Hur man ser att någon är italienare

Det är inte kostymen, inte hårfärgen, inte skorna och inte språket (för man har inte hört honom prata).

Det är leendet man får när man väder sig om och ser att han ser att jag är gravid. Från öra till öra. Min spontana tanke: Han måste vara italienare. Ingen annan kan bli så glad av att se en gravid kvinna. Dubbelkollade med kollegan som var hans värd lite senare och jo'rå. Visst var det så.

Vänder dygnet framåt

Igår somnade jag med kläder på vid 19-rycket.
Så. Trött.
Tänker att senaste dagarnas vårdcirkus kanske har tärt lite, även om jag inte upplever det så när jag är mitt i det.

Lade mig i gästrummet eftersom Make skulle natta Son i vår säng.
Vaknade 01.40, det ösregnade. Gick upp, kollade klockan, gick på toa. Hörde att Make också var uppe på toa samtidigt. Bestämde mig för att gå upp och lägga mig i sovrummet. Ställde klockan på 04.30. Tog tid att somna om. Bebisen levde runt. Om intensiteten i rörelserna mån-tors har varit 10 procent av normalt är de nu uppe på en 50-60 i alla fall men det blir ändå skönt att få UL gjort.


Hoppas det inte är samma läkare som på förlossningen i onsdags.

Möte med en dansk

Han argumenterar att reklamationen inte är giltig eftersom "det inte framgår av ritningen att det inte får vara sprickor i materialet".

Nej, säger vi. Å andra sidan framgår det inte av ritningen att materialet inte får vara knallrosa heller.


Då skrattade dansken och gjorde det där försöka-duger-gesten.

Man kommer på kant med vården

Så jag ringde MVC på telefontiden och drog bakgrunden. De bokade in mig på en akuttid kl 11 idag.
Utan att egentligen fråga något ö h t skulle barnmorskan koppla upp mig på en CKG och jag fattade på vad hon sa att hon inte visste att jag ju gjorde det igår. Nå, vi gör det ändå! sa hon när jag förklarat att jag var inne på förlossningen igår och att de gjort exakt det där.

55 minuter senare (igår räckte det med 20-30 minuter) blev jag nerkopplad av en undersköterska som tyckte att jag suttit tillräckligt. Eventuellt hade hon överhört mitt telefonsamtal med Make, där jag uttryckte viss oro för att de gått på lunch och glömt bort mig. Sedan kom BM och tyckte att "Det ser fint ut" och jag för tjugonde gången i ordningen sa att det är intensiteten i rörelserna som oroar mig, inte att jag inte känner den röra sig. Hon printade ut läkaren från igårs journal och lät mig läsa. Det kändes som att han inte lyssnat på mig heller och jag tyckte själv att det som stod där gav en felaktig bild av min upplevelse så jag strök över och lade till egna kommentarer. BM skulle visa det för läkaren och ringa tillbaka.

Den här känslan av att hela tiden prata runt varandra. Jag säger en sak men det känns inte som att någon hör vad jag säger. De är så inne på att jag säger något annat. Till slut blir jag så tyyyyydlig att det låter som att jag pratar med en idiot (det hjälpte möjligen inte att jag var sjukt hungrig) och BM var ungefär lika näbbig hon. Påpekade, gjorde hon, att jag har fått betyyyydligt mer undersökningar än normalt och jotack, jag vet men frågan är ju om det är relevanta undersökningar.

Till slut var någon tvungen att höja blicken lite och jag sa att om man nu kan se på CKGt att bebisen får tillräckligt med syre/näring så är det fine för mig. Nej, det kan man inte! sa BM som om det var första gången jag tog upp frågeställningen. "Det ser vi först på ultraljudet."
Åkaj, sa jag. Men om man kan säga att några dagar hit eller dit inte spelar någon roll så är jag fine med att vänta tills på måndag men om det på måndag när vi gör UL visar sig att bebisen kommer få en hjärnskada och att vi väntade tre extra dagar gör skillnad för utfallet så är jag inte bekväm med att vänta tills på måndag.
"Det kan bara läkaren avgöra" sa hon.

Så nu ringde hon och ba' "Läkaren tar dig imorgon kl 11!"
"Så bra. Och vad innebär det?"
"Jamen vännen, du SA ju att du ville göra ett flödesultraljud" och bla bla bla tills jag stoppade henne och sa att jag ju bara ville veta vilken undersökning de ska göra imorgon men hon verkade tycka att jag var dum i huvudet som inte förstått det på egen hand.

Nå, det blir fint att få det gjort imorgon och jag vägrar ha dåligt samvete för att jag tar upp mer resurser än normalt. Skönt också att ha det gjort innan Make åker till Portugal på kick-off tisdag till lördag nästa vecka.

(Och bara för det tycker jag att den sparkar lite hårdare nu. Är det inte typiskt så säg.)


(Idag hade den hjärtfrekvens över 140 ganska god del av tiden så kanske är en tjej ändå.)

Förlossningen by night

Sedan i måndags har jag reflekterat över att jag inte känner Bebis som jag brukar. En sak att man inte tänker på det på dagarna längre, när man är i farten hela tiden, men på kvällarna när jag nattar Son eller ska sova själv. Det är alltid då jag känner den som mest och i söndags låg Make och jag i sängen och skrattade åt magen som hoppade.

Så har det inte varit någon kväll sedan i söndags. Igår när jag nattade Son började jag tänka mer på det, att det är konstigt, och den här gången har de varit noga med att informera om minskade fosterrörelser, att man ska höra av sig om något inte är som det brukar. Vänta inte till nästa dag! står det i kursiv text längst ner på pappret jag fick.

Eftersom klockan var nio på kvällen ringde jag förlossningskoordinatorn och när vi pratat en stund tyckte hon ändå att jag skulle komma in så att de kunde kolla. Jag hade inte förväntat mig det, men när man väl börjar oroa sig eskalerar det snabbt så jag åkte in.

Direkt fick jag komma in i ett förlossningsrum (flashback) och lägga mig med såndär manick som mäter hjärtslag och sammandragningar, ligga där med den en halvtimma. Nu vet jag att vår bebis ganska sällan har frekvens över 140 vilket skulle tala för att det är en pojke.
"Det här ser ju jättefint ut" sa de när de tittade till mig var tionde minut. Jo, visst, men det är inte det att jag är orolig att den inte lever, det känner jag att den gör. Jag är orolig att den har syre- eller näringsbrist p g a något som inte funkar i moderkakan.

Slutligen kom en läkare som kollade med ultraljud och tyckte att allt såg bra ut. Vi såg även på UL hur den rörde sig lite med vad läkaren tyckte var "jättefina fosterrörelser" och jag upprepade att det är den minskade intensiteten som oroar mig, inte att den inte rör sig. Får den tillräckligt med syre och näring? frågade jag.
"Det kan inte jag se med den här" sa läkaren och lät ungefär som om jag frågat honom om nästa veckas lottorad. Men de bokade in mig på ett extra UL på måndag istället för att vänta till 4 september som planerat för tillväxtultraljudet.

Jag känner mig inte särskilt mycket lugnare. Inatt drömde jag om det hela natten och imorse slumrade jag på vänster sida, nästan t o m på mage, men fortfarande ingen reaktion från bebis annat än ett och annat fladder. Jag tänker ringa MVC idag på morgonen. De kanske åtminstone kan erbjuda någon rimlig och lugnande förklaring.

Sugar coating

Jag känner att jag är på ungefär 10 procent av min normala hjärnkapacitet. Om det är p g a graviditet eller post-semester-syndrom vet jag inte, men det börjar bli pinsamt att vara så uppenbart blåst. Tidigare idag satt jag i möte med chefen, ett såntdär möte när man bollar siffror och idéer och behöver vara lite skärpt men det var som att jag hade bomull i hela huvudet.


Det blev nästan lite Elefanten i Rummet och till slut var jag tvungen att kommentera det, frågade om jag kan skylla på gravidhormoner. Chefen ba': "Ja, något är det."
Jo, jag är inte helt med i matchen, sa jag. "Nej" sa chefen.
Jag kommer igång snart, jag lovar sa jag. "Det hoppas jag verkligen" sa chefen.


Det är som jag alltid har sagt: Från barn och vår chef får man höra sanningen.

Rapport från Paradiset

Prisa Herren, fotsalvan verkar fungera.

Varför ringde jag inte och frågade dem för två månader sedan? Så, så, så dumt.