten, när Son var en fyra-fem månader, sa att om du inte ändrar beteende nu så kommer vi inte att leva ihop om ett halvår. Så illa var det. Vi låg i sängen i sommarstugan vi inte äger längre, bebis-Son mellan oss och grät båda två, pratade i flera timmar, skar upp alla infekterade bölder som bara växt och växt under senvåren och sommaren. Sedan blev det bättre även om det tog ytterligare månader för de ömma punkterna att härdas igen.
Igår började vi diskutera det igen och det började bara lite skämtsamt, att jag sa något i stil med "...så det inte blir som förra gången" och han högg direkt. Giftig sarkasm om att "ja, för jag har ju verkligen inte varit någon närvarande eller engagerad förälder hittills" och "Det mår inte Son dåligt av nu". Vidare: anfall är bästa försvar. "Du kanske kunde ha visat lite förståelse för att jag hade jävligt mycket på jobbet då" (Den är snygg. Verkligen. Applåder.) Så skyllde han på att Son kom två veckor före planerat datum och därför hjälpte det inte att han hade börjat stänga sina projekt, för han var tvungen att avsluta det han åtagit sig. Att han kunde tagit de två veckorna lite senare ville han inte kännas vid, men plötsligt var jag den oförstående.
Till någon form av försvar får jag väl säga att han inte var i form igår, men stunder som de kan jag undra vem fan jag gifte mig med egentligen. Det händer inte ofta, men det förekommer att han får, som han själv i efterhand kallar det, "CP-ryck" då han är helt slut i huvudet. Jag orkar inte med honom när han är sådan, så då undviker vi varandra resten av kvällen, bollar Sons nattningsbestyr mellan oss utan att kommunicera direkt. Älskling, ska du be pappa läsa saga för dig? Make martyr-städar köket och vardagsrummet för att jag ska få dåligt samvete (min tolkning i alla fall). Vi går och lägger oss men pratar säger inte ett ord, han snurrar bara runt och suckar högt. Till slut går han, utan ett ord, ner i gästrummet och somnar alldeles för sent där, ligger och är irriterad på att jag inte erbjuder någon olivkvist. Morgonen efter, när han är utvilad och fått lite perspektiv ber han om ursäkt för att han var dum i huvudet.
Det är inte ofta men när det händer är det så det blir. Varenda gång.
När Son var nyfödd tog Make inte ut sina två veckor. Det är fortfarande känsligt, för oss båda tydligen. För mig var det så självklart att han skulle vara ledig, jag tyckte att "vi" hade pratat och planerat om hur vi skulle göra - ta båda veckorna direkt i ett svep eller dela upp det så han jobbade halvtid i en månad. Åtminstonde hade jag resonerat om det fram och tillbaka, föreslagit olika möjligheter och inte en enda gång sa Make att han kanske inte skulle ta ut sina veckor.
Son föddes natten till en onsdag så resten av den veckan var ju Make ledig men på måndagen efter frågade han om det var okej att han tog ett jätteviktigt möte i en annan stad och jag sa visst, det är klart att du ska göra det om du måste. Men så blev det så att han bara fortsatte jobba och så vips hade de tre månaderna, eller hur länge det nu är man kan ta tillfällig föräldraledighet, passerat.
Jag kände mig så lurad på de där veckorna. Det gick ju bra ändå men det var grejen att han aldrig sa till mig att han inte tänkte ta ut dem. Att han bara lät mig tro att han skulle ta dem senare, senare och jag påminde, tjatade, om att tiden höll på att ta slut och han bara Jaja, jag ska men sedan inte gjorde.
Då hade vi en megakris. Alltså, mega-mega-mega-kris. Absolut inte bara på grund av veckorna, det var så klart annat också men det slutade med att jag någon gång på höstkanten, när Son var en fyra-fem månader, sa att om du inte ändrar beteende nu så kommer vi inte att leva ihop om ett halvår. Så illa var det. Vi låg i sängen i sommarstugan vi inte äger längre, bebis-Son mellan oss och grät båda två, pratade i flera timmar, skar upp alla infekterade bölder som bara växt och växt under senvåren och sommaren. Sedan blev det bättre även om det tog ytterligare månader för de ömma punkterna att härdas igen.
Igår började vi diskutera det igen och det började bara lite skämtsamt, att jag sa något i stil med "...så det inte blir som förra gången" och han högg direkt. Giftig sarkasm om att "ja, för jag har ju verkligen inte varit någon närvarande eller engagerad förälder hittills" och "Det mår inte Son dåligt av nu". Vidare: anfall är bästa försvar. "Du kanske kunde ha visat lite förståelse för att jag hade jävligt mycket på jobbet då" (Den är snygg. Verkligen. Applåder.) Så skyllde han på att Son kom två veckor före planerat datum och därför hjälpte det inte att han hade börjat stänga sina projekt, för han var tvungen att avsluta det han åtagit sig. Att han kunde tagit de två veckorna lite senare ville han inte kännas vid, men plötsligt var jag den oförstående.
Till någon form av försvar får jag väl säga att han inte var i form igår, men stunder som de kan jag undra vem fan jag gifte mig med egentligen. Det händer inte ofta, men det förekommer att han får, som han själv i efterhand kallar det, "CP-ryck" då han är helt slut i huvudet. Jag orkar inte med honom när han är sådan, så då undviker vi varandra resten av kvällen, bollar Sons nattningsbestyr mellan oss utan att kommunicera direkt. Älskling, ska du be pappa läsa saga för dig? Make martyr-städar köket och vardagsrummet för att jag ska få dåligt samvete (min tolkning i alla fall). Vi går och lägger oss men pratar säger inte ett ord, han snurrar bara runt och suckar högt. Till slut går han, utan ett ord, ner i gästrummet och somnar alldeles för sent där, ligger och är irriterad på att jag inte erbjuder någon olivkvist. Morgonen efter, när han är utvilad och fått lite perspektiv ber han om ursäkt för att han var dum i huvudet.
Det är inte ofta men när det händer är det så det blir. Varenda gång.
Rapport från arbetsplatsen
Lösenord till Windows: Inga problem.
Hitta affärssytemet: Problem. Minns varken vad det heter eller hur ikonen ser ut. Har letat ganska länge nu men inga klockor som ringer. Undrar om det kan ha blivit raderat från min dator under semestern?
Nu ska jag fika.
Slut på rapport.
Hitta affärssytemet: Problem. Minns varken vad det heter eller hur ikonen ser ut. Har letat ganska länge nu men inga klockor som ringer. Undrar om det kan ha blivit raderat från min dator under semestern?
Nu ska jag fika.
Slut på rapport.
lördag 12 augusti 2017
27+2 - Filmjölk i paradiset
Besök hos MVC i torsdags. Jag har gått upp fyra kilo sedan inskrivningen och kände ba' *win*. Å andra sidan vägde jag c:a tre kilo mer än jag normalt gör vid inskrivningen, så i själva verket kanske man borde säga att jag gått upp sju kilo men jag föredrar att tänka på det som fyra. Varav bebis själv väger c:a 1.
Relevant? Nej, egentigen inte. Har gått och blivit så kroppsfixerad den här graviditeten, känner mig skyldig över det. Rent ytligt är det också, något annat kan jag inte påstå. Helt och hållet för min egen del resonerar jag så att det är okej att vilja känna sig snygg (vad det nu betyder - i mitt fall är "smal" en del av det) men det får inte ta överhanden. Det får inte bli en del av identitenen, inte det man skulle ta upp om man blev ombedd att beskriva sig själv i tre punkter för då är man illa ute.
Jag blir oerhört provocerad av när folk säger till nyförlösta kvinnor/nyblivna mammor: Guuu' vad snygg du är! eller Åh så smaaaaal du är! Make är lite så. Vi Facetimade med hans syster bara timmar efter att deras andra barn fötts. Det enda Make återkom till var (tyckte jag) "Men du ser så fräsch ut" fast jag ju såg att hon var jävligt medtagen och alla känslor var överallt, så som det är för alla.
Att tjata om att någon timmarna efter en förlossning ser "fräsch" ut är ungefär som att bara fokusera på att någon som precis gjort en Ironman är "så himla snygg i håret". Vad fan, liksom?
Nå: Jobbigast just nu och, faktiskt, senaste månaderna (!): "Lillan" är inte helt hundra och jag har bara hoppats att det ska gå över av sig själv men det gör det inte. Svullet, kliar, svider, känsligt och antagligen är det bara en svampinfektiktion. Tog äntligen upp det med BM i torsdags och hon tipsade om Pevarylsalva (för fotsvamp!) - köra med det i två veckor och om det inte hjälper, köpa piller som bara ska upp minimalt, inte så mycket som det står i instruktionerna. Så nu smetar jag fotsvampssalva mellan benen två gånger om dagen. Alla sätt är bra, osv.
Det här med att ens syrra ska gifta sig
...och att det är hemligt. Herreminje, så nära jag varit att försäga mig ett par gånger! Sådär så att man har något på tungan men kommer ihåg att svälja det (guschelov). Även rädd att Make skulle försäga sig, särskilt när mina päron hälsade på i Frankrike. Han kan vara lite disträ ibland och det är så lätt att något hoppar ut.
I alla fall, jag har så smått börjat fila på ett tal. Klart man måste hålla tal. Tur att det behöver vara på engelska, för jag vet inte riktigt hur jag skulle ha översatt den röa tråden till svenska, om jag behövt. Talet kommer bygga på uttrycket The road less traveled för det är min syster i ett nötskal. Det blir bra och jag tror att jag har goda möjligheter att hålla talet utan att börja storgråta.
Så är det present. Jag vill gärna ge dem något "symboliskt" (dvs billigt, resan kommer gå loss på närmare 15 papp vilket känns jättemycket för bara en helg men vad ska man göra?) och har surfat runt på Etsy. Det ställer till det att de inte kommer ha samma efternamn, tydligen inte så vanligt i Italien att man byter namn när man gifter sig. En specialgjord gåva hade varit lättare om de valt att ta hans efternamn, hennes hade inte varit något alterantiv. Jag får leta vidare. Dessutom behöver jag köpa något till deras Son vars ettårskalas är cover för själva bröllopet. Håhåjaja. Tur att tid och pengar är allt man har *sarkasm*.
I alla fall, jag har så smått börjat fila på ett tal. Klart man måste hålla tal. Tur att det behöver vara på engelska, för jag vet inte riktigt hur jag skulle ha översatt den röa tråden till svenska, om jag behövt. Talet kommer bygga på uttrycket The road less traveled för det är min syster i ett nötskal. Det blir bra och jag tror att jag har goda möjligheter att hålla talet utan att börja storgråta.
Så är det present. Jag vill gärna ge dem något "symboliskt" (dvs billigt, resan kommer gå loss på närmare 15 papp vilket känns jättemycket för bara en helg men vad ska man göra?) och har surfat runt på Etsy. Det ställer till det att de inte kommer ha samma efternamn, tydligen inte så vanligt i Italien att man byter namn när man gifter sig. En specialgjord gåva hade varit lättare om de valt att ta hans efternamn, hennes hade inte varit något alterantiv. Jag får leta vidare. Dessutom behöver jag köpa något till deras Son vars ettårskalas är cover för själva bröllopet. Håhåjaja. Tur att tid och pengar är allt man har *sarkasm*.
torsdag 10 augusti 2017
Tjuvstart
Har lite bloggpaus till måndag tänker jag, men sen kör vi igen!
Det har varit en fin sommar. Två veckor i Frankrike med tillhörande svett gör att man skiter helt i att vädret varit sisådär övriga semestern. Så SKÖNT det var att komma hem igår och det är lagom varmt!
Har inte skrivit en rad på hela utlandsvistelsen. Förra sommaren fick jag ur mig säkert 100 sidor på tre veckor men å andra sidan sov ju barnet minst två timmar om dagen då. I år har det inte blivit en enda minut över. Fan.
Annars är jag mest tacksam för att äktenskapet efter en sex veckor lång semester är starkare och bättre än innan. Brukar tänka på det, att det känns som ett gott tecken. I motsats till att inse att man inte funkar ihop när man får tillbringa tid ihop. Vi är bra!
Det har varit en fin sommar. Två veckor i Frankrike med tillhörande svett gör att man skiter helt i att vädret varit sisådär övriga semestern. Så SKÖNT det var att komma hem igår och det är lagom varmt!
Har inte skrivit en rad på hela utlandsvistelsen. Förra sommaren fick jag ur mig säkert 100 sidor på tre veckor men å andra sidan sov ju barnet minst två timmar om dagen då. I år har det inte blivit en enda minut över. Fan.
Annars är jag mest tacksam för att äktenskapet efter en sex veckor lång semester är starkare och bättre än innan. Brukar tänka på det, att det känns som ett gott tecken. I motsats till att inse att man inte funkar ihop när man får tillbringa tid ihop. Vi är bra!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)