SuperPappan och SuperMamman

Sedan Lilltjompan kom har jag börjat fundera på om jag hade någon sorts emotionell funktionsnedsättning  när Son var bebis för jag kände aldrig med honom som jag känt med henne. Det berodde naturligtvis aldrig på honom, men det var som att jag inte tog till mig honom på samma sätt, hade inte den där mamma-hjärtat-känslan som jag har med henne. Mycket mer Jaja, han klarar sig alltid.  

 

Jag tror att det berodde på allt runt omkring. Det måste ha gjort det. Att det var så kämpigt i äktenskapet då, med husköp/helrenovering, att jag var mellan jobb och aldrig gick all-in på att vara förälder/mamma utan hela tiden hade jobbsökandet på G vid sidan av. Antagligen spelade det in att Make från dag ett var sådant kontrollfreak i allt som hade med Son att göra, det var som att han inte litade på att jag var en tillräckligt kompetent förälder. I allt. Skrek Son när han var med mig kom Make ångande med Nu-löser-jag-det-här-hålling. Packade jag skötväskan packade Make om den. Klädde jag på Son bytte Make tröja på honom, till en varmare. Han insisterade på att göra välling för han litade inte på att jag vispade ihop vällingen rätt. Gav jag Son smörgås var Make där och kontrollerade så att bitarna inte var för stora.  Kanske blev det självuppfyllande, att jag backade för att han tog så stor plats?

 

Son började säga Mamma jättesent. Han sa Pappa, Traktor, Bil och en del andra ord, men Mamma tog det nog ytterligare ett halvår innan han sa. Jag minns att de övade med honom speciellt på dagis.

 

Helt ärligt: Det bekom mig, vad jag kan minnas, aldrig att Son var ledsen i början när jag lämnade honom på dagis. Det var aldrig så att jag satt i bilen och grät. Jag tänkte rationellt, Han kommer vara glad igen om fem minuter. Men redan nu vet jag att jag kommer må så pissigt när jag ska lämna en gråtande Lilltjompa. Hon får sådant desperat sug i blicken när hon tror att man ska överge henne. Med henne är jag en SuperMamma men jag har lärt mig och väljer ytterst noga mina tillfällen för att ifrågasätta vad Make gör med henne. Är det inte fara för liv och lem låter jag honom hållas, även om jag själv gjort annorlunda.

Alles gut!

Mamsens undersökning gick bra, ingen tumör. Hon firade med fin-lunch på slottet efter ett dygns fasta och jag pustade ut. Ett sådant tillfälle jag får Sliding Doors-feeling, ibland kan jag nästan känna livet förgrena sig åt två håll. Det kan vara i stort som smått. Igår kväll var det millimeter ifrån att Son gjorde en faceplant rakt in i murstocken, som är sådär skrovlig och mysig. Verkligen millimeter. För någon minut eller så var det som att jag såg vår parallella kväll utveckla sig, med näsblod, skrik, "åh, han slog av en tand!" osv, men istället kunde vi med våra allvarliga vuxenröster påtala hur nära det var och sedan kunde vi sätta oss och äta köttbullar.

 På samma sätt kan jag se hur min tillvaro, med omedelbar panik och ångest, dunkar på några ögonblick parallellt, där jag står med mobilen i handen och just har läst SMS:et om att allt var bra. Sedan viker det av i en egen riktning och jag tacksamt fortsätter i den riktning livet tog den här gången.

 

Livet ändå. För det mesta fint och allt löser sig till det bästa, men så urskiljningslöst grymt och orättvist när Universum vaknat på fel sida. Den här gången gick det bra, men imorgon kanske allt är katastrof.

Den gilla gången

Jobba efter nyår kändes som en bra idé. Inga möten, gott om tid att beta av allt sånt där som jag behövt/velat göra men inte haft tid till. Inte jättemycket har blivit gjort. Jag presterar inte lika bra utan kniven på strupen. Trött också. De sista dygnen av ledigheten blev lite sömn. Här om natten vaknade Lilltjompan och för första gången på hur länge? var jag tvungen att bära runt på henne innan hon kunde komma till ro. Natten till idag var Son orolig och jag sov som ofta i hans säng men i natt höll han på att stångas och prata och sparkas och jag blev arg på honom, så som man blir arg när man bara vill sova och någon hindrar en. Idag dåligt samvete för det. Ska säga förlåta i eftermiddag när jag träffar honom.

 

Make har en komplicerad och problematisk relation till sömn, så om jag kan tar jag nattstrulet för jag somnar om direkt, har inga problem med att sova gott med Son i hans växa-säng som är exakt lika lång som jag, hjässan och fotsulorna mot gavlarna om jag ligger raklång. Om Make vaknar kan det ta timmar innan han somnar om och det är inte värt det. Jag vill att han ska vara pigg med barnen på dagarna. Dessutom klarar jag mig numera på mindre sömn än jag själv tror. Det var något som kom med barnen. Det är som att jag har ett reservbatteri.

 

Uschig och bläig. Make vill åka till Frankrike över påsk men jag blir snål, både med pengarna och semesterdagarna. Plus skulle vilja åka till Rom (inte specifikt över påsk) och hänga med syrran men vet inte om jag orkar ta med mig båda barnen.  Det hade varit så skönt att kunna ta med bara Son men då är problemet att Lilltjompan inte får/bör vara på dagis om jag har semester. Eller åka själv, herreminje så underbart det hade varit! Avundas lite de som inte har några moraliska betänkligheter till att åka på semester och lämna barnen på dagis samtidigt som det naturligtvis sticker extra mycket i ögonen eftersom jag så gärna hade gjort det själv men inte gör.

 

Lilltjompan börjar med inskolning på måndag. Hennes pappa har "övningskört" henne med uteskor den här veckan. Med Son var jag så mycket hårdare, nu i efterhand funderar jag på om det var något fel på mig som var så oberörd inför så mycket men jag tyckte att folk som sa att det gjorde "ont i mammahjärtat" när de lämnade sitt gråtande barn på dagis var urfjantiga. Vaddå, de blir ju glada snart igen! Men med Lilltjompan är jag en softis. Oj, så jobbigt det kommer bli att lämna henne på dagis när hon är ledsen. Jag gruvar mig redan.

Mamma berättade att hon ska in på stor magundersökninh efter nyår pga blod i avföringen. En slump att det upptäcktes, hon är med i en forskningsstudie. Jag som tycker att jag kan känna på mig vad som ska hända har haft många tankar på att mina föräldrar kan bli sjuka senaste tiden, mycket sedan Make krockade med bilen. Innan dess var jag orolig att något skulle hända honom men inte längre. Det var som att det var hans olycka och det gick bra.

Jag har tänkt mycket på om något skulle hända mamma, hur ensam pappa skulle bli. Han har INGA vänner, inget eget umgänge. Det enda han har är genom mamma som har masssor av väninnor. Pappa är som lite för fin för att umgås med andra. Han hatar att anpassa dig efter andra, om det är så lite som att bestämma en tid att fika. Han vill fika när han känner för der, inte en bestämd tid. Om mamma inte fanns - det skulle bli ohållbart?

Hon är ändå lugn. Klart, rädd ibland säger hon men ändå rätt lugn. Vi tar det som det kommer och är det något är det nog ganska tidigt. Vi håller tummarn och korsar fingrar.

Livet från den ljusa sidan

Fördelen med att vara fattig är att det aldrig varit så lätt att undvika hoppa på kampanjer och erbjudanden som nu. Har ju helt enket en enda policy: Köp inget annat än det absolut mest nödvändiga. Sedan Black Friday-helgen har jag inte köpt något annat än mat och (igår) lite grejer från Apoteket. Känns jättebra!

Eller... Kul är det ju inte. Hade varit roligre (i vissa aspekter) att vara Blondinbella men ja, verkligheten osv.

Fattig

Är jag också. Vi. Som kyrkråttor just nu.

Min första månadslön blev en halvmånadslön p g a att frånvaron släpar. Enda anledningen till att jag fick ens en halv månadslön var för att jag tog mina två sista FL-veckor som semester. Annars hade jag haft noll. Vår löneadministratör pratade med mig i en halvtimma utan att tappa humöret och samtalet gick liksom i frustrerade cirklar för jag fattade verkligen inte. Så sa hon (för tionde gången): Jag vet inte hur jag ska förklara det på något annat sätt och jag förstod väl på någon nivå att hon antagligen hade rätt men jag blev så frustrerad över att inte fatta hur. Så lade vi på och jag tittade på lönespecen igen och då trillade polletten ner.

Make har ju sagt upp sig och missar typ 10 000 i månaden i föräldralön under uppsägningstiden. Det känns. Dessutom kan han bara begära föräldrapeng för fyra dagar i veckan eftersom vi har Son på förskola resten, eftersom det är meningen att Make ska plugga men det blir ju självklart inget pluggande när han har hand om Lilltjompan. Dessutom är det inget mer den här terminen. Hade vi inte haft sparpengar att nalla av hade vi varit i typ personlig konkurs vid det här laget.

Därför är det totalt köpstopp på allt utom mat framöver. Ja, det får väl bli lite måste-julklappar också men begraver inte barnen i grejer som vissa andra familjer gör, det handlar inte om pengar. Lilltjompan får nog bara någon symbolisk julklapp och Son några få (ska försöka köpa second hand) men tycker att de där bergen av presenter är så smaklös. Mycket med julen som är smaklös, äcklig. Parkeringsplatsen utanför stans shoppingmall till exempel. Hetsen. Fy fan.

Världens sämsta kompis

Är jag numera.

När jag inte jobbade var jag om mig och kring mig till tusen men nu: Har inte haft en enda social aktivitet sedan jag började jobba. Har i o f s försökt men sjukdomar har kommit i vägen. Ändå: Pratar inte ens med mina vänner. Finns varken ork eller tid.

 Jag tröstar mig med att alla antagligen har ungefär lika fullt upp så ett sms med jämna mellanrum får räcka och kanske orkar/hinner man mer, senare.

Den enda jag träffar regelbundet är Lisa men det är för att hon inte jobbar (dvs är flexibel) och det blir så att vi äter lunch ihop nära mitt jobb. Åh, så mycket jag uppskattar henne i alla fall. Det låter kanske hemskt men det är så skönt att hon inte har barn och är helt ointresserad av barn som företeelse. Så befriande. Det är få jag känner mig så mycket som en egen individ med, som med henne.