Vad man bråkar om: "Pappaledigheten"

Jag förstår inte att de där två första veckorna som paaartnern tar när man just fått barn fortfarande kallas för pappaveckor. Okej i folkmun men typ i lönesystemet? Nå, de där två veckorna höll på att orsaka världskrig hemma hos oss igår.

När Son var nyfödd tog Make inte ut sina två veckor. Det är fortfarande känsligt, för oss båda tydligen. För mig var det så självklart att han skulle vara ledig, jag tyckte att "vi" hade pratat och planerat om hur vi skulle göra - ta båda veckorna direkt i ett svep eller dela upp det så han jobbade halvtid i en månad. Åtminstonde hade jag resonerat om det fram och tillbaka, föreslagit olika möjligheter och inte en enda gång sa Make att han kanske inte skulle ta ut sina veckor.
Son föddes natten till en onsdag så resten av den veckan var ju Make ledig men på måndagen efter frågade han om det var okej att han tog ett jätteviktigt möte i en annan stad och jag sa visst, det är klart att du ska göra det om du måste. Men så blev det så att han bara fortsatte jobba och så vips hade de tre månaderna, eller hur länge det nu är man kan ta tillfällig föräldraledighet, passerat.


Jag kände mig så lurad på de där veckorna. Det gick ju bra ändå men det var grejen att han aldrig sa till mig att han inte tänkte ta ut dem. Att han bara lät mig tro att han skulle ta dem senare, senare och jag påminde, tjatade, om att tiden höll på att ta slut och han bara Jaja, jag ska men sedan inte gjorde.

Då hade vi en megakris. Alltså, mega-mega-mega-kris. Absolut inte bara på grund av veckorna, det var så klart annat också men det slutade med att jag någon gång på höstkanten, när Son var en fyra-fem månader, sa att om du inte ändrar beteende nu så kommer vi inte att leva ihop om ett halvår. Så illa var det. Vi låg i sängen i sommarstugan vi inte äger längre, bebis-Son mellan oss och grät båda två, pratade i flera timmar, skar upp alla infekterade bölder som bara växt och växt under senvåren och sommaren. Sedan blev det bättre även om det tog ytterligare månader för de ömma punkterna att härdas igen.


Igår började vi diskutera det igen och det började bara lite skämtsamt, att jag sa något i stil med "...så det inte blir som förra gången" och han högg direkt. Giftig sarkasm om att "ja, för jag har ju verkligen inte varit någon närvarande eller engagerad förälder hittills" och "Det mår inte Son dåligt av nu". Vidare: anfall är bästa försvar. "Du kanske kunde ha visat lite förståelse för att jag hade jävligt mycket på jobbet då" (Den är snygg. Verkligen. Applåder.) Så skyllde han på att Son kom två veckor före planerat datum och därför hjälpte det inte att han hade börjat stänga sina projekt, för han var tvungen att avsluta det han åtagit sig. Att han kunde tagit de två veckorna lite senare ville han inte kännas vid, men plötsligt var jag den oförstående.

Till någon form av försvar får jag väl säga att han inte var i form igår, men stunder som de kan jag undra vem fan jag gifte mig med egentligen. Det händer inte ofta, men det förekommer att han får, som han själv i efterhand kallar det, "CP-ryck" då han är helt slut i huvudet. Jag orkar inte med honom när han är sådan, så då undviker vi varandra resten av kvällen, bollar Sons nattningsbestyr mellan oss utan att kommunicera direkt. Älskling, ska du be pappa läsa saga för dig? Make martyr-städar köket och vardagsrummet för att jag ska få dåligt samvete (min tolkning i alla fall). Vi går och lägger oss men pratar säger inte ett ord, han snurrar bara runt och suckar högt. Till slut går han, utan ett ord, ner i gästrummet och somnar alldeles för sent där, ligger och är irriterad på att jag inte erbjuder någon olivkvist. Morgonen efter, när han är utvilad och fått lite perspektiv ber han om ursäkt för att han var dum i huvudet.

Det är inte ofta men när det händer är det så det blir. Varenda gång.